Närliggande

8.Fastställelsedomen har potential att fungera som en vägledande ficklampa i relation till kommande fullgörelseprocesser. Som det uttrycktes i USA:s representanthus vid framläggande av förslag till lagstiftning om fastställelsetalan: Den upplysande funktionen motverkas dock av rättsförhållandets diffuserande verkan: Ljuset förmår inte alltid sträcka sig ut i alla de tänkbara rättsföljdsspår som Stationen öppnar upp för. Men problemet är kanske främst av teoretisk natur? I rättstillämpningen dämpas rättsförhållandets diffuserande verkan av de krav som uppställs för att en fastställelsetalan ska få föras: Enligt RB 13:2 får talan om fastställelse huruvida ett visst rättsförhållande består tas upp till prövning, om ovisshet råder om rättsförhållandet och denna länder käranden till förfång. Bestämmelsen är fakultativ och det krävs att den ifrågavarande fastställelsetalan med hänsyn till omständigheterna framstår som lämplig. Kravet på att ovissheten ska lända käranden till förfång har samband med den stora mängd fastställelseprocesser en kärande annars hypotetiskt skulle ha möjlighet att föra. Processlagberedningen resonerade inför införandet på följande sätt: ”Det skulle innebära, att varje borgenär när som helst kunde instämma sin gäldenär med yrkande om fastställande av gäldsförhållandet, oavsett att gälden ännu icke vore förfallen, och få denna talan upptagen och prövad.” De förfallna anspråk (jfr RB 13:1 st. 1) en kärande skulle kunna tänkas ha är givetvis betydligt färre än de rättsförhållanden vilka samma käranden skulle kunna tänkas ingå i. Det finns fler begränsningar. Rättsförhållanderekvisitet innebär att fastställelsetemat inte enbart kan röra ett sakförhållande och inte heller en ren rättsfråga. En fastställelsetalan enligt RB 13:2 kan endast avse ett civilrättsligt rättsförhållande. Talerätt av typen actio popularis, som skulle kunna ge upphov till en påtaglig ökning av potentiella rättsföljdsspår, tycks heller inte medges.s. 74