Stycket

7.Att agera på det senare viset är emellertid förenat med vissa risker, vilket hänger samman med de villkorsformuleringar som HD också uppmärksammar. Dessa innebär att den försäkrade tar en avsevärd risk om denne väljer att själv utge ersättning till den skadelidande. Så som ansvarsförsäkringsvillkor normalt är utformade krävs det, för att den försäkrade ska kunna erhålla ersättning för ett belopp som denne redan har betalat, att det kan visas att det underliggande kravet var uppenbart lagligen grundat. Det är därför inte helt korrekt, såsom HD uttrycker det, att den försäkrade ”förlorar rätten till ersättning”, men det uppställs ett högt beviskrav för att ersättning ska kunna utgå. Även här är således svårigheten mindre, och delvis en annan jämfört med vad HD anför. En annan möjlighet att föra en fullgörelsetalan är om den försäkrade kan komma överens om att överlåta sin rätt enligt försäkringsavtalet till den skadelidande. Att en sådan överlåtelse är möjlig framgår av NJA 1993 s. 222 – ett mål som förvisso drevs som en fastställelsetalan – där HD uttalade att den som förvärvat ansvarsförsäkringsanspråket inträder i samma rätt till betalning enligt försäkringsavtalet som den försäkrade haft. I en sådan situation gör således den skadelidande gällande både rätt till skadestånd och den därpå följande rätten till ansvarsförsäkringsersättning. Det förhållande som då uppstår liknar alltså det som enligt nuvarande ordning föreligger vid direktkrav.s. 393