6 · En alternativ motivering i Mösseberg II

1.HD uttalar sig i Mösseberg II om rättskraftseffekterna av den tidigare domen från Svea hovrätt i Mösseberg I, där talan ogillades med motiveringen att entreprenadbolaget inte lidit någon skada. Såväl objektiv som subjektiv rättskraft av denna dom diskuteras av HD.s. 398

2.Innan rättskraftens subjektiva sida övervägs – det vill säga i vilken mån rättskraften i domen kan utsträckas även till tredje man (i detta fall egendomsförsäkringsbolaget) – bör man (vilket HD inte uttryckligen gör) klarlägga domens objektiva rättskraft mellan entreprenadbolaget och ansvarsförsäkringsbolaget. Egendomsförsäkringsbolaget inträdde ju enligt HD:s resonemang i entreprenadbolagets ställe, och rättskraften kan endast hindra en talan som entreprenadbolaget skulle ha varit förhindrat att föra.s. 398

3.Som tidigare beskrivits innebär ett direktkrav att den skadelidande för talan dels om att den försäkrade varit skadeståndsskyldig, dels om att ansvarsförsäkringen omfattar det aktuella kravet. I Mösseberg II var det endast avseende det senare ledet – huruvida entreprenadbolaget hade rätt att ta sin ansvarsförsäkring i anspråk – som det fanns en tidigare dom att ta hänsyn till, nämligen avgörandet mellan entreprenadbolaget och ansvarsförsäkringsbolaget från Svea hovrätt.s. 398

4.Särskilt viktigt för denna bedömning är att förstå vad det var som faktiskt prövades av Svea hovrätt. Som talan får förstås, utgjorde den en fullgörelsetalan som gick ut på att hela ansvarsförsäkringsbeloppet på 10 000 000 kronor med avdrag för självrisk skulle betalas till entreprenadbolaget. Samtidigt hade entreprenadbolaget med avseende på skadeståndskravet mot bolaget enligt hovrättens domskäl ”inte påstått att det är klarlagt att kravet är berättigat”. Som ovan beskrivits ska ansvarsförsäkringsersättning enligt 9 kap. 8 § FAL normalt inte betalas till den försäkrade, utan till den skadelidande. Som talan kom att läggas upp i Svea hovrätt saknades alla möjligheter att nå framgång med den. Det var rimligen också anledningen till att entreprenadbolaget självt ville ändra talan i hovrätten, tillbaka till en fastställelsetalan. En effekt av att processen blev så misslyckad för entreprenadbolaget är att den objektiva rättskraften av domen blev begränsad till frågan om entreprenadbolaget hade något rätt att vid den aktuella tidpunkten få försäkringsbeloppet utbetalt till sig. HD konstaterade redan i Mösseberg I i p. 18 att, om en taleändring inte tillåts, käranden i vissa fall med hänvisning till efterkommande omständigheter (facta supervenientia) vid ett senare tillfälle kan återkomma med ett nytt fullgörelseyrkande. Det prejudiciella momentet, som endast utgör en del av domskälen, omfattas nämligen inte av rättskraft i en senare process.s. 398

5.Det utvecklades inte närmare i vilka situationer detta skulle kunna bli aktuellt, men det som avsågs torde vara exempelvis fall där en talan ogillats på den grunden att en fordran ännu inte förfallit. En ny fullgörelsetalan blir då möjlig när förfallotiden inträtt. I det aktuella fallet bör detta förstås så att en situation där entreprenadbolaget betalat skadeståndet och därmed haft en faktisk skadekostnad att begära ersättning för ur ansvarsförsäkringen kan utgöra ett factum superveniens. Avgörande för om något objektivt rättskraftshinder förelåg i Mösseberg II är enligt min mening således frågan huruvida fordran på ansvarsförsäkringen vid tidpunkten för prövningen i Mösseberg II kunde anses vara förfallen. Om fordran då var att se som förfallen, skulle detta utgöra ett factum superveniens. Endast om fordran fortfarande inte var att betrakta som förfallen skulle något objektivt rättskraftshinder faktiskt föreligga. Endast då skulle frågan om rättskraftens subjektiva utsträckning aktualiseras – det vill säga frågan huruvida hindret även bör träffa egendomsförsäkringsbolaget.s. 399

6.I och med konkursbeslutet fick egendomsförsäkringsbolaget en direktkravsrätt mot ansvarsförsäkringsbolaget. Samma rättssubjekt – egendomsförsäkringsbolaget – hade därmed både en skadeståndsfordran och, genom direktkravsrätten, en potentiell ansvarsförsäkringsfordran. Något rättskraftshinder mot att väcka den talan som egendomsförsäkringsbolaget förde i Mösseberg II förelåg därmed inte, eftersom det faktum att den skadelidande inträder i den försäkrades ställe och därmed innehar båda fordringarna innebär att ansvarsförsäkringsfordran bör betraktas som förfallen. Detta bör ses som en sådan efterkommande omständighet som möjliggör en ny prövning. HD fokuserar i stället sin huvudsakliga diskussion på den subjektiva rättskraften – det vill säga på frågan om vilken betydelse för andra än parterna som ett avgörande har (se p. 21 och framåt). Som tidigare redovisats konstaterar domstolen i denna fråga att rättskraften som huvudregel följer den civilrättsliga förfoganderätten (p. 22). Enligt domstolens resonemang skulle detta i och för sig tala för att talan i Mösseberg II inte skulle kunna föras. Det är rimligt att tänka sig att HD ansåg att det var otillfredsställande att den mycket korta domen från Svea hovrätt i Mösseberg I skulle utsläcka alla möjligheter till framtida prövning.s. 399

7.Detta kan misstänkas vara anledningen till att HD i stället formulerar ett undantag från annars gällande principer – nämligen att en direktkravställare i rättskraftshänseende inte träffas av effekterna av den försäkrades tidigare processföring (p. 26). Denna diskussion, och den princip som den resulterar i, är enligt min uppfattning dock onödig i ljuset av omständigheterna i målet. Eftersom den objektiva rättskraften – till följd av facta supervenienta – inte hindrade den aktuella talan, fanns inget behov av att pröva om rättskraften skulle utsträckas subjektivt till den som trätt i den försäkrades ställe.s. 400

8.Om avgörandet i Mösseberg II i stället hade formulerats utifrån den ovan beskrivna analysen, hade något särskilt undantag för direktkrav och rättskraft inte behövt skapas. Om HD ändå hade önskat skapa ett sådant prejudikat, hade det varit mer lämpligt att avvakta ett mål där frågan faktiskt var avgörande för utgången.s. 400