Jfr även t.ex. NJA 2007 s. 973 där HD anförde att det, innan rubriceringen gjordes, fanns skäl att bedöma frågan om antalet begångna brott. Se därutöver nästa avsnitt.
Hänvisas från p. 6 (s. 41)
1.I materiellt hänseende handlar problemet om hur många brott av samma slag som ska anses vara begångna. Inte sällan kan svaret på en sådan fråga framstå som självklart. Den som skjuter ihjäl två personer har gjort sig skyldig till två fall av mord (inte ett). Men i åtskilliga andra fall är det svårare att avgöra hur många brott som ska anses begångna. I grunden handlar frågan till stor del om hur det aktuella straffbudet ska förstås. Har den som gör ett flertal överföringar, där varje överföring ser ut att motsvara rekvisiten i ett förmögenhetsbrott, begått ett eller flera brott? Frågan kan också uppstå om flera förfaranden på olika sätt uppfyller skilda delar av ett och samma straffbud. Har den som framställer och sedan överlåter (samma) narkotika begått ett eller flera narkotikabrott?s. 40
2.Frågan kompliceras av att svaret inte bara har att göra med en linjär ökning av allvaret i brottsligheten. Eller, med andra ord: Det kan i vissa fall betinga ett högre straffvärde att ha begått ett brott än att ha begått flera. Detta beror på att om brottsenheten vidgas till att inkludera fler handlingar (eller underlåtenheter) så kan det motivera en strängare rubricering (typiskt sett innebärande att gärningen utgör grovt brott i stället för brott av normalgraden). Gränsen mellan vad som är att beakta inom ramen för brottsbeskrivningsenlighet, rubricering och straffvärde är inte alltid skarp, vilket illustreras här. I ett sammanhang som detta kan också inkluderingen av ytterligare moment (av likartat slag) vara avgörande för en bedömning som tar sikte på vanemässighet, systematik m.m., som ofta är av betydelse för rubriceringsfrågan.s. 40
3.Utifrån det ovanstående finns incitament för åklagare att beskriva gärningar med omfattande brottsenheter, i syfte att driva upp straffvärdet. Detta är, i sin tur, sannolikt en bidragande orsak till en tendens hos domstolarna att ”klumpa ihop” likartade gärningar, vilket får motivera en skärpning av rubriceringen. Utan att föregripa den processrättsliga diskussionen nedan kan kort konstateras att åklagaren har en, sannolikt ofta förbisedd och/eller omedveten, möjlighet att styra straffrättstillämpningen genom det sätt på vilket gärningen beskrivs. Grundläggande är att gärningar i allmänhet kan beskrivas på ett obegränsat antal sätt och genom att välja beskrivning kan vissa materiella bedömningar försvåras eller omöjliggöras, medan andra i stället lyfts fram. Domstolen har ju bara den gärning som åklagaren har påstått att bedöma, inga andra. Åklagarens smörgåsbord av formuleringsmöjligheter kokas ned till en rent binär bedömning för rätten: Fria eller fälla.s. 40
4.Vidgade brottsenheter, som inte finner stöd i eller går helt utanför brottsbeskrivningen, för dock med sig betydande nackdelar. Det är svårt att förena en sådan rättstillämpning med legalitetsprincipens krav på lagstöd. Att utan stöd i lag sammanfoga ett antal handlingar (gärningar) till ett brott riskerar att leda till en minskad precision i straffrättsanvändningen. Det är, helt enkelt, svårt att försvara en sådan tolkning; ytterst blir då frågan, om en sådan rättstillämpning accepteras, om det inte vore bättre att formulera om straffbuden.s. 41
5.I det föregående har problematiken renodlats och tillspetsats, men likartade överväganden synes ha varit vägledande för Högsta domstolens praxis på området under de senaste två decennierna. HD har under den tiden meddelat ett ganska stort antal avgöranden där frågan om brottsenhetens avgränsning antingen varit huvudfrågan, eller där den frågan i vart fall berörts mer ingående. Övergripande kan sägas att formuleringarna i dessa avgöranden varit förhållandevis likartade, vilket möjligen hänger samman med att slutsatsen i princip samtliga fall blivit densamma: HD har avgränsat brottsenheten i enlighet med lagtexten, vilket har inneburit att den tilltalade har dömts för flera brott, i stället för ett.s. 41
6.Utvecklingen tog sin början med NJA 2006 s. 524, där HD hade att bedöma brottsenhetens avgränsning vid upprepade butikstillgrepp. HD uttalade där att ”[i]nnan frågan om rubriceringen av ett gradindelat brott prövas kan ställning behöva tas till hur många brott som det åtalade förfarandet innefattar.” Formuleringen är intressant, eftersom den ger uttryck för att det inte alltid är nödvändigt för domstolen att uttala sig om hur många brott som ett åtalat förfarande innefattar. Det får anses stå klart att detta har varit, och möjligen är, en allmänt omfattad uppfattning. HD uttalade sedan att ”[n]ågra generella regler för vad som utgör en brottsenhet finns inte.” Slutsatsen i det enskilda fallet blev att varje tillgrepp var att bedöma som ett särskilt brott.s. 41
7.I NJA 2007 s. 973 och NJA 2012 s. 886 utföll bedömningen på samma sätt beträffande bedrägeri och bidragsbrott. I NJA 2014 s. 859 bedömdes brottsenheten vid brott mot upphovsrättslagen, med resultatet att den tilltalade dömdes för 51 sådana brott. I NJA 2017 s. 446 bedömdes samma fråga, beträffande samma brott, med resultatet att den tilltalade dömdes för att ha begått ”omkring 30 brott”. I NJA 2018 s. 378 fördes ett längre resonemang kring konstruktionen av brottsenheter beträffande brottet urkundsförfalskning. I den del som gällde bedömningen i det enskilda fallet anförde HD att förhållandena i målet gjorde ”det naturligt att ta ställning till om” handlandet skulle ”bedömas som ett eller flera brott.” Resultatet blev, återigen, att flera brott förelåg. I NJA 2019 s. 747 diskuterades möjligheten att vidga brottsenheten avseende övergrepp i rättssak, men i det enskilda fallet bedömdes flera brott föreligga. Samma resultat, beträffande penningtvättsbrott, nåddes i NJA 2020 s. 344 och NJA 2022 s. 42. I NJA 2021 s. 341 bedömdes brottsenheten vid vapenbrott. Avgörandet NJA 2022 s. 562, slutligen, handlade helt och hållet om brottsenheten vid bokföringsbrott.s. 41
8.Sammanfattningsvis kan konstateras att HD under senare år har ägnat en ganska avsevärd möda åt att ge vägledning beträffande konstruktionen av brotts enheter. Eftersom utgångspunkten är att bedömningen måste göras med utgångspunkt i formuleringen av det straffbud som ska tillämpas är det naturligtvis nödvändigt att bedöma saken för sig beträffande olika brott, eller i vart fall typer av brott. Likväl är det slående att bedömningen i princip alltid har utfallit på samma sätt. Denna bedömning anknyter till den omfattande praxis som HD har utvecklat avseende legalitetsprincipen och tydliggör att det krävs goda skäl och ett stort mått av försiktighet för att inte avgränsa brottsenheten efter brottsbeskrivningens ordalydelse.s. 42