1.Underinstanserna i Sömninvändningen hanterar invändningen om somnambulism på samma sätt: först prövas om invändningen är så osannolik att den kan lämnas utan avseende och sedan, om invändningen godtas, är det upp till åklagaren att visa att invändningen är obefogad. Som nämndes i avsnitt 4.2 ovan förefaller det även ha varit Åklagarmyndighetens utgångspunkt att sömninvändningar ska hanteras så.s. 343
2.Detta sätt att behandla en invändning från den tilltalade skiljer sig från den bevisrättsliga praxis som tillämpas som huvudregel i brottmål, där både gärningsomständigheter och skuld ska vara ställt bortom rimligt tvivel och det är åklagaren som har bevisbördan. Det är dock en etablerad praxis att beviskravet modifieras något gällande invändningar om ansvarsfrihetsgrunder, såsom nöd eller nödvärn. Här har Högsta domstolen, i NJA 1990 s. 210, konstaterat att det står klart att det är åklagaren som måste visa att exempelvis nödvärn inte har förelegat, men att det i praktiken kan bli mycket svårt för åklagaren att fullgöra det högt ställda beviskravet ’bortom rimligt tvivel’. Svårigheten är, enligt Högsta domstolen, särskilt stor ”när situationen är sådan att det skall bevisas att någonting inte har inträffat” och en invändning om nödvärn skulle kunna bli omöjlig att vederlägga. I stället ska åklagaren i en sådan situation förebringa ”så mycket bevisning att nödvärnsinvändningen framstår som obefogad”, vilket, enligt Högsta domstolen, kan framgå redan av ”den allmänna situation där handlingen företagits”. Samma beviskrav tillämpas gällande andra rättfärdigande omständigheter samt vid nödvärnsexcess och andra ansvarsfrihetsgrunder som kan betecknas som ursäktande omständigheter.s. 343
3.Beviskravet som kommer till uttryck i NJA 1990 s. 210 har uppfattats så att ett påstående om exempelvis nödvärn kan avfärdas direkt, eller lämnas utan avseende, om det inte har konkretiserats eller annars framstår som orimligt. Prövningen får då två delar, där åklagaren kan styrka åtalet utan att presentera någon särskild bevisning gällande den tilltalades invändning. Först om invändningen godtas som rimlig eller trovärdig har åklagaren att visa att invändningen är obefogad.s. 343
4.Motsvarande prövning gör Högsta domstolen även i NJA 2012 s. 45 gällande både nödvärn och nödvärnsexcess. Beviskravet att invändningen ska framstå som obefogad beskrivs som ”något lägre än vad som i allmänhet gäller i brottmål” (p. 14). Även här understryker Högsta domstolen att motbevisning av en invändning om nödvärn handlar om ”att bevisa att en viss situation inte har förelegat” och att detta kan vara ”ganska besvärligt” (p. 14). Högsta domstolen utvecklar också resonemanget om vad prövningen innebär då den tilltalade felaktigt uppfattar situationen som en nödvärnssituation (putativt nödvärn) och då den tilltalade i en putativ eller inbillad nödvärnssituation gör mer än vad lagen tillåter (putativexcess). Här anger Högsta domstolen att det i praktiken ofta är ”närmast omöjligt” att presentera fullständig bevisning om att den tilltalade inte har misstagit sig gällande situationen. Bedömningen måste därmed huvudsakligen göras med utgångspunkt i ”de yttre förhållandena” och det bör krävas att dessa yttre förhållanden ger stöd för den tilltalades missuppfattning för att en invändning om putativt nödvärn ska beaktas. Både gällande putativsituationen och excess skriver Högsta domstolen att det måste finnas ”en rimlig förklaring” till varför den tilltalade misstagit sig eller gjort mer än vad som var tillåtet, annars bör invändningen normalt kunna lämnas utan avseende eller anses motbevisad.s. 344
5.Underrätternas hantering av invändningen om somnambulism i Sömninvänd ningen motsvarar alltså bevisrättslig praxis gällande invändningar om rättfärdigande och ursäktande omständigheter. Motiveringen till det något lägre beviskrav som tillämpas gällande sådana invändningar kan förstås så att det rör sig om invändningar gällande negativa brottsrekvisit. För att ett brott ska föreligga krävs en brottsbeskrivningsenlig gärning och personlig skuld, men också att det inte föreligger rättfärdigande eller ursäktande omständigheter. Att bevisa att något inte är fallet förstås då som svårare än att visa att det förhåller sig på ett visst sätt, och åklagarens arbete bör därmed underlättas något gällande just negativa brottsrekvisit.s. 344
6.Utgångspunkten att det är svårare att visa att det inte är på ett visst sätt än att det är på ett visst sätt kan dock problematiseras. Grundtanken hänger ihop med negativa påståendens logiska form. Det räcker, som ett välkänt exempel illustrerar, att leta reda på en svan som inte är vit för att falsifiera påståendet att alla svanar är vita. På motsvarande sätt är det kanske lättare att visa att en viss omständighet föreligger, än att visa att ingen av en rad möjliga (exempelvis rättfärdigande) omständigheter föreligger. Gällande många påståenden är det dock mer en semantisk fråga om de kan förstås som negativa eller positiva. Det kan vara antingen soligt (inte regn) eller regnigt (inte sol), och en person kan vara aktsam (inte oaktsam) eller oaktsam (inte aktsam). Är det verkligen enklare att visa att det regnar än att det inte regnar? Vissa rättfärdigande omständigheter, som att det inte föreligger samtycke, kan också förekomma som (åtminstone liknande) ’positiva’ rekvisit, såsom bristande frivillighet vid våldtäktsbrott.s. 345
7.Högsta domstolen har inte presenterat någon mer utförlig motivering till det sänka beviskravet gällande ansvarsfrihetsgrunder, och man skulle också kunna uppfatta det som ett processekonomiskt ställningstagande motiverat av att de positiva rekvisiten (gärning och skuld) helt enkelt är viktigare och formar en enhet som i sig uppnår ett visst mått av klandervärdhet. En sådan förklaring passar kanske också bättre för ursäktande omständigheter, som framstår som mindre intuitivt ’negativa’ än rättfärdigande omständigheter. En del av förklaringen, särskilt när det gäller putativsituationer, kan dock också vara den allmänna svårigheten i att motbevisa invändningar om hur den tilltalade har uppfattat situationen. Den vägledande principen blir då närmast att invändningen måste ha stöd av omständigheter som gör att den framstår som en rimlig förklaring till den tilltalades agerande.s. 345
8.I Sömninvändningen presenterar Högsta domstolen ett tydligt ställningstagande om hur sömninvändningar bör hanteras bevisrättsligt. Högsta domstolen anger att det inte finns skäl att frångå det beviskrav som allmänt gäller i brottmål (p. 6). Det är därmed upp till åklagaren att styrka de omständigheter som krävs för att det ska anses vara ställt bortom rimligt tvivel att den tilltalade agerade med uppsåt. Här ingår kravet på medvetenhet, och åklagaren måste alltså visa att den tilltalade var vaken och medveten om sitt handlande då gärningen begicks. Högsta domstolen avvisar alltså tillvägagångssättet att hantera sömninvändningar som en invändning om en ansvarsfrihetsgrund och understryker i stället att det allmänna beviskravet i brottmål gäller.s. 345
9.Högsta domstolens tydliga ställningstagande är kanske en besvikelse för dem som hoppades på bevislättnader vid sömninvändningar, men förefaller rimligt i relation till brottmålsprocessens rättsstatliga grunder. Kanske finns inte mycket mer att säga om detta, men jag vill ändå kort undersöka ett annat alternativ med grund i en rättsdogmatisk anmärkning. Ovan beskrivs olika anledningar till att tillämpa ett något lägre beviskrav i vissa delar av den straffrättsliga prövningen. Om den huvudsakliga anledningen för att just ansvarsfrihetsgrunder omfattas av en särskild bevisrättslig praxis är att det rör sig om negativa brottsrekvisit kunde man möjligen hävda att samma sak gäller för sömninvändningar. Åklagaren måste ju bevisa att den tilltalade inte sov. Med det argumentet kunde man dock, som sagt, i princip vända på samtliga brottsrekvisit. Argumentet att sömninvändningar är svårhanterliga är potentiellt mer framgångsrikt, men även det gäller i princip hela skuldkravet. Att visa att den tilltalade var medveten om sitt handlande och hade de insikter eller avsikter som krävs för fällande dom kan förstås även det vara utmanande, just för att det rör den tilltalades egna föreställningar om gärningen.s. 345
10.I NJA 2012 s. 45 bidrar dock Högsta domstolen möjligen med en alternativ argumentationsväg. Här prövas invändningar om nödvärn och nödvärnsexcess, som beskrivs ovan, med ett lägre beviskrav, men det gäller även den tilltalades invändning om putativt nödvärn. Detta är möjligen en diskussionsfråga, men den dominerande straffrättssystematiska uppfattningen gällande putativinvändningar är att de bör förstås som en del av skuldkravet. Gärningspersonens uppsåt måste ”täcka” hela den otillåtna gärningen, både positiva och negativa gärningsrekvisit. Personen måste alltså ha uppsåt både till de rekvisit som utgör den brottsbeskrivningsenliga gärningen, och till att gärningen är otillåten. Om personen tror att gärningen är tillåten till följd av att någon rättfärdigande omständighet föreligger, så saknar personen uppsåt i förhållande till att gärningen är otillåten. Om alla delar av uppsåtsbedömningen måste omfattas av beviskravet ’bortom rimligt tvivel’ gäller detta även putativinvändningar. Om putativinvändningar kan särbehandlas, exempelvis för att de är svåra för åklagaren att bemöta, så finns där kanske en öppning gällande även andra svåra uppsåtsrelaterade invändningar. Den som menar att sömninvändningar är jämförbara med putativinvändningar kan alltså argumentera för att Högsta domstolens uttalanden om ”stöd i de yttre omständigheterna” äger giltighet även gällande somnambulism.s. 346