7 · Sömninvändningen som vägledning i sexsomnimål

1.När Högsta domstolen beslutade om prövningstillstånd låg det nära till hands att dra en parallell till det uttalade behovet av vägledning när det gäller att hantera invändningar om sexsomni i sexualbrottsmål. Omständigheterna i målet ger goda möjligheter för vägledning när det gäller exempelvis användningen och tolkningen av expertbevisning och frågan om beviskrav, men utan de svårigheter gällande bevisvärderingen som annars är förknippade med sexualbrott. Det är därmed intressant att undersöka avgörandets vägledande potential i sexsomnimålen.s. 347

2.En oro som kommer till uttryck i diskussionen om sexsomni är att sömninvändningar riskerar att bli en vanlig invändning vid sexualbrott, som på grund av svårigheten för åklagaren att motbevisa den leder till en störtflod av friande domar. Alla sexualbrottsåtalade kan hävda att de sov, och på så sätt undkomma rättvisan. Samma argument skulle dock kunna användas om alla andra möjliga invändningar i brottmål, exempelvis nödvärnsinvändningar eller bristande uppsåt i förhållande till olika brottsrekvisit. Det som dock utmärker sexsomniinvändningarna är att de gäller positiva brottsrekvisit, snarare än ansvarsfrihetsgrunder, samt de svårigheter det kan innebära för en åklagare att visa bortom rimligt tvivel att en person vid ett visst specifikt tillfälle inte sov.s. 347

3.Som framgår av avsnitt 6 ovan tar Högsta domstolen tydligt avstånd från den metod för hantering av sömninvändningar som riksåklagaren utgår från bör tilllämpas, och som är vanligt förekommande i de senaste årens domstolsavgöranden som rör sexsomni. Det är otvetydigt beviskravet ”bortom rimligt tvivel” och åklagarens bevisbörda som gäller. Samtidigt ger bedömningen av det enskilda fall som är föremål för åtal intrycket att det krävs förhållandevis mycket för att skapa rimligt tvivel med hänvisning till somnambulism. Den bevisning i form av förklaringar och omständigheter som förelåg i Sömninvändningen, inklusive expertutlåtanden och tidigare erfarenheter av sömngång, räckte inte för en friande dom. Domskälen ger dock inte tillräckliga hållpunkter för några allmänna slutsatser om hur mycket, eller vilken typ av, stöd som krävs för en slutsats om att det föreligger rimligt tvivel gällande ett somnambult tillstånd.s. 347

4.När det gäller hur expertbevisning ska hanteras ger Högsta domstolen inga utförliga instruktioner. Högsta domstolen konstaterar enbart att utlåtanden av sömnexperter eller annan utredning om somnambulism kan vara av värde när det gäller att ”tillföra kunskaper om hur sömntillstånd typiskt sett ter sig och sannolikheten för att den aktuella gärningen har skett i sömnen” (p. 8). Därefter understryks att ansvaret för den straffrättsliga uppsåtsbedömningen alltid ligger på rätten, med beaktande av den samlade utredningen i målet. Gällande den utredning som åberopats i målet konstaterar Högsta domstolen att det framgår att somnambulism är en mindre vanlig men konstaterad biverkan av just Zolpidem. Högsta domstolen anger också att det i utredningen finns mer allmänt hållna uppgifter om att det förekommer att sömngångare har gått in i en bil och kört även en längre sträcka (p. 11). I samband med konstaterandet att det framstår som ytterst osannolikt att den tilltalade skulle ha varit så omedveten om sammanhanget och omgivningen att han inte under färden förstod att han körde bil anger Högsta domstolen att bedömningen av detta inte påverkats av den utredning som i övrigt föreligger i målet (p. 14). Det är svårt att utifrån Högsta domstolens domskäl säga något mer om hur de expertutlåtanden som föreligger i målet har beaktats.s. 348

5.Att Högsta domstolen påpekar att ansvaret för den straffrättsliga uppsåtsbedömningen alltid ligger på rätten får förstås som en påminnelse om att skuldprövningen är en normativ bedömning som inte kan avgöras av någon medicinsk eller psykologisk expert på mänskligt beteende. En relevant fråga vid hanteringen av expertbevisning är också vilket bevistema som står i fokus. Här kan konstateras att det inte är så att det i sexsomnimål måste utredas eller bevisas huruvida den tilltalade har diagnosen somnambulism eller lider av sexsomni. Prövningen rör enbart den tilltalades straffrättsliga ansvar för den specifika gärningen i målet.s. 348

6.Vid en jämförelse mellan Sömninvändningen och den rättsliga prövningen av invändningar om sexsomni kan särskilt uppmärksammas att Högsta domstolen nämner att det har betydelse vilken typ av handling som åtalet gäller. Vad Högsta domstolen närmare avser här framgår inte uttryckligen i domskälen, men det är rimligt att anta att uttalandet rör skuldprövningen i förhållande till olika typer av gärningsrekvisit. Vid rattfylleri rör kravet på uppsåt enbart det faktum att gärningspersonen alkoholpåverkad framför ett fordon. Det räcker i princip att den tilltalade är medveten om sitt handlande (och sin berusning) för att uppsåt ska föreligga. Om målet i stället rör våldtäkt förutsätts uppsåt till samlag eller annan sexuell handling jämförlig med samlag, men också till att målsäganden inte deltar frivilligt (6 kap. 1 § brottsbalken). Det är möjligt att prövningen av uppsåt i förhållande till gärningen vid våldtäkt är jämförbar med prövningen i Sömninvändningen. Målet är dock speciellt på så sätt att det, som Högsta domstolen skriver, rörde sig om ett både komplext och utdraget handlande. En våldtäktshandling kan vara betydligt mer kortvarig, och det är möjligen lättare att föreställa sig att vissa sexuella handlingar kan genomföras av en sovande person. Att visa på uppsåt i förhållande till frivillighetsrekvisitet kräver emellertid mer än att den tilltalade är ”i någon grad medveten om sitt handlande” i straffrättslig mening (oavsett vilken betydelse som läggs i detta). Uppsåt till våldtäkt förutsätter att den tilltalade åtminstone inser att det finns en risk för att målsäganden inte deltar frivilligt och är likgiltig i förhållande till förverkligandet av den risken. Brottsbestämmelsen om oaktsam våldtäkt ligger då närmare till hands, men brottet förutsätter grov oaktsamhet i förhållande till bristen på frivillighet. Det innebär i regel att den tilltalade åtminstone ska ha insett att det föreligger en risk för att målsäganden inte deltar frivilligt. Det kan därmed vara en svårare uppgift för åklagaren att bemöta en sömninvändning i ett sexualbrottsmål jämfört med fall där den tilltalade påstår sig ha kört bil i sömnen.s. 348

7.Avslutningsvis kunde en bevisrättslig hanteringen av invändningar om sexsomni som motsvarar den som gäller ansvarsfrihetsgrunder underlätta prövningen. Det är trots allt förhållandevis ovanligt med sömnstörningar som leder till omedvetna sexuella handlingar, och med ett mer pragmatiskt förhållningssätt skulle det vara möjligt att avvisa sömninvändningar som saknar stöd i form av medicinsk bevisning, användning av läkemedel med sömnrelaterade biverkningar eller dokumenterad historia av somnambulism. Att upprätthålla det höga beviskravet i brottmål är dock ett starkt rättsstatligt intresse och i praktiken bör motsvarande omständigheter kunna få ungefär lika stor betydelse då rätten ska avgöra vad som krävs för att skapa rimligt tvivel i ett sexualbrottsmål. Vid en sådan prövning är det onekligen en fördel om rätten har tillgång till relevanta kunskaper om sömnstörningar.s. 349