Se vidare t.ex. prop. 1993/94:130 s. 60, NJA 2005 s. 237. Samma beviskrav används även exempelvis gällande meddelarskydd som ansvarsfrihetsgrund i tryckfrihetsmål (se NJA 2020 s. 355) och vid straffvärdebedömningen av förmildrande omständigheter enligt 29 kap. 3 § brottsbalken, t.ex. att den tilltalade hade nedsatt förmåga att kontrollera sitt handlande (se NJA 2013 s. 376 p. 43). Se även NJA 2016 s. 719 som rör åldersbedömning.
Hänvisas från p. 2 (s. 343)
2.Detta sätt att behandla en invändning från den tilltalade skiljer sig från den bevisrättsliga praxis som tillämpas som huvudregel i brottmål, där både gärningsomständigheter och skuld ska vara ställt bortom rimligt tvivel och det är åklagaren som har bevisbördan. Det är dock en etablerad praxis att beviskravet modifieras något gällande invändningar om ansvarsfrihetsgrunder, såsom nöd eller nödvärn. Här har Högsta domstolen, i NJA 1990 s. 210, konstaterat att det står klart att det är åklagaren som måste visa att exempelvis nödvärn inte har förelegat, men att det i praktiken kan bli mycket svårt för åklagaren att fullgöra det högt ställda beviskravet ’bortom rimligt tvivel’. Svårigheten är, enligt Högsta domstolen, särskilt stor ”när situationen är sådan att det skall bevisas att någonting inte har inträffat” och en invändning om nödvärn skulle kunna bli omöjlig att vederlägga. I stället ska åklagaren i en sådan situation förebringa ”så mycket bevisning att nödvärnsinvändningen framstår som obefogad”, vilket, enligt Högsta domstolen, kan framgå redan av ”den allmänna situation där handlingen företagits”. Samma beviskrav tillämpas gällande andra rättfärdigande omständigheter samt vid nödvärnsexcess och andra ansvarsfrihetsgrunder som kan betecknas som ursäktande omständigheter.s. 343