Närliggande

1.En fråga som framstår som oklar och därmed angelägen att undersöka närmare är om sömn utgör en brist gällande gärningskontroll (och därmed hör till brottsbegreppets objektiva sida) eller medvetenhet (och därmed är en fråga om skuld). Högsta domstolen har i Vanföreställningen NJA 2020 s. 169 uttalat sig om gränsdragningen mellan gärningskontroll och medvetenhet. Här menar Högsta domstolen att medvetenhetskravet får ”särskild betydelse” när gärningspersonen ”lider av en allvarlig psykisk störning i form av en akut psykos med bristande verklighetsuppfattning eller något annat motsvarande höggradigt förvirrings- och omtöckningstillstånd”, medan ”ofrivilliga handlingar som t.ex. reflexrörelser och andra handlingar där medvetandet har varit helt frånkopplat” utgör brister på brottets objektiva sida i form av bristande gärningskontroll (p. 14). Ett sätt att förstå detta uttalande är att den som är helt omedveten (eller medvetslös) saknar gärningskontroll, medan den som är i någon grad, men inte tillräckligt, medveten saknar medvetenhet. Förhållandet mellan gärningskontroll och medvetenhet kan då förstås som en skala från medvetslöshet till full medvetenhet, där först gärningskontroll och sedan medvetenhet inträder ju mer vaken och medveten personen är: Frågan om hur sömninvändningar bör hanteras i förhållande till gärningskontroll respektive medvetenhet behandlas uttryckligen av Högsta domstolen i Sömninvändningen. Högsta domstolen delar här upp somnambulism i två olika kategorier. Om det rör sig om ”en reflexmässig eller liknande ofrivillig handling” kan sömngång innebära en brist i de objektiva förutsättningarna för straffansvar. Om det i stället ”rör sig om ett förhållandevis sammansatt agerande” bör den straffrättsliga betydelsen av somnambulism i stället hanteras som ”en fråga om förekomsten av erforderligt uppsåt” (p. 4). Den del av uppsåtsbedömningen som aktualiseras är medvetenhetskravet. Högsta domstolen uttrycker i domen detta krav så att gärningspersonen ”måste ha varit i någon grad medveten om sitt handlande” och konstaterar att uppsåt i straffrättslig mening är uteslutet om gärningspersonens medvetande ”har varit alltför grumlat” (p. 5). Högsta domstolen anger vidare att kravet på medvetenhet är ”ganska lågt ställt”; ”Det krävs bara att gärningsmannen har haft ett visst mått av basal grundförståelse av det sammanhang och den omgivning där gärningen företas” (min kursivering). När det gäller bedömningen av den åtalade läkarens agerande menar Högsta domstolen att det är fråga om ”ett ganska komplext och utdraget handlande” som måste ha omfattat ”ett inte obetydligt antal observationer, trafikmässiga avgöranden och handlingsmanövrar av olika slag” (p. 14). Högsta domstolen konstaterar att sömninvändningen därmed ska behandlas som en fråga om medvetenhet. Här menar Högsta domstolen att den tilltalades medvetande visserligen har varit nedsatt, men att det framstår som ”ytterst osannolikt att han skulle ha varit så omedveten om sammanhanget och omgivningen att han inte under färden förstod att han körde bil” (p. 14). Den utredning som föreligger i målet ger, enligt Högsta domstolen, inte skäl för någon annan slutsats. Den tilltalade har alltså ”i straffrättsligt hänseende” varit i sådan grad medveten om sitt handlande att han haft uppsåt till gärningen (p. 15).s. 334