Se t.ex. NJA 2012 s. 45. Författarna understryker dock att detta förutsätter att kravet för den tilltalade inte ställs alltför lågt, och att skuld måste fastställas i en process som uppfyller högt ställda krav på rättssäkerhet.
Hänvisas från p. 9 (s. 333)
9.Författarna understryker att det i domskälen inte uttalas något om en omvänd bevisbörda eller ett sänkt beviskrav till förmån för åklagaren. Både i friande och fällande domar används formuleringen ’utom rimligt tvivel’. Att ställa vissa krav på en tilltalad som kommer med en invändning om det ovanliga tillståndet somnambulism menar författarna dock är rimligt på ett ”övergripande kriminalpolitiskt och värderingsmässigt plan”. Författarna jämför här med praxis gällande hanteringen av invändningar om ansvarsfrihetsgrunder, där det räcker att åklagaren visar att invändningen är obefogad, och menar att det lägre beviskrav som tillämpas där bör kunna tillämpas även gällande sömninvändningar. Motsvarande sätt att hantera just sömninvändningar förekommer uttryckligen i en del av hovrättsdomarna i min genomgång. Även riksåklagaren i Sömn invändningen utgår i överklagandeskriften från att detta är gängse sätt att hantera sömninvändningar. Sammanfattningsvis ger genomgången av domar stöd för påståendet att sömninvändningar i regel behandlas som en invändning om bristande uppsåt, med fokus på medvetenhetskravet. Endast i ett fåtal fall gäller den rättsliga bedömningen huruvida den tilltalade på grund av att han eller hon sov har saknat gärningskontroll. Detta är kanske inte oväntat, men i relation till hur både sömn och begreppet gärningskontroll beskrivs i doktrinen framstår det ändå som märkligt. Varför är det inte frågan om gärningskontroll som står i centrum när den tilltalade hävdar att hen sov, och därmed rimligen saknade kontroll över sitt handlande?s. 333