Ett exempel på detta finns i NJA 2022 s. 869, där HD istället för att tillämpa RB 17:11 och principerna från NJA 1999 s. 520 på ett ändamålsinriktat sätt utifrån vad som kunnat krävas av kärandeparten i en första process utgår från strikta civilrättsliga gränsdragningar som i sin tur tvingar fram processuellt haltande resonemang om factum superveniens.
Hänvisas från p. 2 (s. 22)
2.Jag menar dock att problem uppkommer om man betraktar rättsföljdskriteriet som ett fast rekvisit, vilket dessutom får sitt innehåll genom en materiellrättslig bedömning där processrätten läggs dikt an mot civilrätten. Utöver att det sällan går att hitta relevanta civilrättsliga avgränsningar av vad som är att betrakta som en eller en annan rättsföljd, försvårar snarare än underlättar en sådan strävan lösningarna av processrättsliga problem och lämnar litet utrymme för processuella hänsynstaganden.s. 22