2 · Den negativa rättskraften och rättsföljdskriteriet

1.Formuleringarna i RB 17:11 (res judicata) och RB 13:6 (litispendens) knyter vad som brukar beskrivas som den negativa rättskraften till identiteten mellan ”talan”, ”saken” och ”frågan”, men det framgår inte närmare hur rättskraften ska avgränsas. I förarbetena kan dock utläsas att sakens identitet följer av tvisteföremålet som individualiserades genom grunderna. T.ex. sägs att ”saken anses bestämmas av de grunder, vilka i rättegången anföras till stöd för den framställda talan” och att rättskraften därför ”endast omfattar den på dessa grunder företagna prövningen”. Om tillämpningen av RB 13:3 st. 3 säger också Processlagberedningen: Liksom i förarbetena är vid tiden för RB:s ikraftträdande uppfattningen i doktrinen, från Kallenberg via Olivecrona till Ekelöf , att grunderna ska vara utgångspunkt för bedömningen av sakens identitet. Olivecrona kritiserar dock en rättskraftsregel som baseras på domen som ett omdöme om ett rättsförhållande. Han menar att rättskraftsregeln inte ska ges någon vidare tillämpning än vad som krävs för att ”fastslå” orubblighetsprincipen. Med argumentet att domens innehåll inte blir motstridigt skulle det då inte finnas skäl att avvisa en ny talan om samma yrkande om detta grundas på helt andra fakta, eller att avvisa en ny talan på samma grunder men med ett ”väsentligt nytt yrkande”.s. 13

2.Ekelöf har redan i sin avhandling anslutit sig till Olivecronas syn att rättskraftsinstitutets ändamål ska ligga till grund för tillämpningen, istället för uppfattningar om juridiska konstruktioner. I en artikel publicerad 1950 föreslår han också en normativ innebörd i begreppet ”saken”, som knyts till distinktionen mellan rättsfakta och rättsföljder: Han menar att detta överensstämmer med förarbetsuttalandet ovan, med modifikationen att åberopande av en ny grund i ett mål inte alltid medför att ”saken” blir en annan, utan enbart om den nya grunden är anknuten en annan rättsföljd än till den ursprungliga. Det är också vad han utgår från när han 1951 och 1961 behandlar rättskraftsreglerna. Ekelöf menar här – i polemik med Olivecrona men i linje med Welamson – att rättskraften inte främst har betydelse för orubblighetsprincipen utan för att förmå parterna att processa med större ”omsorg och driftighet”, vilket i förlängningen ökar antalet materiellt riktiga domar. Därför är, enligt Ekelöf, rättskraften särskilt väsentlig vid oriktiga domar, där det annars skulle finnas fog för parterna att försöka få en ytterligare prövning.s. 14

3.Ekelöf uttrycker dock att principen om rättskraftens anknytning till rättsföljden inte kan ”tillämpas som rättsregel i egentlig mening” utan endast utgör ”en vag antydan om vilka rättsföljder det härvidlag är fråga om”. Han använder också rättsföljdsbegreppet snarast som en förklaring av rättskraftens effekter: I sina tidiga framställningar om rättskraften utvecklar och ändrar han också uppfattning i vissa frågor, bl.a. att alla alternativa grunder som kan leda till samma rättsföljd ska prekluderas av rättskraften. Han menar också att rättskraften bör prekludera inte bara den rättsföljd som finns i yrkandet, utan också alternativa rättsföljder så länge de är ekonomiskt likvärdiga.s. 14

4.Det är också till stora delar dessa uppfattningar som idag framförs i den senaste upplagan av Rättegång III (2018), där också med relativt omfattande stöd av hänvisningar till HD:s praxis. Fitger m.fl. uppställer också, med hänvisningar till en rad HD-avgöranden från 1990-talet, följande bestämning av sakens identitet: Det förefaller alltså som att rättsläget, i alla fall sedan 1990-talet, i stort sett överensstämmer med Ekelöfs synsätt. Som Ekelöf dock påpekar i första upplagan av Rättegång III fanns det då, dvs. 1961, rättsfall som både talade för och emot hans uppfattning. Något verkar således ha hänt i HD i fyrtioårsperioden däremellan, vilket jag undersöker närmare nedan. I NJA 1965 s. 94 tar HD ställning till en rättskraftsfråga där en köpare väckt talan om återbetalning av köpeskilling till följd av fel, trots en tidigare dom där säljaren vunnit bifall till ett yrkande om betalning av en del av köpeskillingen. Talan avvisas med motiveringen att köparens betalningsskyldighet på grund av köpeavtalet redan genom det första målet blivit slutligen avgjord och att denne då kunnat framställa invändning mot säljarens krav på samma grunder. Även om de grunder köparen i mål nr 2 framfört inte prövats i mål 1, prekluderas de av rättskraften eftersom det är fråga om samma betalningsskyldighet som redan har prövats.s. 15

5.Efter att ha tangerat rättskraftsfrågan i NJA 1971 s. 371, bekräftar HD i NJA 1973 s. 239, att en parts återbetalningsskyldighet för ett visst belopp är rättskraftigt avgjord genom en dom om skadestånd till följd av bedrägeri, vilket hindrar en ny talan där återbetalningsskyldighet grundas på övertrassering av kontot.s. 16

6.Rättsföljdsbegreppet används sedan av HD uttryckligen i NJA 1975 s. 577. I ett första mål har ett fullgörelseyrkande om besittning till ett intecknat skuldebrev ogillats på den grunden att ett skuldförhållande saknats. Därefter väcker motparten talan om fullgörelse av betalning av skulden. HD anser inte att den först gjorda bedömningen av skuldens existens ska anses vara fastställd vid den senare prövningen. Vidare anförs att bevisbördefrågan avseende skuldens existens skulle hanteras annorlunda vid en talan om betalning än vid talan om utfående av skuldebrev samt att ”rättskraftens trygghetsfunktion” också blir tillräckligt tillgodosedd om rättskraften av en lagakraftvunnen dom ”begränsas till spörsmål, vilka med säkerhet kan antagas ha varit föremål för domstolens avgörande”. HD klargör således att prövningen av grunder i relation till en rättsföljd inte har någon rättskraft i relation till andra rättsföljder, även om dessa vilar på samma grund.s. 16

7.I NJA 1977 s. 618 hade en föreningen inledningsvis fört talan om bättre rätt till ett markområde, och om förpliktelse för svaranden att utfärda gåvobrev avseende detta. Efter att den talan ogillats återkom föreningen med ett yrkande om att svaranden mot viss ersättning skulle utfärda köpebrev avseende samma markområde. HD konstaterar här att rättskraftsreglerna fyller en viktig processekonomisk funktion genom att motverka att samma tvist görs till föremål för upprepade processer och samtidigt tvingar parterna till omsorg i processföringen. Att låta ett nytt yrkande upptas till prövning ”skulle öppna möjlighet för en förlorande kärande att genom oväsentliga ändringar av det tidigare yrkandet få till stånd en ny rättegång och därvid få samma grund prövad på nytt eller få en ny grund, som eljest skulle ha omfattats av rättskraften, upptagen till prövning”. HD konstaterar att skillnaden mellan yrkandena i de olika målen kan sägas vara av kvantitativt slag men också att dessa är alternativa eftersom bifall till ett av dem utesluter bifall till de båda andra och att ”alla syftar till att områdena skall ingå i föreningens egendom”. Den nya talan avvisas därför.s. 16

8.Det är sedan i en rad avgöranden från 1990-talet som HD utvecklar rättskraften avseende alternativa yrkanden. I NJA 1994 s. 23 prövas om rätten ska meddela ogillande dom avseende ett återtaget yrkande om hävning och återgång av fastighetsköp, eller om detta utgör samma sak och därmed ska omfattas av rättskraften av ett samtidigt framställt yrkande om prisavdrag för samma fel. Här uttalar HD: Detta bekräftas sedan i NJA 1995 s. 610, där ett nytt yrkande om prisavdrag vid fel i fastighet avvisas p.g.a. en tidigare ogillande dom om ett hävningsyrkande. I NJA 1999 s. 520 uppstår fråga om litispendens där den först väckta talan avser betalningsskyldighet för en beställare, som gjort invändning om rätt till prisavdrag p.g.a. fel. Beställaren väcker därefter själv talan om rätt till skadestånd p.g.a. kostnader orsakade av samma fel samt för följdskador. Med hänvisning till de två ovannämnda avgörandena konstaterar HD att avhjälpandekostnader visserligen har en annan karaktär än prisavdrag men att påföljden i princip är alternativa och får anses vara ekonomiskt likvärdig för beställaren. Fastän det kontraktsrättsligt är fråga om olika rättsföljder, bör de enligt HD därför i rättskraftshänseende anses angå samma sak. Yrkandet om sättning för följdskador, som varken är alternativt till eller ekonomiskt likvärdigt med prisavdragsyrkandet, tillåts emellertid med följande motivering: På motsvarande sätt bekräftas i NJA 1999 s. 656 att rättskraft inte föreligger då yrkanden avser ”olika rättsföljder som är fristående från varandra”. I målet tilllåts ett yrkande om förpliktelse att montera ned en bastu efter en dom över ett yrkande om avflyttning p.g.a. installationen av samma bastu.s. 17

9.Det är också till NJA 1999 s. 520 som HD senare hänvisar när den behandlar rättskraftsfrågor. Det gäller t.ex. frågor om taleändring i NJA 2011 s. 718, om rättskraften av en stadfäst förlikning i NJA 2017 s. 659, om ett krav på ersättning för avhjälpande prekluderas även om det innebär att svaranden i mål nr 1 måste framställa genstämning i NJA 2021 s. 520 och om rättskraft vid efterföljande talan om surrogatprestation i NJA 2022 s. 869.s. 18

10.Min uppfattning är att HD i och med avgörandena ovan utvecklar en tillämpning av rättskraftsregeln som i alla fall i huvudsak överensstämmer med Ekelöfs rekommendationer och syn på rättskraftens ändamål. Genom att rättskraftens preklusionsverkan inte knyts till utformningen av yrkandet eller grunderna, som Olivecrona förordat, utan till den materiella rättsföljden, ges parterna incitament att uttömmande processa om både de yrkanden och grunder som skulle kunna leda till motsvarande resultat. Samtidigt begränsas rättskraftsverkningarna så att de inte träffar andra materiella rättsföljder än de som parterna har haft anledning att lägga tid och kostnader på i det första målet. Det kan därmed framstå som att frågan om sakens identitet skulle vara löst. Som framgår i det följande är det emellertid inte alltid så enkelt.s. 18