Liknande typ av situation och slutsats av HD finns i NJA 1987 s. 831. Domskälen i detta mål är dock betydligt mer sparsamma än i NJA 1989 s. 20.
Hänvisas från p. 8 (s. 65)
8.I HD prövas först om nyttjanderättshavaren är behörig att föra talan om att ansökan om fastighetsreglering ska ogillas. HD menar att regleringen har sådan betydelse för nyttjanderättshavaren att denne är sakägare, vilket innebär att det är möjligt att föra talan mot hela regleringens genomförande. I domskälen lägger HD viss vikt vid en ändamålstolkning av förarbetena till 5 kap. 34 § FBL, i avseendet att domstolen framhäver att ett huvudsyfte med bestämmelsen är att nyttjanderättshavare ska kunna agera på ett sätt under förrättningen så att skadliga verkningar på dennes intressen såvitt möjligt undviks. Detta gäller såväl omfattningen av regleringen som sättet för regleringens genomförande och utformning. Här ingår även, enligt HD, att sakägare ska kunna ifrågasätta om en fastighetsreglering över huvud taget ska genomföras. I en konkret prövning av yrkandena i HD kommer domstolen fram till att fastighetsregleringen ska genomföras i enlighet med lantmäterimyndighetens ursprungliga beslut, dvs. tingsrättens dom fastställdes. FBL innehåller, till skillnad från fallet med nyttjanderätt, inte någon särskild bestämmelse som reglerar servitutsrättigheter, utan dessa faller in under den generella bestämmelsen 4 kap. 11 § FBL och skrivningen att ägare till fastighet även omfattar fastighetsanknutna rättigheter. Noterbart är att även en härskande part, som inte är en fastighet, i ett servitutsförhållande kan vara sakägare, exempelvis en gruva. I förarbetena ansågs det som så pass självklart att en härskande fastighet normalt ska vara sakägare, om servitutet berörs, att någon särskild regel som reglerar detta inte behövdes. Inte fullt lika självklart är att även den tjänande fastighetens ägare under vissa omständigheter kan vara sakägare, exempelvis om det föreligger sannolikhet för att regleringen kommer innebära allt för stora avsteg från det ursprungliga upplåtelseavtalet för servitutet. För såväl en härskande som en tjänande fastighet gäller alltså den generella principen att en fastighetsreglering ska vara av betydelse och beröra dennes intressen som finns i servitutsrättigheten på ett tillräckligt påtagligt sätt.s. 65