Närliggande

20.Enligt HD borde FBM mer utförligt ha utrett förhållandena kring den inskrivna rättigheten och om den fortfarande gällde eftersom det enligt HD inte var uppenbart att eventuella rättighetsinnehavare saknat ställning som sakägare under förrättningen. Ordvalet är intressant eftersom HD betonar att en mer djupgående utredning fordras just om det inte är uppenbart att någon inte berörs av förrättningen. Finns exempelvis indicier som pekar på att någon potentiellt kan vara berörd av förrättningen är det rimligen svårt att komma till slutsatsen att det är uppenbart att dessa inte berörs och ska lämnas utanför sakägarkretsen; officialutredningsplikten borde rimligen utökas vid dessa typer av förutsättningar. En inskriven rättighet kan, i likhet med situationen i NJA 2001 s. 593, alltså vara en sådan förutsättning som gör att förhållandena behöver klarläggas ytterligare innan ett ställningstagande kan göras över sakägarkretsens sammansättning. En vanlig missuppfattning torde vara att det under förrättningen behöver säkerställas att det faktiskt finns en rättighet för att någon ska tas upp i sakägarkretsen. Så är dock inte fallet. I praxis har HD stakat ut en riktning som övergripande innebär att sakägarkretsen ska bestämmas med ledning av något som kanske bäst kan betecknas som en försiktighetsprincip. Övergripande kan den sägas innebära att om ovissa förutsättningar råder kring exempelvis en rättighets existens ska lantmäterimyndigheten trots detta normalt uppta den som potentiellt kan vara innehavare av rättigheten som sakägare så att denne, i det fall den hävdade rättigheten senare visar sig finnas, under förrättningen haft möjlighet att bevaka sina eventuella intressen och utöva inflytande på processens gång. Om personen inte upptas som sakägare, och det senare visar sig finnas en rättighet, är risken överhängande att domvilla kan åberopas av rättighetsinnehavaren och förrättningen helt eller delvis behöver göras om.s. 58