Det är inte helt självklart att HD med skrivningen om ”fog att tro att betalningen tillkom honom” avsåg en bedömning enligt den avtalsrättsliga tillitsprincipen och inte den godtrosbedömning som ska göras inom ramen för condictio indebiti. Lindskog, SvJT 2021 s. 661 med not 20, tolkar det som att det handlar om condictio indebiti, samtidigt som han gör en poäng av att HD missade att nämna lärans inrättandekrav. Förmodligen bygger hans tolkning på att han uppfattar att HD:s uttalande om att det i andra fall ska göras en avvägning enligt de kriterier som har utvecklats inom ramen för condictio indebiti-läran endast avser den slutliga övergripande intresseavvägningen. Där tänker jag annorlunda, och uppfattar att uttalandet avser samtliga behållanderättsförutsättningar enligt läran, det vill säga såväl den övergripande intresseavvägningen som godtros- och inrättandekraven. Lindskogs tolkning stöds av HD:s skrivning om att avvägningen ska göras ”[i] andra fall” och att HD i samband med avvägnings-uttalandet bland annat hänvisade till ett avsnitt i förra upplagan av Lindskog, Betalning, där just den övergripande intresseavvägningen diskuteras. Men ser man till de rättsfallshänvisningar som HD också gjorde framstår det som att uttalandet var avsett att ta sikte på samtliga förutsättningar för behållanderätt (HD hänvisar till Skattekontot I NJA 2011 s. 739 p. 7 och Tryckerimomsen I NJA 2015 s. 1072 p. 12–13). Tolkningen att uttalandet om befogad god tro avser den avtalsrättsliga tillitsprincipen grundar jag på att det framstår som den mest logiska läsningen sett ur systematisk synpunkt samt att det ligger i linje med HD:s ställningstaganden i det efterföljande avgörandet Fastighetsmäklarens klientmedelskonto NJA 2023 s. 339, som behandlas närmare nedan.
Hänvisas från p. 20 (s. 428)
20.HD:s terminologival implicerar att vi har att göra med ett slags äganderättsfråga. Särskilt iögonfallande är talet om överföring av tillgång och om återförande. Intrycket är att det vi får ta del av är en beskrivning av dels förutsättningarna för förvärvande av äganderätt genom ett derivativt fång av överlåtelsekaraktär, dels en ägares vindikationsrätt. Utvecklat kan resonemanget beskrivas så här: Den som mottar en tillgång kan förvärva äganderätt till den genom en överlåtelse från ägaren. En överlåtelse sker genom avtal. Bestämmande för om ett överlåtelseavtal är för handen är i princip om ägaren avsett att överföra äganderätten till mottagaren eller gett mottagaren befogad anledning att fästa tillit till att sådan avsikt funnits. Har ägaren ”inte åsyftat en sådan överföring” och mottagaren av tillgången saknade ”fog för att tro att [den] tillkom honom” ska tillgången ”återföras” till ägaren. En besittningsövergång i sig grundar inte någon äganderättsövergång. Men vindikationsprincipen faller om det finns förutsättning för ett exstinktivt fång. Och det är här HD tycks sortera in läran om condictio indebiti: Borgenärens vindikationsrätt kan falla genom en bedömning enligt de kriterier som har utvecklats inom ramen för läran. Härvid hänvisade HD till bland annat de punkter i Tryckerimomsen I, där domstolen på ett strukturerat sätt beskrev förutsättningarna för behållanderätt enligt condictio indebiti. Det betyder att mottagaren gör ett exstinktivt fång – utan lösenplikt – om hen har tagit emot och inrättat sig efter betalningen i befogad god tro, och dessutom en övergripande intresseavvägning faller ut till mottagarens fördel.s. 428