3 · Lärans metamorfos över

1.rättsgrundsterminologins utvecklingsfaser I condictio indebiti-anknuten praxis från de senaste decennierna har HD som sagt återkommande uttalat att läran tar sikte på betalning som skett utan rättsgrund. Den funktion och betydelse som domstolen har lagt i dessa uttalanden tycks emellertid inte vara densamma i alla fall. Grovt uppställt går det att skilja mellan tre olika kategorier som utbildats över tid, ungefär som om de vore olika utvecklingsfaser. I den första av de tre kategorierna tar rättsgrundsavsaknaden sikte på ett ändamålsliknande argument. I både den andra och den tredje kategorin fungerar rättsgrundsavsaknaden snarare som ett centralt rekvisit, men rättsföljden av att rekvisitet är uppfyllt skiljer sig åt mellan de båda kategorierna. I den andra kategorin fungerar rättsgrundsavsaknaden som ett rekvisit som utlöser huvudregeln om betalarens återkravsrätt, medan den i den tredje kategorin fungerar som en tillämpningsförutsättning för de regler som kan ge mottagaren behållanderätt. Dessutom ges rättsgrundsavsaknaden något olika begrepps innehåll; i den andra kategorin likställs rättsgrundsavsaknad med misstag medan uttrycket i den tredje kategorin närmast avser avsaknad av fordran. När den aktuella praxisen diskuteras nedan disponeras diskussionen utifrån denna kategoriindelning. Diskussionen avser att belysa att det genom de utvecklingsfaser som kategorierna kan sägas innebära har skett ett slags metamorfos av condictio indebiti-läran, där implikationerna hos lärans ”nya” skepnad skiljer sig från dem hos ogiltighetsperspektivet. Det hela synes ha möjliggjorts genom rättsgrundsavsaknadsterminologins entré och dess töjbarhet i fråga om betydelse och funktion. Redan i 90-talsfallen NJA 1994 s. 177 och NJA 1999 s. 575 återfinns uttalanden om avsaknad av rättsgrund. I 1994 års fall hade en bank krediterat en bankkunds konto, till följd av att banken felaktigt trodde sig ha fått ett betalningsuppdrag från en bankkundens gäldenär. I 1999 års fall hade en bank förmedlat en betalning för en kunds räkning, i villfarelse om att det fanns täckning för betalningen på kundens konto. HD ansåg att det inte i något av fallen förelåg en ”traditionell” condictio indebiti-situation, eftersom – som det i vart fall uttrycktes i 1994 års fall – ”betalningen inte erlagts av någon som trott sig vara gäldenär”. I syfte att pröva om ”den principiella återkravsrätten” ändå borde föreligga hänförde sig HD i båda fallen till de skäl som skulle anses ligga till grund för den traditionella situationens återkravsrätt. I 1994 års fall angavs dessa skäl vara att det har skett ”en icke avsedd förmögenhetsförskjutning som saknar rättslig grund”. På samma spår uttalade HD i 1999 års fall att ”[e]tt av de huvudargument som har åberopats för den principiella återkravsrätten vid traditionella condictio indebiti-situationer är att det, om betalningsmottagaren får behålla vad han har uppburit, uppkommer en förmögenhetsförskjutning till hans förmån utan rättsgrund: han gör en obehörig vinst”. I 1994 års fall konstaterades att det i målet inte uppkom någon förmögenhetsförskjutning utan rättsgrund av att betalningsmottagaren fick behålla medlen, eftersom beloppet hade avräknats mot förfallna fordringar som betalningsmottagaren haft mot den som banken trott sig handla på uppdrag av. Återkravsrätt nekades. I 1999 års fall uttalade HD att condictio indebiti-läran kan tillämpas också i ett fall av tredjemansbetalning, så länge omständigheterna i det enskilda fallet är sådana att de skäl som motiverar återkravsrätt i den traditionella situationen är för handen. Trots att betalningsmottagaren förutsätts ha fått betalt för en giltig fordran, angavs situationen kunna vara närliggande det traditionella fallet om gäldenären saknat betalningsförmåga och betalningsmottagaren därför betraktat fordringen som värdelös. Eftersom det inte fanns någon utredning i målet om betalningsmottagarens gäldenärs betalningsförmåga saknades emellertid skäl att på sådan grund tillämpa principen om återkravsrätt. Efter att även ha diskuterat ett annat skäl till att göra en utvidgad eller analogisk tillämpning av läran om condictio indebiti – återbetalningsskyldighet ansågs kunna föreligga om betalningsmottagaren varit vårdslösare än betalaren – stannade HD för att läran inte skulle tillämpas i målet. I båda dessa fall avsåg alltså talet om förmögenhetsförskjutning utan rättsgrund en beskrivning av condictio indebiti-lärans ändamål eller funktion. Detta ändamål eller denna funktion användes som ett stöd vid bedömningen av om condictio indebiti skulle ges verkan utanför lärans direkta tillämpningsområde. Eftersom det ansågs inte uppkomma någon förmögenhetsförskjutning av att betalningsmottagaren fick behålla medlen saknades det enligt HD i 1994 års fall skäl att utvidga tillämpningsområdet för condictio indebiti. I 1999 års fall kopplades avsaknaden av rättsgrund till metanormen obehörig vinst, och den ansågs motivera eller förklara den principiella återkravsrätten i de traditionella fallen. Om det gick att konstruera en obehörig vinst också utanför de traditionella fallen kunde det tala för ett utvidgat tillämpningsområde. Inte i något av avgörandena synes HD ha avsett att med avsaknad av rättsgrund beteckna ett rekvisit för återgångsföljden vid condictio indebiti, utan domstolens grundapproach till läran synes ha varit ogiltighetsperspektivet. Nästa gång HD kopplade ihop condictio indebiti med avsaknad av rättsgrund var i Skattekontot I NJA 2011 s. 739. I fallet hade en redovisningsbyrå, som skulle betala in skatt till Skatteverket för två uppdragsgivande bolags räkning, till följd av felskrivning gjort båda betalningarna till det ena bolagets skattekonto. Det uppstod ett överskott på det bolagets skattekonto, vilket Skatteverket avräknade mot en äldre restförd skatteskuld som bolaget hade. När misstaget uppdagades krävde det andra bolaget att den feldestinerade betalningen skulle omföras till rätt skattekonto, men Skatteverket motsatte sig det. Redovisningsbyrån täckte underskottet på det sistnämnda bolagets skattekonto, förvärvade bolagets rätt mot Skatteverket och krävde att Skatteverket skulle återbetala beloppet. Som rättslig grund åberopades i första hand condictio indebiti och i andra hand att redovisningsbyrån hade gjort ett förklaringsmisstag enligt 32 § avtalslagen som Skatteverket var i ond tro om. Skatteverket menade att läran om condictio indebiti inte var tillämplig och att feldestineringen var ett förklaringsmisstag som verket var i god tro om, varför återbetalningsskyldighet inte skulle föreligga, 32 § avtalslagen e contrario.s. 412

2.I p. 6 beskrev HD läran om condictio indebiti på följande sätt. Denna beskrivning tycks ligga helt i linje med ogiltighetsperspektivet, även om uttrycket ”utan rättslig grund” sköts in som en synonym till ”av misstag”. Men i p. 8 gav HD även följande tilläggsinformation till beskrivningen. När de två citerade punkterna läses tillsammans inser man att HD, genom att skjuta in talet om avsaknad av rättslig grund, lyckades förmedla att en tillämpning av condictio indebiti både kräver att det har skett en betalning som utförts till följd av skuldvillfarelse (p. 6: ”allt i den felaktiga tron att det fanns en betalningsskyldighet”) och att skuldvillfarelse inte krävs (p. 8: ”villfarelse […] är av underordnad betydelse”). HD tonade alltså ner kravet på att betalningen ska ha skett i villfarelse om existensen av en skuld eller en existerande skulds storlek. Betalning, får vi veta, ska ha skett utan rättsgrund – vilket HD tycks ha likställt med ”av misstag” – och det spelar egentligen ingen roll vad som varit orsaken till denna rättsgrundsbrist eller, med andra ord, vad misstaget bestått i.s. 415

3.Härefter angav domstolen, med en jämförande hänvisning till bland annat NJA 1999 s. 575, att frågan om Skatteverkets återbetalningsskyldighet i första hand skulle prövas enligt läran om condictio indebiti, det vill säga framför en avtalsrättslig tillitsbedömning enligt 32 § avtalslagen. Därvid konstaterades att det saknades rättsgrund för den betalning som redovisningsbyrån hade gjort till fel skattekonto, varför condictio indebiti-läran var tillämplig på betalningen. Eftersom HD ansåg att Skatteverket inte kunde anses ha i god tro inrättat sig efter betalningen, skulle betalningen återgå. Precis som i 90-talsfallen handlade Skattekontot I om en tredjemansbetalning, låt vara att tredje man inte var en bank utan en redovisningsbyrå och att återkravet inte grundades på ett eget utan ett från den uppdragsgivande gäldenären förvärvat anspråk. Och i vissa avseenden tycks avgörandet hänga ihop med de två äldre. Terminologiskt hakar HD:s bruk av uttrycket betalning utan rättsgrund in i 90-talsfallens uttryck förmögenhetsförskjutning utan rättsgrund. Och i såväl Skattekontot I som 90-talsfallen ges rättsgrundsavsaknaden avgörande betydelse, om än på olika sätt.s. 416

4.Men det finns också betydande skillnader. I 90-talsfallen handlade rättsgrundsavsaknaden som sagt om condictio indebiti-lärans funktion, och denna tillmättes betydelse för frågan om läran skulle tillämpas utanför det direkta tillämpningsområdet (när detta är bestämt utifrån ogiltighetsperspektivet). NJA 1994 s. 177 förmedlar att fall där betalaren inte trott sig vara gäldenär, alltså vid tredjemansbetalning, faller utanför tillämpningsområdet och NJA 1999 s. 575 förmedlar att läran undantagsvis kan tillämpas i fall av tredjemansbetalning om betalningsmottagaren på grund av gäldenärens bristande betalningsförmåga betraktat fordringen som värdelös eller betalningsmottagaren varit vårdslösare än betalaren. Skattekontot I förmedlar att det i princip inte finns någon spärr alls för lärans tillämplighet av att det är en i och för sig existerande skuld som har misstagsbetalats av en tredje man. Förklaringen tycks vara att rättsgrundsavsaknaden genom avgörandet omvandlades från ett ändamål eller en funktion bakom ett skuldvillfarelse-rekvisit till att i sig bilda det avgörande rekvisitet för återgångsföljden.s. 416

5.Rättsgrundsavsaknaden har dessutom getts ett annat begreppsligt innehåll i avgörandet. I 90-talsfallen syftade förmögenhetsförskjutning utan rättsgrund på betalning som till följd av skuldvillfarelse så att säga destinerats till en icke existerande fordran, alternativt en tredje mans betalning av en existerande fordran som borgenären på grund av gäldenärens bristande betalningsförmåga värderat till noll. I Skattekontot I användes som sagt rättsgrundsavsaknaden i stället som en synonym till misstag. Det rör sig om ett vidsträckt misstagsbegrepp. Begreppet, får vi veta, innefattar ”villfarelse”, ”ren felskrivning” eller en på något sätt ”felaktig betalning” i samband med betalningsuppdrag och betalningsförmedling. I princip tycks gränsen endast gå mot vad man skulle kunna kalla ”frivilliga fel”, om man ser till hur HD definierade begreppet disposition: ”en betalning där den betalande frivilligt väljer att betala oavsett om betalningsskyldighet faktiskt föreligger”.s. 417

6.Med ett sådant rättsgrundsavsaknads-begrepp som fungerar som det centrala rekvisitet för återbetalningsskyldigheten, framstår det inte längre som möjligt att betrakta läran om condictio indebiti som sidoordnad de avtalsrättsliga ogiltighetsreglerna, som ogiltighetsperspektivet implicerar. Det tycks ju här röra sig om ett strikt subjektivt misstagsbegrepp som utgår från betalarens perspektiv, utan beaktande av hur mottagaren kan ha uppfattat det. En annan sak är att det inom ramen för tillämningen av läran sedan ska, vid prövningen av om undantag ska ske från den principiella återkravsrätten, göras en objektiv bedömning av betalningsmottagarens eventuella tillit till och inrättande efter betalningens riktighet. Att fallet placerar condictio indebiti i en hierarkisk ordning före de avtalsrättsliga reglerna förstärks vidare av att HD ansåg att talan i målet i första hand skulle bedömas enligt läran, framför den avtalsrättsliga tillitsgrundsatsen. Det är inte helt självklart var i den här valda kategori- eller utvecklingsfasindelningen som rättsfallet Tryckerimomsen I NJA 2015 s. 1072 egentligen ska placeras. Avgörandet har betraktats som något av en anomali inom svensk condictio indebiti-praxis, baserat bland annat på en uppfattning att det i fallet inte förelåg något egentligt betalningsmisstag vid betalningstillfället. En sådan uppfattning är emellertid beroende av vilket misstagsbegrepp man utgår från, och ser man till den vida innebörd av misstag/rättsgrundsavsaknad som HD lanserade i Skattekontot I råder ingen tvekan om att det förelåg ett betalningsmisstag också i Tryckerimomsen I. Anledningen till att avgörandet är svårplacerat i taxonomin är i stället att HD i sina beskrivningar av condictio indebiti och dess komponenter påbörjar ett slags glidning ur fas två, in i fas tre. Trots det har jag alltså stannat för att sortera in fallet under fas två. Det beror på att avgörandet läst för sig inte innebär någon egentlig avvikelse från Skattekontot I. Glidningen framträder först när det studeras i backspegeln, i ljuset av efterkommande avgöranden.s. 417

7.Bakgrunden i fallet var följande. Två bokförlag hade under 2005–2007 låtit trycka böcker hos ett tryckeri. Förlagen betalade fakturerat pris och moms. Tryckeriet redovisade momsen till Skatteverket. Den fakturerade momsen motsvarade 25 procent av priset, vilket överensstämde med den uppfattning som allmänt rådde vid tidpunkten beträffande vilken momssats som gällde för tryckeritjänster. Till följd av ett avgörande från EU-domstolen som meddelades 2010 kom emellertid Skatteverket senare att ändra uppfattning, så att tryckeritjänster skulle momsbeskattas med en skattesats om endast sex procent. Skatteverket återbetalade till tryckeriet så mycket av den redovisade momsen som motsvarade mellanskillnaden mellan de båda skattesatserna, och i stället efterbeskattades förlagen med beloppet. Förlagen krävde återbetalning av samma belopp från tryckeriet. De anförde att återbetalningsskyldighet följde av antingen en avtalad rätt, condictio indebiti, läran om obehörig vinst, 36 § avtalslagen eller förutsättningsläran.s. 418

8.HD valde att i första hand pröva huruvida återbetalningsskyldighet förelåg enligt läran om condictio indebiti. Domstolen upprepade den allmänna beskrivning av läran som gavs i Skattekontot I. Läran angavs således avse återkrav när någon betalat i villfarelse om existensen eller storleken av en skuld, samtidigt som det förklarades vara av underordnad betydelse om den felaktiga betalningen har gjorts till följd av bland annat just villfarelse. Det avgörande sades återigen vara ”om betalningen skett utan rättsgrund och inte utgör en disposition på så sätt att betalaren frivilligt har valt att betala oavsett om betalningsskyldighet faktiskt föreligger eller inte”. HD angav att ”[h]uvudregeln vid betalning utan rättsgrund är att återbetalning ska ske”. Därefter förklarades att betalningsmottagaren dock kan få behålla medlen under vissa förutsättningar. Kriterierna för denna behållanderätt beskrevs på ett lite mer formaliserat sätt än vad som varit fallet i tidigare avgöranden: Behållanderätt föreligger om betalningsmottagaren har haft befogad anledning att tro att hen haft rätt till medlen och i fortsatt befogad god tro har inrättat sig efter detta samt det efter en övergripande intresse avvägning framstår som motiverat att betalaren förlorar sin återkravsrätt. Betalningsmottagaren har bevisbördan för att omständigheterna är sådana att betalarens återkravsrätt ska falla.s. 418

9.Vid bedömningen i det konkreta målet uttalade HD att förlagen hade betalat mervärdesskatt efter en för högt fakturerad skattesats, och att betalningen hade skett utan rättsgrund. Den skulle därför gå åter, om inte läran om condictio indebiti föranledde annat. Eftersom den tillämpade momssatsen var allmänt god tagen vid tidpunkten och det enligt HD inte vara fråga om en sådan rättsvillfarelse som tryckeriet självt skulle bära risken för, ansågs det för condictio indebiti gällande godtroskravet uppfyllt. Det för condictio indebiti gällande inrättandekravet ansågs emellertid inte vara uppfyllt, varför slutsatsen blev att tryckeriet skulle återbetala den för högt fakturerade momsen. HD:s beskrivningar av condictio indebiti i Tryckerimomsen I ligger i linje med dem som gavs i Skattekontot I. Kravet på skuldvillfarelse sköts återigen i bakgrunden och avsaknad av rättsgrund lades fram som det centrala rekvisitet för lärans tillämplighet. Att HD utan någon som helst problematisering fann att betalningen i det konkreta målet hade skett utan rättsgrund och att den därför som utgångspunkt skulle gå åter antyder också att det, precis som i Skattekontot I, rörde sig om ett ganska vidsträckt rättsgrundsavsaknads- eller misstagsbegrepp. Att tryckeriet hade fakturerat och förlagen betalat för mycket moms berodde på en vid tidpunkten allmänt rådande uppfattning; ett slags rättsvillfarelse på samhällsnivå. Tidigare synes den etablerade uppfattningen ha varit att restriktivitet var påbjuden när det kom till att medge återkravsrätt avseende betalningar som skett på grund av rättsvillfarelse hos betalaren, om inte en återkravsrätt skulle vara helt utesluten. Inställningen hängde förmodligen samman med en uppfattning om att condictio indebiti-läran endast var tillämplig på betalningar som föranletts av att betalaren begått ett misstag som var ursäktligt, och att en rättsvillfarelse således skulle anses i princip oursäktlig. Men HD gav inte uttryck för någon synpunkt av detta slag, utan det framstår som om det var närmast en självklarhet att situationen skulle falla in under rättsgrundsavsaknadsbegreppet. Det förhållandet att HD valde att i första hand pröva återkravstalan enligt läran om condictio indebiti framför de andra rättsliga argument som förlagen hade framfört, bland annat 36 § avtalslagen och förutsättningsläran, kan vidare uppfattas ligga i linje med domstolens val i Skattekontot I att tillämpa läran framför den avtalsrättsliga tillitsgrundsatsen.s. 419

10.Men som nämndes ovan innehåller domskälen några punkter som man, åtminstone i efterhand, kan förstå som ett slags segue in i fas tre. Till skillnad från i tidigare fall, innefattat Skattekontot I, sades inte återkravsrätt vara huvudregeln vid condictio indebiti utan vid betalning utan rättsgrund. Och vid prövningen av det konkreta målet uttalade domstolen att betalningen hade skett utan rättsgrund och därför skulle gå åter, såvida inte läran om condictio indebiti föranledde annat. Vidare stramade HD som sagt upp förutsättningarna för att återkravsrätten ska falla, och klargjorde att det är mottagaren som har bevisbördan för att omständigheterna är sådana att förutsättningarna för behållanderätt är uppfyllda. Här anas början på en vändning, genom vilken condictio indebiti ska komma att upphöra att vara en grund för återkrav avseende betalning som skett av misstag och i stället vara en grund för rätt att behålla medel som mottagits utan rättsgrund. I endast ett avgörande efter Tryckerimomsen I har HD i domskälen betecknat återbetalningsskyldigheten vid betalning utan rättsgrund som ”huvudregeln om condictio indebiti”: NJA 2016 s. 799. I det avgörandet, som meddelades i kölvattnet av Tryckerimomsen I, var det inte återkravsrätten som sådan som var den primära frågan för HD:s prövning. Prejudikatfrågan var om ett tryckeris skyldighet att återbetala för högt fakturerad tryckerimoms skulle vara förenad med en skyldighet att utge legal avkastningsränta, och i så fall från vilken tidpunkt ränta skulle löpa. Vid sidan om detta fall har HD behandlat condictio indebiti-relaterade frågor i ytterligare fem refererade avgöranden under den aktuella tidsperioden: Independent Finans NJA 2016 s. 933, Skattekontot II NJA 2016 s. 1074, Tandvårdsstödet NJA 2020 s. 334, Svartöns pris NJA 2022 s. 3 och Fastighetsmäklarens klientmedelskonto NJA 2023 s. 339. Avgörandet i Svartöns pris tillför inte så mycket underlag till denna undersökning och lämnas därför åt sidan i avsnittet, medan övriga fyra avgöranden analyseras. Bakgrunden i det första fallet, Independent Finans NJA 2016 s. 933, var att ett konkursbo, genom överföring till Kronofogdemyndigheten och avräkning vid återbetalning av skatter och avgifter, betalat delar av en momsskuld som boet ådragit sig. Boet begärde återbetalning hos Skatteverket och gjorde gällande att momsfordringen var preskriberad när Skatteverket mottog betalningarna. Begäran avslogs av Skatteverket såväl som av förvaltningsrätten och kammarrätten vartill boet hade överklagat. Boet väckte talan i allmän domstol, vilken talan med olika motiveringar avvisades av både tingsrätt och hovrätt. Målet i HD handlade om huruvida förvaltningsdomstol skulle anses ha exklusiv behörighet att pröva frågor om preskription av skattefordringar, och om så inte skulle vara fallet, ifall allmän domstol ändå skulle vara förhindrad att pröva målet till följd av att saken blivit rättskraftigt avgjort genom kammarrättens dom. HD besvarade båda frågorna nekande, men vi ska inte fördjupa oss närmare i dessa bedömningar här. Av intresse i detta sammanhang är i stället hur HD lade upp bollen för sin prövning genom att beskriva boets talan i allmän domstol och de frågor som målet angick: HD såg sig alltså föranledd att uttala sig om betalning utan rättsgrund och condictio indebiti. Intrycket är att domstolen härvid tog spjärn mot de formuleringar som användes i Tryckerimomsen I. Den annars sedvanliga skrivningen om att ”condictio indebiti avser återkrav när någon har betalat en skuld som inte fanns eller har betalat ett för stort belopp i den felaktig tron att det fanns en betalningsskyldighet”, som också förekom i Tryckerimomsen I, har emellertid utelämnats. Kvar står att betalning som mottagits utan rättsgrund som huvudregel ska återbetalas, men att en tillämpning av läran om condictio indebiti kan föranleda ett undantag. Budskapet är med andra ord att återkravet grundas på mottagarens avsaknad av rättsgrund och inte på läran om condictio indebiti, vilken tvärtom kan ligga till grund för behållanderätt. Liksom i både Skattekontot I och Tryckeri momsen I framstår rättsgrundsavsaknaden som den avgörande faktorn. Men en skillnad är alltså att återkravsrätten och condictio indebiti här har separerats från varandra.s. 420

11.Ytterligare en skillnad synes ligga i den begreppsliga innebörden av rättsgrundsavsaknaden. Boets påstående om att staten inte hade någon fordran på konkursboet betraktades av HD vara detsamma som ett påstående om att betalningen saknade rättsgrund. Om uttrycket ”utan rättsgrund” användes som en synonym till misstag i vid bemärkelse i de två tidigare avgörandena, användes det således här till att beteckna det förhållandet att mottagaren saknat en verksam fordran som överföringen kunnat vara avsedd att infria. Avsaknad av en fordran är något annat än ett misstag. Fordringar uppkommer exempelvis genom avtal, delikt och offentligrättsliga regler. Ett misstag kan till och med vara en omständighet i det händelseförlopp som ligger till grund för en fordran. Att en skadeståndsfordran kan vara orsakad av att gäldenären begått ett misstag behöver väl knappast sägas, men även en avtalad eller ensidigt utfäst fordran kan vara misstagsgrundad. Det har att göra med den avtalsrättsliga tillitgrundsatsen, som framgår bland annat genom en motsatsläsning av 32 § första stycket avtalslagen.s. 423

12.Huruvida betalningen skett av misstag tycks HD över huvud taget inte ha betraktat som en principiell faktor för återkravsfrågan. Ett påstående om att mottagaren saknade en verksam fordran angavs kunna mötas av ett påstående om motsatsen, vilket påstående i så fall får förmodas stjälpa återkravsrätten om det skulle antas som faktum. I förlängningen betyder det att den principiella återkravsrätten inte föreligger för en överföring som visserligen skett av misstag, så länge det ändå funnits en verksam fordran som överföringen med fog kunnat uppfattas vara avsedd att infria. Den praktiska skillnaden är visserligen ganska liten om det är fråga om en gäldenärs misstagsbetalning av sig egen skuld, eftersom mottagaren då hade kunnat möta ett återkrav med en kvittningsinvändning. Men om det är en tredje man som har misstagsbetalat en annans skuld är den praktiska betydelsen större, eftersom mottagaren då inte har någon motfordran mot betalaren. Redan en dryg månad efter avgörandet i Independent Finans fick HD anledning att återkomma till frågor om betalning utan rättsgrund och condictio indebiti i Skattekontot II NJA 2016 s. 1074. Som namnet antyder påminner omständigheterna i fallet om dem som förelåg i Skattekontot I. En privatperson hade av misstag förväxlat två siffror i sitt personnummer vid betalning av skatt till sitt skattekonto. Beloppet krediterades en annan privatpersons skattekonto, vars personnummer överensstämde med det nummer som betalaren av misstag hade matat in. Det kontot kom att visa överskott. Kontohavaren hade skulder till enskilda borgenärer hos Kronofogdemyndigheten och överskottet utmättes. Betalaren krävde att Skatteverket skulle återbetala beloppet. Talan bifölls av tingsrätten, men hovrätten bedömde att det inte var Skatteverket utan kontohavaren som varit mottagare av betalningen och ogillade därför talan.s. 423

13.HD angav att ett skattekonto är en post i Skatteverkets bokföring och att en penningöverföring till verket för skattebetalning innebär att betalaren får en fordran på verket, vilken består så länge ingen avräkning har skett. Detta angavs gälla även om överföringen på grund av felaktig uppgift från betalaren krediteras någon annans skattekonto. Krediteringen innebar enligt HD inte annat än att felaktiga uppgifter visas på såväl betalarens konto som det andra kontot. I målet innebar detta att det var Skatteverket som var mottagare av betalningen och att en återkravsrätt i princip tillkom betalaren. Frågan var enligt domstolen om återkravsrätten hade fallit med hänsyn till den efterkommande utmätningen och övriga omständigheter i målet.s. 424

14.HD upprepade att ”[l]äran om condictio indebiti tar sikte på betalning utan rättsgrund”, och att ”[u]tgångspunkten är att en sådan betalning föranleder en återbetalningsskyldighet för betalningsmottagaren”. Under rubriken ”Den närmare innebörden av condictio indebiti” angavs, med hänvisning till Tryckerimomsen I, de förutsättningar som enligt läran om condictio indebiti gäller för att återbetalningsrätten ska falla: att mottagaren har tagit emot och inrättat sig efter betalningen i befogad god tro samt att det efter en övergripande intresseavvägning är motiverat att betalaren förlorar sin återkravsrätt.s. 424

15.Domstolen konstaterade att en skillnad mellan omständigheterna i målet och Skattekontot I – där betalaren ju tillerkändes återkravsrätt med en motivering hänförlig till condictio indebiti – var att Skatteverket hade betalat ut det bokförda överskottet med anledning av en utmätning och inte avräknat det mot en äldre skatteskuld. Beträffande betalningen som sådan angavs dock förhållandena vara likartade. Men tvärtemot bedömningen i Skattekontot I ansåg HD att det inte rörde sig om en betalning utan rättsgrund ”utan om en åsyftad betalning som av misstag har förenats med fel information och därför krediterats fel skattekonto”. Det lät sig ”i och för sig diskuteras om läran om condictio indebiti är tillämplig på en sådan betalning”. Men trots att det inte rörde sig om ett ”renodlat fall av betalning utan rättsgrund” saknades det enligt HD anledning att nu se annorlunda på frågan om tillämpliga rättsregler vid insättning på fel skattekonto. Som motivering anfördes att skattekontosystemet är speciellt och att en insättning på fel konto ”regelmässigt” uppfattas som ”felaktig på det sätt som utgör utgångspunkten för condictio indebiti”, trots att insättningen inte ska betraktas som en betalning till kontohavaren. Det sades också ha ”sin betydelse” att det är staten som är betalningsmottagare. Läran om condictio indebiti förklarades nämligen ge ”utrymme för sådana särskilda hänsynstaganden som kan föranledas av att det allmännas intresse står mot den enskildes”.s. 424

16.Härefter prövade HD om förutsättningarna enligt condictio indebiti var uppfyllda för att betalarens återkravsrätt skulle falla. Genom att betalaren hade angett ett felaktigt personnummer hade Skatteverket bibringats uppfattningen att betalningen skulle gottgöras den person vars skattekonto krediterades. Eftersom betalaren genom felaktig information hade ingett Skatteverket en felaktig uppfattning skulle inte verket bära bevisbördan för att borde-insikt om informationens felaktighet saknades. Den utgångspunkt om bevisbördans placering som knäsattes i Tryckerimomsen I frångicks alltså i detta hänseende. Utredningen i målet gav inte stöd för att verket haft anledning att misstänka att uppgiften var oriktig. Kravet på mottagande i befogad god tro var således uppfyllt. Genom att Skatteverket hade utbetalat beloppet till Kronofogdemyndigheten till följd av en utmätning ansågs vidare inrättandekravet vara uppfyllt. Vid den slutliga övergripande intresseavvägningen uttalade HD att det rent allmänt har betydelse att betalaren är enskild medan staten är betalningsmottagare. Avgörande i fallet skulle emellertid vara att den som gör en inbetalning lätt kan kontrollera att skattek ontot har krediterats medan Skatteverket svårligen kan säkerställa att varje betalning till ett skattekonto svarar mot betalarens avsikt. Intresseavvägningen föll ut till Skatteverkets fördel, och slutsatsen var att Skatteverket enligt läran om condictio indebiti inte var återbetalningsskyldigt. Som nog har framgått är avgörandets förhållningssätt till Skattekontot I lite invecklat. På ena sidan tog HD avstånd från bedömningen att en misstagsinsättning på fel skattekonto är en betalning utan rättsgrund och uttalade kategoriskt att det är en betalning med rättsgrund. Samtidigt valde domstolen att inte frångå ställningstagandet om att läran om condictio indebiti är tillämplig vid misstagsskattebetalning, med motiveringen att skattekontosystemet är speciellt. Man kan – såsom två justitieråd som inte själva deltog i sitsen har uttryckt det om fallet – ”förmoda att 2011 års fall här satte gränser för resonemanget i 2016 års fall”. Signalen är likväl tydlig: Avgörandet ska inte läggas till grund för en slutsats att läran om condictio indebiti är tillämplig på andra fall av betalning med rättsgrund; fallet är just speciellt. Det hela kan förmodligen förstås som ett slags pragmatiskt avståndstagande från Skattekontot I, paketerat i erforderligt sken av medhåll.s. 425

17.Med reservation för eventuella processrättsliga hinder i målet, hade HD hade också kunnat nå exakt samma slutsats genom att ompaketera sina bedömningar i det konkreta fallet och i stället för att använda sig av condictio indebiti-begreppsapparaten beskriva det hela som en analogisk tillämpning av den tillitsprincip som kommer till uttryck genom 32 § första stycket avtalslagen e contrario, kanske i kombination med en analogisk tillämpning av den så kallade re integra-regeln, 39 § andra meningen samma lag. Eftersom dessa bestämmelser är tillämpliga på rättshandlingar hade det varit mer förenligt med HD:s ställningstagande om att det rörde sig om en avsiktlig betalning med rättsgrund. Det felinmatade personnumret avsåg en betalningsdestinering. En betalningsdestinering är enligt praxis en viljeförklaring som ska bedömas efter allmänna avtalsrättsliga principer. Men eftersom det var fråga om betalning av en offentligrättslig skuld, med tillhörande destinering, skulle det inte röra sig om en direkt utan just en analogisk tillämpning av de förmögenhetsrättsliga reglerna i avtalslagen. Det hade öppnat upp för ett bejakande av de särskilda hänsyn som enligt HD gjorde sig gällande av att ett enskilt intresse stod mot ett allmänt.s. 426

18.Denna alternativa paketering av bedömningen i fallet hade passat bättre ihop med den generella systembild i fråga om läran om condictio indebiti som domstolen trots allt målade upp, genom påbyggnad på den i Independent Finans och delvis även i Tryckerimomsen I påbörjade strukturen: Mottagarens avsaknad av (och betalarens bibehållna) rättsgrund grundar återkravsrätt, läran om condictio indebiti behållanderätt (de två frågorna separerades till och med under olika rubriker) och rättsgrundsavsaknad är inte detsamma som att det har begåtts ett misstag i vid bemärkelse i samband med en penningöverföring. Tandvårdsstödet NJA 2020 s. 334 avsåg en trepartsrelation, där betalaren inte hade gjort något misstag och heller inte gjorde gällande ett återkrav. Det fanns dessutom grund för betalaren att utföra betalningen på det sätt som hade skett. Men betalningen hade likväl kommit till fel mottagare. Närmare bestämt var omständigheterna att ett tandvårdföretag hos Försäkringskassan hade ansökt om och beviljats tandvårdsstöd. Men eftersom tandvårdsföretaget av misstag hade angett sitt plusgironummer i fältet som var avsett för bankgironummer kom stödet att utbetalas till ett annat företag, vars bankgironummer hade samma siffror som tandvårdsföretagets plusgironummer. Tandvårdsföretaget krävde att det mottagande företaget skulle utge beloppet. Mottagaren bestred under anförande av att en betalning till tandvårdsföretaget inte skulle vara befriande för mottagaren vid händelse av ett återkrav från Försäkringskassan.s. 426

19.Med stöd av en jämförande hänvisning till 32 § avtalslagen fann HD att tandvårdsföretaget gentemot Försäkringskassan var bundet av sin felaktiga betalningsinstruktion. Det framgick nämligen inte att kassan hade eller borde ha förstått att instruktionen var felaktig. Kassan hade därför befriat sig från sin skuld till tandvårdsföretaget genom betalningen, och det fanns inget lagstöd för myndigheten att återkräva betalningen från det mottagande företaget. HD gav följande principuttalanden. HD:s slutsats var att eftersom en ”tillgång” hos tandvårdsföretaget hade överförts till mottagaren genom Försäkringskassans betalning, så hade tandvårdsföretaget rätt att rikta krav mot mottagaren. I jämförelse med övriga här behandlade avgöranden är Tandvårdsstödet speciellt, dels för att det inte handlade om ett återkrav från en betalare mot en mottagare, dels för att betalningen sett från betalarens perspektiv hade en rättsgrund. Försäkringskassan hade en tandvårdsstödsskuld till tandvårdsföretaget och vid betalningen inrättade sig kassan efter det objektiva förklaringsinnehållet i tandvårdsföretagets betalningsinstruktion, eftersom det saknades befogad anledning att inte göra det. Därigenom blev skulden infriad. Härmed uppstod – som HD uttryckte det på ett ställe i domskälen – en förmögenhetsöverföring eller – på ett annat ställe – en överföring av en tillgång, från tandvårdsföretaget till mottagaren. HD förklarade att när överföringen på detta sätt inte varit åsyftad och mottagaren heller inte har haft fog för att tro att den tillkom vederbörande så ska förmögenheten/tillgången återföras.s. 427

20.HD:s terminologival implicerar att vi har att göra med ett slags äganderättsfråga. Särskilt iögonfallande är talet om överföring av tillgång och om återförande. Intrycket är att det vi får ta del av är en beskrivning av dels förutsättningarna för förvärvande av äganderätt genom ett derivativt fång av överlåtelsekaraktär, dels en ägares vindikationsrätt. Utvecklat kan resonemanget beskrivas så här: Den som mottar en tillgång kan förvärva äganderätt till den genom en överlåtelse från ägaren. En överlåtelse sker genom avtal. Bestämmande för om ett överlåtelseavtal är för handen är i princip om ägaren avsett att överföra äganderätten till mottagaren eller gett mottagaren befogad anledning att fästa tillit till att sådan avsikt funnits. Har ägaren ”inte åsyftat en sådan överföring” och mottagaren av tillgången saknade ”fog för att tro att [den] tillkom honom” ska tillgången ”återföras” till ägaren. En besittningsövergång i sig grundar inte någon äganderättsövergång. Men vindikationsprincipen faller om det finns förutsättning för ett exstinktivt fång. Och det är här HD tycks sortera in läran om condictio indebiti: Borgenärens vindikationsrätt kan falla genom en bedömning enligt de kriterier som har utvecklats inom ramen för läran. Härvid hänvisade HD till bland annat de punkter i Tryckerimomsen I, där domstolen på ett strukturerat sätt beskrev förutsättningarna för behållanderätt enligt condictio indebiti. Det betyder att mottagaren gör ett exstinktivt fång – utan lösenplikt – om hen har tagit emot och inrättat sig efter betalningen i befogad god tro, och dessutom en övergripande intresseavvägning faller ut till mottagarens fördel.s. 428

21.Måhända föranleddes HD:s terminologival och beskrivning av att domstolen behövde så att säga trimma begreppsapparaten för att kunna föra in resonemangen under en condictio indebiti-hatt, när omständigheterna i fallet skiljde sig från den traditionella återkravssituationen. Inte desto mindre lägger fallet en viktig pusselbit till en förklaringsmodell för, eller ett perspektiv på, läran om condictio indebiti som den har kommit att utvecklas över rättsgrundsterminologins olika faser. Om vi tog avstamp i ett ogiltighetsperspektiv på läran synes vi nu ha landat i ett äganderättsperspektiv.s. 429

22.Jag ska återkomma till äganderättsperspektivet och dess implikationer under 4, men först ska perspektivet fyllas på med ett sista avgörande. I det senaste condictio indebiti-relaterade HD-avgörandet, Fastighetsmäklarens klientmedelskonto NJA 2023 s. 339, rådde ingen tvekan om att den betalning som tvisten avsåg hade utförts av misstag. Men HD bedömde att betalningen hade en rättsgrund och återkravsrätt förelåg inte.s. 429

23.Bakgrunden var följande. Två bolag ingick avtal med varandra om att det ena skulle köpa två fastigheter av det andra. Enligt depositionsavtal mellan säljarbolaget, köparbolaget och den fastighetsmäklare som förmedlade köpen skulle respektive handpenning deponeras på mäklarens klientmedelskonto. Kontot tillhörde det fastighetsmäklarföretag vid vilket mäklaren var verksam. Handpenningarna betalades. Resterande del av köpeskillingarna skulle enligt köpeavtalen betalas kontant till säljarbolaget på tillträdesdagen. Inför tillträdesdagen blev köparbolaget kontaktat av administrativ personal, som hanterade tillträdesfrågor, vid mäklarföretaget. Köparbolaget meddelade då att det tre dagar före tillträdesdagen skulle betala slutlikviderna till samma konto som handpenningarna hade betalats till. Bolaget lämnade också ett betalningsuppdrag till sin bank om att överföring av beloppen skulle ske den aktuella dagen. En dryg vecka före tillträdesdagen skickade köparbolaget ett meddelande till säljarbolaget med en begäran om återgång av köpen med åberopande av en återgångsklausul i köpeavtalen. Mäklaren informerades härom. Till följd av att bolaget hade missat att annullera betalningsuppdraget hos banken kom pengarna ändå att överföras till klientmedelskontot tre dagar före den tilltänka tillträdesdagen. Genom ett e-postmeddelande samma dag till säljar- och köparbolaget, med mäklaren på kopia, bekräftade mäklarföretagets tillträdesadministration att slutlikvid mottagits för respektive fastighet. I ett svar till alla, också samma dag, meddelade köparbolaget att betalning skett av misstag samt begärde omedelbar återbetalning. Sedan även säljarbolaget, som motsatte sig att köparbolaget hade rätt till återgång av köpen, gjort anspråk på medlen deponerade mäklaren pengarna hos länsstyrelsen, med lyftningsrätt för det av köpar- och säljarbolaget som efter slutligt avgörande skulle anses vara rätt borgenär. Köparbolaget väckte talan mot mäklarföretaget om återbetalning och anförde att betalning skett av misstag. Mäklarföretaget bestred och invände att betalning hade skett i enlighet med en av köparbolaget angiven instruktion till mäklaren på så sätt att medlen utgjorde klientmedel för vilka mäklaren hade redovisningsplikt. Även om mäklarföretaget rent faktiskt hade tillgång till klientmedelskontot som innehavare av det, var kontot mäklarens klientmedelskonto som mäklaren hade dispositionsrätt och ansvar över. Såväl tingsrätten som hovrätten biföll köparbolagets talan med motiveringar hänförliga till läran om condictio indebiti.s. 429

24.HD förklarade att målet gällde om betalning hade skett utan rättsgrund så att principerna om condictio indebiti kunde bli tillämpliga. Efter några allmänt hållna beskrivningar av fastighetsmäklaruppdraget – det konstaterades att en fastighetsmäklare är en fysisk person som personligen ansvarar för förmedlingsuppdraget, ska utföra uppdraget omsorgsfullt, iaktta god fastighetsmäklarsed och tillvarata både säljarens och köparens intresse – angav HD följande under rubriken ”Betalning utan rättsgrund”. Härefter gick HD över till bedömningen i det konkreta fallet. Domstolen angav att det måste ha stått klart för köparen, när denna meddelade att slutlikviderna skulle betalas till samma konto som handpenningarna, att kontot var mäklarens klientmedelskonto. Meddelandet ansågs därmed innebära ett uppdrag till mäklaren att ta emot betalningarna och förmedla pengarna till säljaren. Det förhållandet att mäklarföretaget bistod mäklaren, bland annat genom att tillhandahålla kontot, angavs inte påverka denna bedömning. HD angav att det av det bekräftelsemeddelande som mäklaren, genom mäklarföretaget, skickade den dag betalning mottogs, framgick att betalningarna uppfattades som slutlikvider som skulle redovisas till säljaren i enlighet med det av köparen lämnade uppdraget. Därigenom ansågs det framgå att mäklaren inte hade uppfattat att köparens begäran om återgång av köpen innefattade en återkallelse av uppdraget att ta emot slutlikviderna. HD uttalade att en köpare kan ha skäl att välja att betala en slutlikvid även om tvist föreligger i fråga om rätten till återgång eller hävning. Mot den bakgrunden kunde det inte anses att mäklaren borde ha uppfattat att det var fråga om en uppdragsåterkallelse. När betalning kom in på klientmedelskontot hade mäklaren därmed fog att tro att medlen togs emot med redovisningsskyldighet. Sammanfattningsvis konstaterade HD att det vid betalningstillfället fanns en rättsgrund för mäklaren att ta emot betalningar av slutlikviderna, och det saknade betydelse att betalningarna hade skett till följd av ett misstag. Mot bakgrund av det uppdrag som köparen gett mäklaren och den allmänna karaktären av ett fastighetsmäklaruppdrag saknade det vidare betydelse att köparen hade krävt återbetalning av slutlikviderna före tillträdesdagen. Slutsatsen var att mäklarföretaget inte var återbetalningsskyldigt mot köparen. HD bedömde alltså att det fanns en rättsgrund för de betalningar som av misstag hade gått iväg till mäklarens klientmedelskonto, vilket uteslöt återkravsrätt och en tillämpning av läran om condictio indebiti. Rättsgrunden hade uppkommit genom köparens meddelande om att slutlikviderna skulle betalas till mäklarens klientmedelskonto, och den bedömdes bestå vid betalningstillfället trots att köparen hade begärt att köpen skulle återgå. Att betalning hade skett av misstag saknade betydelse. Även om HD i ett sammanhang hänvisade till Skattekontot I, innebär denna användning av rättsgrundsterminologin ett tydligt avsteg från den betydelse som domstolen där lade i uttrycket betalning utan rättsgrund samt det budskap som där förmedlades beträffande den hierarkiska ordningen mellan avtalsrätt och läran om condictio indebiti.s. 430

25.I Skattekontot I användes som sagt rättsgrundsavsaknadsterminologin till att beteckna misstag i vid mening som begåtts i samband med betalning; ett subjektivt misstagsbegrepp som utgick från betalarens perspektiv. Och den misstagsdestinering till fel skattekonto som hade skett i fallet ansågs vara en betalning till det aktuella kontot, utförd utan rättsgrund. Läran om condictio indebiti var i och för sig tillämplig, men vid tillämpningen ansågs inte kravet på inrättande i befogad god tro ha uppfyllts genom att Skatteverket avräknade betalningen mot en existerande skattefordran på kontohavaren. Skatteverket var återbetalningsskyldigt. Omständigheterna i Fastighetsmäklarens klientmedelskonto kan beskrivas på liknande sätt: Köparen betalade oavsiktligt ett belopp, som till följd av köparens misstagsdestinering avräknades mot en existerande fordran hos mäklaren (en fordran på de pengar som mäklaren hade befogad anledning att tro sig ha i uppdrag att förmedla till säljaren för köparens räkning). Utifrån det rättsgrundsavsaknadsbegrepp som användes i Skattekontot I skulle det alltså ha varit fråga om en betalning utan rättsgrund också i Fastighetsmäklarens klientmedelskonto. Fastighetsmäklarföretaget kunde då ha undsluppit att återbetala beloppen endast om förutsättningarna för behållanderätt enligt läran om condictio indebiti varit uppfyllda.s. 431

26.Men i Fastighetsmäklarens klientmedelskonto användes inte rättsgrundsavsaknaden i betydelsen misstag utan i betydelsen avsaknad av fordran (i linje med det synsätt som framkommer i Independent finans). Eftersom mäklaren hade fog att tro att det var en betalning av en fordran som faktiskt fanns (eftersom mäklaren hade fog att tro att det fanns en fordran) var det därför en betalning med rättsgrund. Återkravsrätt uteslöts härmed, även om det också var uteslutet att bedöma om förutsättningarna var uppfyllda för behållanderätt enligt läran om condictio indebiti.s. 432

27.Detta innebär i förlängningen att vi genom avgörandet har fått ett belägg för att avtalsrätten och särskilt den avtalsrättsliga tillitsprincipen, åtminstone numera, är turordnad framför läran om condictio indebiti. I Skattekontot I och rättsgrundsterminologins fas två var som sagt budskapet det motsatta. Fastighetsmäklarens klientmedelskonto, som bygger vidare på det synsätt som etablerades i Independent Finans, sätter upp tydliga barriärer mellan avtalsrätt och condictio indebiti, och förmedlar ett slags prövningsordning som ska tillämpas vid en återkravstalan:s. 432

28.Först måste avgöras om det finns en verksam fordran. Om en fordran inte existerat sedan tidigare får härvid prövas om en sådan kan ha uppkommit senast i samband med betalningen, vilket är fallet om detta varit betalarens avsikt eller om betalaren genom betalningen och omständigheterna i övrigt gett mottagaren anledning att fästa befogad tillit till att betalaren åtog sig betalningsskyldighet samtidigt som denna också infriades, 32 § första stycket avtalslagen. Sedan får i och för sig avgöras om betalningen har destinerats till en verksam fordran, vilket också ska bedömas efter allmänna avtalsrättsliga principer. Först om dessa bedömningar leder till att betalningen saknade rättsgrund öppnas dörren till läran om condictio indebiti. Att avtalsrätten sedan återigen kan stänga denna dörr ska jag återkomma till under 5 nedan.s. 432