NJA 2013 s. 1190 p. 7. Om gäldenären betalar med befriande verkan till tredje man enligt borgenärens instruktion, sker en förmögenhetsförskjutning från borgenären till tredje man. När borgenärens instruktion inte åsyftat en sådan överföring och tredje man tog emot överföringen i ond tro (dvs. utan att ha fog för att tro att betalningen tillkom honom) ska förmögenheten återföras. I andra fall beror borgenärens rätt av vad som framstår som rimligt vid en avvägning mellan borgenärens och tredje mans motstående intressen. Avvägningen görs enligt de kriterier som har utvecklats inom ramen för reglerna om condictio indebiti […].70
Hänvisas från p. 17 (s. 426)
17.Med reservation för eventuella processrättsliga hinder i målet, hade HD hade också kunnat nå exakt samma slutsats genom att ompaketera sina bedömningar i det konkreta fallet och i stället för att använda sig av condictio indebiti-begreppsapparaten beskriva det hela som en analogisk tillämpning av den tillitsprincip som kommer till uttryck genom 32 § första stycket avtalslagen e contrario, kanske i kombination med en analogisk tillämpning av den så kallade re integra-regeln, 39 § andra meningen samma lag. Eftersom dessa bestämmelser är tillämpliga på rättshandlingar hade det varit mer förenligt med HD:s ställningstagande om att det rörde sig om en avsiktlig betalning med rättsgrund. Det felinmatade personnumret avsåg en betalningsdestinering. En betalningsdestinering är enligt praxis en viljeförklaring som ska bedömas efter allmänna avtalsrättsliga principer. Men eftersom det var fråga om betalning av en offentligrättslig skuld, med tillhörande destinering, skulle det inte röra sig om en direkt utan just en analogisk tillämpning av de förmögenhetsrättsliga reglerna i avtalslagen. Det hade öppnat upp för ett bejakande av de särskilda hänsyn som enligt HD gjorde sig gällande av att ett enskilt intresse stod mot ett allmänt.s. 426