1.Enligt 1 kap. 2 § plan och bygglagen (2010:900, PBL) är det en kommunal angelägenhet att planlägga användningen av mark och vatten. I folkmun är bestämmelsen känd som det kommunala planmonopolet och innebär övergripande att det är den aktuella kommunen där marken och vattnet är beläget som bestämmer om ny bebyggelse ska tillåtas på området och i vilken omfattning.s. 914
2.Intuitivt kan benämningen monopol föra tankarna i riktning mot att kommunen har makt att genomdriva den fysiska planeringen helt utan restriktioner över vad som behöver beaktas under planeringsfasen. Monopolet har dock inte denna innebörd, även om kommunens befogenheter att bestämma över diverse markanvändningsfrågor, även på en detaljnivå, är mycket långtgående. En generell begränsning som föreligger är att kommunen måste ta hänsyn till de intressen som kommer påverkas från planeringen, vilket bland mycket annat innebär att kommunen behöver finna kompromisser och en adekvat balans mellan olika motstående intressen som ständigt kommer behöva ställas mot varandra när ny bebyggelse ska tillkomma. Intresseavvägningarna genomsyrar i princip alla beslut som rör fysisk planering och utgör en allmän ledstjärna inom plan- och miljörätten.s. 914
3.Att det behöver göras ett stort antal intresseavvägningar inom ramen för den fysiska planeringen kan vidare sägas illustrera det faktum att alla inte blir vinnare av det som planeras och genomförs; tvärtom finns normalt alltid förlorare, trots att samhällsnyttan av ett visst projekt och en specifik detaljplan sett till helheten kan vara gigantisk. Vissa individer kommer alltså vara i en sämre position jämfört med före den nya markanvändningen, trots att utvecklingen är önskvärd att genomföra från ett bredare samhällsperspektiv.s. 914
4.Det sagda för oss in på området för proportionalitet och frågan om när ett offentligt beslut drabbar den enskildes intresse på ett så pass betungande sätt att det är orimligt för denne att uppbära bördan som beslutet innebär. Proportionalitetsprincipen är på frammarsch och har successivt fått allt större betydelse senaste dryga decenniet. För fastighetsrättens del har detta i synnerhet inträffat efter Parkfastigheten NJA 2018 s. 753 som från ett konstitutionellt perspektiv gett proportionalitetsprincipen stor genomslagskraft för skyddet av enskildas intressen och rättigheter. Parkfastigheten innebär bl.a. att det inte räcker med att ha stöd i en uttrycklig regel för att ett offentligt ingrepp ska kunna genomdrivas; ingreppet och beslutet måste även uppfylla kraven som ställs vid en fristående proportionalitetsprövning, som följer av 2 kap. 15 § RF och indirekt även av EKMR:s egendomsskydd i artikel 1 i första tilläggsprotokollet.s. 914
5.Att beslut måste vara proportionerliga för att kunna genomdrivas var dock ingen omedelbar nyhet för planlagstiftningskontexten; tvärtom har det under lång tid funnits en allmän regel genom 2 kap. § 1 PBL, och dess föregångare i äldre planlagstiftning, som innebär att alla beslut som fattas enligt PBL ska ta hänsyn till såväl allmänna som enskilda intressen. Bestämmelsens ordalydelse omnämner inte explicit att besluten måste vara proportionerliga, men ska enligt motiven anses ha den innebörden. I likhet med 2 kap. 15 § RF kan förevarande regel underkänna planmyndighetsbeslut som har uttryckligt stöd i en annan PBL-regel med hänvisning till att beslutet inte uppfyller kravet om proportionalitet i 2 kap. 1 § PBL. Detta har även bekräftats i praxis.s. 915
6.Hur PBL-regeln förhåller sig till dess konstitutionella dito, frånsett att den senare är hierarkiskt överlägsen, är något oklart. Oavsett om man orienterar sig efter den så att säga interna proportionalitetsprincipen i PBL eller den externa som följer efter konstitutionella grunder är dock ett grundproblem hur principen ska tillämpas i specifika situationer. Viss vägledning i en PBL-kontext följer genom Förhandsbeskedet i Värmdö NJA 2016 s. 868 och Förhandsbeskedet i Kullavik NJA 2022 s. 545, som båda innebär att kommunens planmonopol (om än blygsamt) har utmanats genom en liten uppluckring av det s.k. detaljplanekravet i 4 kap. 2–3 §§ PBL; efter en viss förfluten tid samt med beaktande av vissa faktorer är det enligt HD inte längre proportionerligt att avslå en ansökan om förhandsbesked (eller bygglov) med hänvisning till att området först behöver detaljplaneläggas. Det enskilda intresset av att få sin ansökan prövad i sak gentemot PBL:s materiella regler väger alltså under vissa omständigheter tyngre än det allmänna intresset hos kommunen att kunna styra markanvändningen genom att hävda detaljplanekravet.s. 915
7.Situationerna i nämnda rättsfall handlar om när kommunen överhuvudtaget inte har några intentioner att sätta igång något planarbete inom överskådlig tid, och avslår en ansökan om förhandsbesked eller bygglov med hänvisning till att planläggning måste ske för att ny bebyggelse ska kunna tillkomma. En annan mycket vanlig situation där proportionalitetsprincipen ständigt aktualiseras är när kommunen faktiskt bedriver planarbete och vill förändra markanvändningen genom att anta en ny detaljplan. Det kan exempelvis vara fråga om att ny tillkommande bebyggelse ges en viss omfattning eller utformas på ett visst sätt, vilket t.ex. kan ge upphov till utsiktsförsämringar, insyn i sovrum och vardagsrum eller att områdets karaktär förändras på ett visst sätt, vilket riskerar göra att marknadsvärdet för befintlig bebyggelse minskar. Nya eller ändrade detaljplaner kan även innebära att befintlig byggrätt som innehas av en enskild genom sitt fastighetsinnehav minskas i omfattning eller påverkas negativt på annat sätt som ger upphov till ekonomisk skada för den enskilde. I samtliga av dessa typer av exemplifierade situationer, och många andra, där enskilda intressen påverkas negativt fordras en fristående proportionalitetsavvägning för att avgöra om den valda utformningen av detaljplanen är tillåtlig.s. 915
8.Ett fall som ger ytterligare vägledning kring proportionalitetsbedömningen, särskilt i kontexten av hur en detaljplans utformning och innehåll förhåller sig till enskilda intressen som påverkas negativt, är avgörandet Åkers Runö NJA 2023 s. 642. I det aktuella fallet var det fråga om en kommun som antagit en ny detaljplan som skulle ersätta en befintlig plan som vann laga kraft 1987. Inom 1987 års planområde fanns en fastighet som fick användas för kontors- och bostadsändamål. Fastigheten var bebyggd med en villa för bostadsändamål, och hade även viss kvarvarande byggrätt för bostadsändamål som var outnyttjad. I den nya planen skulle dock fastighetens ändamål ändras till lokaler för handel, kontor och industriverksamhet. Den nya planen innebar att den befintliga bostadsbyggnaden blev planstridig samt att den outnyttjade byggrätten skulle gå förlorad. Detaljplanen innebar även att planområdet delvis skulle ändra karaktär i riktning mot kommersiella och industriella verksamheter, vilket enligt den klagande bl.a. gjorde den aktuella fastigheten med sitt bostadshus mindre attraktiv för bostadsspekulanter på marknaden.s. 916
9.Frågan i HD gällde om detaljplanen i tillräckligt stor utsträckning tagit hänsyn till enskilda intressen som drabbas negativt av planens effekter, och mer specifikt om tillräcklig hänsyn tagits till den befintliga byggrätten i 1987 års plan. Huvudproblemet var med andra ord om intresseavvägningarna som gjorts i den nya planen var proportionerliga, och HD gick i domskälen igenom hur en sådan proportionalitetsbedömning kan genomföras. Lagrummen som aktualiserades återfinns primärt i 2 och 4 kap. PBL, där det utöver den allmänna principen om proportionalitet i 2 kap. 1 § PBL även finns ett antal bestämmelser för skydd av enskildas intressen som kommunen måste beakta under planarbetet och som blev aktuella att pröva i fallet.s. 916