Se allmänt om bestämmelsen i 19 § KöpL och verkan av olika ansvarsbegränsningar vid informationslämnande, Ramberg, J., & Ramberg, C., Allmän avtalsrätt, 2022, s. 222 f., Herre, J., Något om ansvarsbegränsningar och positiva uppgifter, i FS till Stefan Lindskog, Stockholm 2018, s. 243 ff., Kihlman, J., Fel. Särskilt vid köp av lös och fast egendom, Stockholm 1999, särskilt s. 162 f. Se även NJA 1993 s. 436, NJA 1996 s. 598 och Bostadsrättslokalen NJA 2016 s. 237, p. 29. I 2016 års fall hade en bostadsrättslokal överlåtits mellan två näringsidkare. Lokalens area var enligt köparen mindre än vad parterna avtalat om, och köparen krävde därför prisavdrag. Areauppgiften ansågs utgöra en avtalad egenskap, vilket berättigade köparen till prisavdrag även om uppgiften enligt beskrivningen kommit från bostadsrättsföreningen. Arean hade angivits till ca 1 297 kvm enligt objektsbeskrivningen. Efter köpet visade det sig att lokalens area uppgick till 1 195 kvm. HD uttalade i det rättsfallet att det ”typiskt sett måste ställas krav på tydlighet om en part ska kunna frigöra sig från i vart fall mer preciserade uppgifter om varan som har lämnats under förhandlingar och andra kontakter som rört köpet”. Köpeavtalet innehöll en allmänt hållen friskrivning, vilken inte ansågs kunna ges någon inverkan mot den preciserade areauppgiften. Se även Badrummet NJA 2019 s. 807 samt Badrummet i radhuset NJA 2020 s. 951 angående tolkningen av 19 § 1 st. 3 p. KöpL och frågan om bostadsrätt varit i ”väsentligt sämre skick” än vad köparen med fog kunnat förutsätta.
Hänvisas från p. 22 (s. 909)
22.Det skiljaktiga JustR Mattsson ansåg att det skulle föreligga ett strikt ansvar för uppgiftens riktighet, närmast baserat på ”allmänna obligationsrättsliga principer” om ansvar grundat på garanti. Trots att övriga ledamöter i HD inte ville sträcka sig så långt, kan konstateras att resultatet i det aktuella fallet hade blivit detsamma, eftersom uppgiften om smyckets vikt ansågs utgöra en konkret och lättkontrollerad sakuppgift. Skillnaden är att majoriteten argumenterar utifrån 3:2 SkL och culpaansvaret som utgångspunkt, men med en lägre culpatröskel (eller ett högre aktsamhetskrav) vid felaktiga sakuppgifter. Dissidenten uppfattar emellertid att det strikta ansvaret för felaktiga uppgifter, närmast grundat på en avtalsrättslig bedömning och konstaterandet att uppgiften utgjort ett självständigt löfte från myndigheten till köparen. Vid en jämförelse med majoritetens sätt att argumentera framstår ett strikt uppgiftsansvar som en enklare väg till ersättning vid denna typ av felaktiga uppgifter, eftersom en tillämpning av de allmänna skadeståndsreglerna i den aktuella skadesituationen skulle vara en ”omväg”. Vid försäljning av lös egendom i allmänhet är det inte ovanligt med avtalsvillkor om att egendom säljs i befintligt skick. Vid köp av lös egendom regleras felbedömningen avseende varor i 19 § KöpL. Om en säljare har utfäst en viss egenskap eller tillförsäkrat att egendom är beskaffad på ett visst sätt medför det i allmänhet att avtalsvillkor om att egendomen säljs i befintligt skick sätts åt sidan, se 19 § 1 st. 1 p. KöpL. Konkreta uppgifter om egendomen medför alltså att ansvaret (eller snarare felet) vältras över på säljaren. Det har bl.a. sin förklaring i att säljaren inte ska kunna dra fördel av att beskriva egendomen i enbart positiva ordalag, för att sedan kunna dra nytta av befintligt skick-klausulen om varan inte överensstämmer med konkreta uppgifter. Därtill gäller att säljaren kan bli ansvarig för fel vid underlåtenhet att upplysa om vissa förhållanden eller om varan är i väsentligt sämre skick än vad köparen haft fog att förutsätta. I bedömningen av om en säljare ska ansvara för fel, även när varan sålts i befintligt skick, beaktas bl.a. avvikelsens storlek.s. 909