I svensk rätt är alltjämt Grönfors utkast till en ”ny matris”, Avtalsgrundande rättsfakta, det ledande alternativet (jfr därom hänv. i not 25 ovan). Utkastet hann dock aldrig utmynna i så mycket mer än påståenden om dels rättshandlingslärans otillräcklighet, dels att man i vissa situationer helt enkelt borde konstatera att avtalsbundenhet föreligger, därför att en sådan slutsats är ändamålsenlig. Det senare påståendet kan säkert försvaras. Men, ett rent postulat om att man i vissa situationer borde anse något (jfr O. Mossberg, Avtalets räckvidd I s. 493 ff., om anses-lokutionens omgestaltande funktion) är inte särskilt vägledande. Utkastet lämnar oss i sticket vad gäller frågor som: Vilka situationer rör det sig om? Hur ska de avgränsas? Vilka är de utslagsgivande kriterierna? Och varför då? Vad är det som motiverar slutsatsen i varje led? Och det är i dessa frågor som rättshandlingsläran kan vara till nytta, och större praktisk ledning än den i sig ännu tomma idén att det kan vara ändamålsenligt att anse vissa rättsfakta avtalsgrundande. Om man raserar den gamla ”överbyggnaden” (se Grönfors, a.a., förordet) utan att sätta något annat i dess ställe, så står man sedan där, (för)svarslös inför naturens nycker. För egen del håller författaren det också för sannolikt, att den som försöker artikulera svar på frågor som de nyss, skulle komma att artikulera något som påtagligt liknar rättshandlingskriterierna; jfr sålunda dels t.ex. NJA 2013 s. 659, p. 12, dels det faktum att de alternativa terminologier som nämns i not 25 ovan främst, och i regel helt avsiktligt, är just terminologiska variationer på samma grundläggande teman som rättshandlingskriterierna. Jfr på samma linje Unnersjö, Kriterierna för tillitsfullmakt, JT 2022–23 s. 651 med hänv., bl.a.: ”Domskälen i både [NJA 2013 s. 659] och [NJA 2014 s. 684] ger också intrycket att HD inte introducerade några materiella nyheter utan snarare en ny terminologi med vilken ett redan etablerat rättsläge kunde beskrivas på ett belysande sätt.” Se även vid not 145 ff. och 164 ff. nedan.
I svensk rätt är alltjämt Grönfors utkast till en ”ny matris”, Avtalsgrundande rättsfakta, det ledande alternativet (jfr därom hänv. i not 25 ovan). Utkastet hann dock aldrig utmynna i så mycket mer än påståenden om dels rättshandlingslärans otillräcklighet, dels att man i vissa situationer helt enkelt borde konstatera att avtalsbundenhet föreligger, därför att en sådan slutsats är ändamålsenlig. Det senare påståendet kan säkert försvaras. Men, ett rent postulat om att man i vissa situationer borde anse något (jfr O. Mossberg, Avtalets räckvidd I s. 493 ff., om anses-lokutionens omgestaltande funktion) är inte särskilt vägledande. Utkastet lämnar oss i sticket vad gäller frågor som: Vilka situationer rör det sig om? Hur ska de avgränsas? Vilka är de utslagsgivande kriterierna? Och varför då? Vad är det som motiverar slutsatsen i varje led? Och det är i dessa frågor som rättshandlingsläran kan vara till nytta, och större praktisk ledning än den i sig ännu tomma idén att det kan vara ändamålsenligt att anse vissa rättsfakta avtalsgrundande. Om man raserar den gamla ”överbyggnaden” (se Grönfors, a.a., förordet) utan att sätta något annat i dess ställe, så står man sedan där, (för)svarslös inför naturens nycker. För egen del håller författaren det också för sannolikt, att den som försöker artikulera svar på frågor som de nyss, skulle komma att artikulera något som påtagligt liknar rättshandlingskriterierna; jfr sålunda dels t.ex. NJA 2013 s. 659, p. 12, dels det faktum att de alternativa terminologier som nämns i not 25 ovan främst, och i regel helt avsiktligt, är just terminologiska variationer på samma grundläggande teman som rättshandlingskriterierna. Jfr på samma linje Unnersjö, Kriterierna för tillitsfullmakt, JT 2022–23 s. 651 med hänv., bl.a.: ”Domskälen i både [NJA 2013 s. 659] och [NJA 2014 s. 684] ger också intrycket att HD inte introducerade några materiella nyheter utan snarare en ny terminologi med vilken ett redan etablerat rättsläge kunde beskrivas på ett belysande sätt.” Se även vid not 145 ff. och 164 ff. nedan.s. 95