Närliggande

20.I förarbetena till EpizootiL framhålls att det naturliga sambandet mellan beslut och förlust blir svagare med tiden och så småningom når en punkt där sådant samband framstår som orimligt. Av allt att döma avses härmed att det gått så lång tid att sambandet till slut framstår som inadekvat. I mera konkret hänseende uttalas att det torde vara ovanligt att produktionsbortfall kan anses bero på ett myndighetsbeslut under längre tid än två år från det att de statliga ingreppen i verksamheten upphörde, men att undantag kan förekomma vad gäller exempelvis fiskodlingar. Vid sidan om kravet på adekvans uppställs enligt allmänna skadeståndsrättsliga principer ett krav på att den inträffade skadan faller inom skyddsändamålet för den norm som genom den skadeståndsgrundande handlingen överträtts. För det fall att den överträdda normen utgörs av culparegeln i 2 kap. 1 § SkL lär skyddsändamålsläran emellertid knappast kunna medföra en begränsning av skadeståndsansvaret annat än i mycket speciella fall. Skälet härtill är att denna norm måste anses ha ett mycket omfattande skyddsändamål och att det således knappast förekommer skador som faller utanför. Större betydelse har skyddsändamålsläran av allt att döma när det gäller det allmännas skadeståndsansvar på grund av fel eller försummelse vid myndighetsutövning, eftersom det ibland kan vara tveksamt vad de olika handlingsregler som gäller för offentliga funktionärer egentligen har för ändamål.s. 584