4 · Kommentarer

1.Rättsfrågan i målet var som bekant följande: Det man snabbt kan utläsa av rubriken är följande: Det man snabbt kan utläsa av HD:s konkreta bedömning i detta fall är ungefär följande: 1. Det gäller situationer när det saknas anledning att betvivla den hjälpbehövan-s. 435

2.des uppgift om att medel avsatts för att betala årsarvode. Det konstateras vidare: 2. att arvodeskostnaderna ”är av sådant slag att de normalt ska undantas närs. 435

3.förbehållsbeloppet bestäms”, 3. att tillräckliga garantier för att medlen kommer till avsedd användning före-s. 435

4.låg genom den gode mannens och förvaltarens redovisningsskyldighet, och 4. att arvodet i detta fall fastställs årsvis. Därför förelåg ”synnerliga skäl” för atts. 435

5.undanta medlen från utmätning. Av det återgivna kan punkt 4 kopplas till kvartalsuttalandet och punkterna 1 och 3 till garantiuttalandet. Punkten 1 får även sägas utgöra en nyhet sett till lagtext och förarbeten. I avsnitt 4.2 fördjupas kvartalsuttalandet och i avsnitt 4.3 garantiuttalandet. I anslutning följer i avsnitt 4.4 en diskussion om lagtextens ”synnerliga skäl” och frågan om vi genom detta beslut inte snarare har rört oss i riktningen ”särskilda skäl”. I avsnitt 4.5 diskuteras sambandet mellan den aktuella beneficiebestämmelsen och löneutmätningsreglerna. Den uppmärksamme noterar att HD-beslutets ingress tar sikte på 5:1 p. 7 UB medan punkt 2 ovan kopplar arvodeskostnaderna till ”förbehållsbeloppets bestämmande” enligt 7:4–5 UB och inte till beneficiebestämmelsens ”underhåll”. I avsnitt 4.6 diskuteras ytterligare två aspekter, nämligen vad ”i viss omfattning” och avsätta eller reservera medel i HD-beslutet innebär. I avsnitt 4.7 diskuteras avslutande en begränsning av prejudikatet och den visar sig i hanteringen av 2018 års arvode som jämförelse. Längre tidsintervall på intäktssidan (eller kanske t.o.m. osäkerhet) berörs i förarbetena och tillhör standardkommentarerna i litteraturen. De omnämns även i detta beslut. Det intressanta är att vi här får ett tydligt avgörande från HD avseende längre tidsintervall på utgiftssidan; i tillägg ett uttalande som tidsmässigt sträcker sig bortom förarbetenas kvartalsuttalande. Häri ligger en stor del av nyhetsvärdet.s. 435

6.HD:s beslut torde i denna del knappast vara gripet ur luften. Det bör inte uteslutas att inspirationen står att finna i dagens moderna förhållanden exemplifierade i bl.a. underrättspraxis och modernare lagförarbeten. Gällande just tandvårdskostnader – exemplet som nämns i HD-beslutets punkt 11 – finns exempel i hovrättspraxis. Det finns även hovrättspraxis där avsättande av pengar för kostnader långt bortom kvartalsgränsen – t.o.m. upp till ett år – har godtagits. I SOU 2016:81, som inte har lett till en förnyelse av UB i lagtext, behandlas temat under överskriften ”Ett ökat utrymme för individuella bedömningar”. Där konstateras bl.a. att det är ”förhållandevis vanligt att människor sparar under längre tid för att kunna betala en större utgift som en omfattande tandläkarbehandling eller en årlig avgift, t.ex. arvode till en god man.” Sparas medlen på ett sparkonto riskerar de att utmätas och folk kan då ”frestas att ’gömma undan pengar’ från Kronofogdemyndigheten”. Varningen kom i detta fall från Yrkesföreningen för budget- och skuldrådgivare i kommunal tjänst. Avsnittet avslutas med ett generellt uttalande om att det kan handla om längre tidsintervall på utgiftssidan.s. 436

7.Det bör mot bakgrund av det presenterade inte uteslutas att dessa underrättsdomar och förarbeten har haft betydelse för HD:s avgörande och med det kan man väl säga att förarbetena har bekräftats, om inte av lagstiftaren, så av HD, om än implicit. En alternativ väg hade som påpekats varit möjlig för HD. Då hade domstolen kunnat frigöra sig från de äldre förarbetena med tillhörande kvartals- och garantiuttalanden. Den alternativa vägen hade kunnat gå via en närläsning (eller närsynt läsning) av förarbetena med konstaterandet att dessa i sig endast tar sikte på längre tidsintervall på intäktssidan, men att den nu aktuella situationen handlar om den måhända i modern tid mer vanliga situationen med längre tidsintervall på utgiftssidan – och den situationen behandlas inte i förarbetena. HD valde som bekant inte denna alternativa väg.s. 437

8.Min föreslagna väg – om den hade beaktats – hade kanske uppfattats som antingen en snäv in casu-lösning för utgiftssidan, eller tvärtom som en lösning med oklara återverkningar. Här tog HD istället ställning till kvartalsuttalandet mer generellt, men man kan samtidigt fråga sig om HD:s uttalande i punkt 12 om att kvartalsuttalandet (endast) utgjorde en ”riktlinje” även gäller för längre tidsintervall på intäktssidan. Motiveringen mot en generell likabehandling – och följaktligen mot ett symmetriargument – är måhända en aning simpelt att de moderna förhållandena ser ut på detta sätt.s. 437

9.Med HD:s valda väg påverkas inte heller garantiuttalandet. Det kan uppfattas som positivt och bidra till förutsebarhet. Målet innebär en konkretisering, en illustration, men i övrigt förblir sakerna som de är – eller åtminstone ser det ut så. Strax ska jag redogöra för varför det bara ser ut så och det har med garantiuttalandet att göra, vilket jag inte är positiv till. Vad gäller då avseende tidsgränserna efter HD-beslutet? Svaret på den frågan är beroende av hur man tolkar moderna HD-avgöranden. Om prejudikattolkning, ratio decidendi och obiter dicta har det under det senaste dryga decenniet skrivits mycket. Det hänger i hög grad samman med HD:s ändrade doms krivningsstil. I litteraturen har det behandlats under rubriken ”HD:s domskrivning efter 2011”. Till den ändrade stilen hör en övergång från s.k. vävda till uppdelade domskäl, men också mer omfattande domskäl; det har med avseende på det sista talats om läroboksdomskäl. Idag är domskälen uppdelade, men övergången skedde gradvis och påverkades bl.a. av vem som var referent i målet. Den frågan ska inte fördjupas mer än nödvändigt, utan min kommentar är huvudsakligen inriktad på de uppdelade domskälen.s. 438

10.De moderna uppdelade domskälen ses av många på det sättet att HD efter en presentation av bakgrunden mer utförligt beskriver och tolkar rätten för att slutligen nå fram till en rättsregel. Det som därefter följer under rubriken ”Bedömningen i [eller av] detta fall” är den konkreta tillämpningen av denna rättsregel. Med en sådan syn ligger prejudikatet – eller det borde åtminstone vara så – i avgörandets generella/allmänna del. Delar man detta synsätt blir svaret enligt HD-beslutets punkt 13 i den allmänna delen ”ett år eller mera”.s. 438

11.Om man istället läser beslutet snävare kan man anse att det som inte framgår av den konkreta bedömningen i detta fall utgör obiter dicta. Med en sådan syn kan man konstatera att rent konkret handlade det i bedömningen om knappt fyra månader. Samtidigt måste man då också konstatera att även den konkreta delen öppnar upp för mer genom konstaterandet att arvodet ”fastställs årsvis” (HD-beslutet punkt 16).s. 439

12.För egen del läser jag som utgångspunkt HD:s avgöranden på det sättet att jag ser bedömningen i detta fall som en konkret tillämpning av rättsregeln i beslutets allmänna del. Med det sagt landar jag då i ”ett år eller mera”.s. 439

13.För den som väljer att finna det prejudicerande i den konkreta tillämpningen blir det problematiskt med HD-beslutets knappt fyra månader, eftersom bedömningen inte på något sätt är framåtblickande, utan att det istället handlade om ett senare inträffande faktum. Rent praktiskt finns ju själva arvodesbeslutet i många fall inte när utmätningsbeslutet fattas (den 23 oktober 2019 fanns inte arvodesbeslutet, som var från den 14 februari 2020). Tidsangivelsen i beslutet kan följaktligen knappast fylla funktionen att vara prejudicerande för de fall där det faktiska beslutet ännu inte föreligger. Det enda som finns är ett möjligt antagande om betalningsskyldighet, eftersom denna enligt 12:16 3 st. FB är beroende av den hjälpbehövandes inkomst. Istället är det ”fastställs årsvis” som får vara prejudicerande, förutsatt att man anser att det prejudicerande ligger i den konkreta bedömningen. Garantiuttalandet är som påpekats ständigt återkommande i litteratur och rättspraxis. Emellanåt tycks det nästan upprepas som ett mantra – det rabblas som en helig sats utan en djupare reflektion över vad som faktiskt utsägs. Olika garantivarianter förekom också i föreliggande beslut. HD talade om ”garanti”, ”garanteras”, ”kunna räkna med” och ”tillräckliga garantier”. På annat håll har de alternativa formuleringarna ”kan antas”, eller ”varit avsedd och behövs” använts. Frågan är om vi genom detta HD-beslut hamnat närmare de senare uttalandena (dvs. ”kan antas”, eller ”varit avsedd och behövs”) än förarbetenas garantiuttalande, dvs. om HD:s uttalanden – medvetet eller omedvetet – har mer av just ett mantra över sig än att de utgör normativa utsagor.s. 439

14.Texten inleds med att i avsnitt 4.3.2 problematisera garantiuttalandet och studera HD:s explicita tillämpning av det, eller m.a.o. vad HD säger att den gör. I avsnitt 4.3.3 undersöks den implicita tillämpningen, dvs. vad HD gör, eller kanske snarare den rättsliga konsekvensen av det HD säger att den gör, i detta fall det juridiska innehållet i HD:s presenterade garanti. I avsnitt 4.3.4 diskuteras om HD hade kunnat välja en annan väg med stöd i moderna källor. I avsnitt 4.3.5 följer en avslutande kort konklusion. Det mest problematiska med uttalandet – om man tar det bokstavligt – är att gäldenären och (mestadels) tillika garantigivaren har bristfällig betalningsförmåga. Vad för påföljder ska göras gällande mot gäldenären om garantin om avsedd användning inte infrias? Gäldenären är redan betalningsskyldig, men med just bristfällig betalningsförmåga, och följaktligen inte en lämplig garantigivare. Uttalandet återgavs även av HD och det följdes av ”och att gäldenären strävar att efter förmåga göra rätt för sig”. Det framstår som mer relevant att lägga fokus på sistnämnda del av citatet, eftersom det kan ges ett reellt innehåll med konsekvenser avseende påståenden om att pengar avsatts för ett visst underhållsändamål.s. 440

15.HD återvände därefter till garantiuttalandet i samband med förklaringen att förarbetenas kvartalsuttalande utgjorde en riktlinje. I dessa fall var det ”särskilt viktigt att den framtida användningen av medlen kan garanteras”. Efter det gick HD över till ännu längre tidsintervall på utgiftssidan och närmade sig samtidigt det konkreta fallets årsarvode till god man och förvaltare. Man skulle a fortiori kunna tänka sig att åtminstone detsamma (dvs. just nämnda ”särskilt viktigt … kan garanteras”) skulle gälla här (eller att särskilt viktigt stärks till synnerligen viktigt). Istället tycks HD tvärvända och kravet verkar mildras. I det nu nämnda fallet ”torde man regelmässigt kunna räkna med att medlen kommer att användas för det avsedda ändamålet”. Stödet för detta kan inte ligga i att gäldenären reserverat pengar, utan måste ha med jfr-hänvisningen till 12:2 FB ”och vad som kan följa av förordnandet” att göra.s. 440

16.Garantiuttalandena var dock inte avslutade med det just presenterade, för i den konkreta bedömningen uttalade HD att genom den gode mannens och förvaltarens ”redovisningsskyldighet föreligger även tillräckliga garantier”.s. 441

17.En preliminär sammanfattning. HD inledde följaktligen med garantiuttalandet, gick via att det var särskilt viktigt att något kunde garanteras, vidare till ett mildare kunna räkna med för att i bedömningsdelen ankomma i tillräckliga garantier. Cirkeln börjar och slutar i förarbetena. Det presenterade är HD:s explicita tillämpning, eller m.a.o. vad HD säger att den gör. Med HD:s implicita tillämpning avses som påpekats vad HD gör, eller kanske snarare den rättsliga konsekvensen av det HD säger att den gör, i detta fall är den rättsliga konsekvensen det juridiska innehållet i HD:s presenterade garanti. Vad blir då egentligen innehållet i HD:s något ambivalent hanterade garanti? Vad är det som ska ge garantin ett innehåll eller åtminstone tjäna som motivering för att en garanti ska kunna anses föreligga? Finns det något innehåll, eller ser det bara så ut? Krasst formulerat vill jag påstå att garantin – givet HD:s motivering och den rättsliga konsekvensen av den – är innehållslös.s. 441

18.För det första stöder HD resultatet på en hänvisning till 12:2 FB i beslutets allmänna del, vilken i den konkreta bedömningsdelen har blivit en redovisningsskyldighet. Det problematiska med det är att en redovisningsskyldighet för en god man eller förvaltare inte står att finna i den bestämmelsen. Däremot framgår på andra ställen att de ska föra räkenskaper (12:5 FB), före den 1 mars varje år i en årsräkning till överförmyndaren ska redogöra för förvaltningen (14:15–20 FB) – här återfinns redovisningsskyldigheten för bl.a. gode män och förvaltare – och att överförmyndaren har rätt att gå igenom de räkenskaper och anteckningar som avses i 12:5 FB (16:3 2 st. FB). En redovisningsskyldighet finns sålunda, men inte i den nämnda bestämmelsen.s. 441

19.För det andra – och det här är den egentliga poängen – kan man fråga sig hur denna redovisningsskyldighet skulle kunna fungera som garanti. Det torde vara beroende av om ett förordnande innebär att den hjälpbehövande förlorar rättshandlingsförmågan avseende just pengahanteringen. Ett godmansförordnande har inte denna verkan (11:5 FB). En god mans rättshandlingar kräver därför som huvudregel den hjälpbehövandes samtycke. Den gode mannen ses principiellt som ett biträde. Ett förvaltarförordnande leder endast till förlorad rättshandlingsförmåga inom ramen för det konkreta förordnandet. Där har förvaltaren ”ensam rådighet över den enskildes egendom och företräder denne i alla angelägenheter som omfattas av uppdraget” (11:9 1 st. FB), dock med konkreta begränsningar även inom ramen för förordnandet (11:8 FB). Förvaltarens samtycke krävs för den hjälpbehövandes rättshandlande inom ramen för förordnandet (11:10 FB). För fullständighetens skull kan nämnas att en rättshandling som företagits utanför förordnandet inte är bindande för den hjälpbehövande (11:5 1 st. 1 men. FB för god man respektive 11:11 1 men. FB för förvaltare). Ett sådant handlande kan leda till skadeståndsskyldighet för ställföreträdaren (11:6 FB för god man respektive 11:11 2 men. FB för förvaltare).s. 442

20.Frågan om rättshandlingsförmåga behöver inte fördjupas mer än så, för i beslutets allmänna del omnämns den hypotetiska situationen att den hjälpbehövande ”har reserverat medel” och i den konkreta bedömningsdelen uttalas att den hjälpbehövande ”avsatt medel”. Oavsett hur förordnandena har sett ut, har den hjälpbehövande hanterat medlen – och i och med att HD:s uttalanden även omfattar godmansfallet, där den hjälpbehövande inte förlorar rättshandlingsförmågan, saknar fallets faktiska pengahantering i sig betydelse.s. 442

21.Sammanfattningsvis måste sägas att garantin ser betydligt mer ut för världen än den är. HD:s beslut ger genom garantin, som stöds på att det finns en god man och förvaltare, intryck av att presentera en snäv och förarbetslojal in casu-regel. Men eftersom inblandningen av ställföreträdaren varken rättsligt eller faktiskt var avgörande för utgången, är garantin innehållslös. HD har därigenom öppnat upp för en bredare läsning av avgörandet. En sådan bredare läsning skulle kunna utgå från lagtextens ”underhåll”. Frågan blir då om det finns något skäl till att just det nämnda arvodet ska privilegieras, eller om det sagda inte också kan tilllämpas också för andra utgifter avseende underhåll?s. 443

22.Min syn är att HD har skapat ett bredare prejudikat för utgifter som kan subsumeras under lagtextens ”underhåll”. Garantimantrat har upprepats, men den implicita tillämpningen har visat att garantin får sägas vara innehållslös och just det gör uttalandet om och innehållet i HD:s presenterade garanti intressant och det öppnar upp för den nu gjorda bredare läsningen. Häri ligger också ett nyhetsvärde – men det framträder inte genom vad HD säger att den gör (den explicita tillämpningen), utan av vad HD gör (den implicita tillämpningen), eller som påpekats kanske snarare som en rättslig konsekvens av det HD säger att den gör – och i detta fall handlade det om det juridiska innehållet i HD:s presenterade garanti. Och den är som påpekats innehållslös. Hade HD kunnat välja en annan väg? Garantiuttalandet är som påpekats en ständigt återkommande referens och verkar svårt att tänka bort – samtidigt som det är ”svårförståeligt” om man väl tänker på vad som utsägs. Moderna varianter av uttalandet återfinns även i SOU 2016:81. Där presenteras först en garanti följd av alternativet ”kan antas”. Ordet garanti kan följaktligen strykas här. Det följs på nästa sida av uttalandet om ”någon garanti för att pengarna kan antas komma till avsedd användning”. Nu handlar det inte om alternativ, utan istället har den ofrivilliga ordleken med mantrat lett fram till en garanti för att något kan antas och det är svårförståeligt logiskt sett.s. 443

23.Poängen är inte att raljera, utan att visa att garantiuttalandet är just ett mantra som upprepas utan närmare reflektion – och i detta fall även förvrängs. I SOU:ns förslag till ny lagtext användes istället formuleringen ”tillgången varit avsedd och behövs för underhåll”. Att explicit anamma ett lagförslag som inte har lett till lagstiftning är inte det jag föreslår. Att göra det explicit vore istället att föregripa lagstiftaren när denne får sägas ha tagit ställning genom att inte lagstifta. Att uttryckligen gå emot det valet skulle kunna ses som tydlig ”HD-aktivism” och det föreslås inte här.s. 444

24.HD hade istället kunnat ta till sig de uttalanden i den centrala exekutionsrättsliga litteraturen som tagit ställning i frågan utan att referera till förarbetena. I ett avsnitt där det är tydligt att Gregow har läst de relevanta förarbetena – dock utan hänvisning, vilket å andra sidan inte är ovanligt – presenteras först hans kvartalsuttalande och det följs av hans ersättningstext till garantiuttalandet: Här har garantin och gäldenärens strävan att göra rätt för sig reducerats till ett ”kan antas”. Och det kanske inte behövs mer. Det sker dock utan att Gregow går i polemik med garantiuttalandet, helt enkelt eftersom det inte nämns. Ett annat uttalande i samma riktning förekommer även i UB-kommentaren om en ”besläktad” bestämmelse, nämligen 7:4 UB om löneutmätning och ”underhåll”: Enligt min uppfattning vore det en lämplig väg att gå för rättstillämpningen. Citatet anger lite mer än bara ”kan antas”. Att det hela harmonierar tämligen väl med SOU 2016:81 är inte heller dåligt, men lösningen är förankrad i mer vedertagna källor och en eventuell aktivismkritik kan då avfärdas. I framtiden kan dock HD få motivera varför garantiuttalandet inte ska följas. Det enklaste sättet är möjligen att flytta fokus från garantin till texten efter ”och”, nämligen till ”att gäldenären strävar att efter förmåga göra rätt för sig”. Uttalandet rimmar även väl med litteraturcitaten strax ovan, även om jag för egen del föredrar det ovan angivna litteraturcitatet kopplat till 7:4 UB, nämligen ”att gäldenären verkligen kan väntas använda dem för avsett ändamål.” På så sätt kan vi verkligen lämna garantimantrat bakom oss. I prejudikatväg bör man ta med sig att garantin genom detta HD-beslut har visat sig vara innehållslös.s. 444

25.Att garantin är innehållslös för även med sig att det som ser ut som en snäv och förarbetslojal in casu-regel avseende årsarvode till god man och förvaltare kan tolkas betydligt bredare. Min syn är att det gäller för samtliga utgifter som kan subsumeras under lagtextens ”underhåll”.s. 445

26.Utan garantin måste det dock finnas någon gräns för vilka påståenden om ett avsättande av medel för underhåll som kan beaktas. En förarbetslojal gränsdragning skulle kunna ske med stöd i garantiuttalandets ”att gäldenären strävar att efter förmåga göra rätt för sig”. Det alternativ som har föreslagits är att istället följa litteraturuttalandet ”att gäldenären verkligen kan väntas använda dem för avsett ändamål.” En gäldenär som tidigare försökt göra rätt för sig genom att betala skulder för underhåll kan väntas fortsätta med det.s. 445

27.Som återkoppling på den inledningsvis ställda frågan, om vi genom detta HD-beslut hamnat närmare de senare uttalandena (dvs. uttalandena i litteraturen) än förarbetenas garantiuttalande, blir svaret entydigt ja. Vi kan därmed förhoppningsvis lämna garantimantrat bakom oss. Efter HD:s uttalande om kvartalsuttalandet (”riktlinje”) och behandlingen av garantiuttalandet kan det vara på sin plats att lyfta de förarbetsrelaterade diskussionerna till att även omfatta själva lagtexten; den är som bekant den primära rättskällan när sådan finns. Lagtextens ”synnerliga skäl” (”dock ej utan synnerliga skäl för längre tid än en månad”) är kopplat till tidsfaktorn och följaktligen kvartalsuttalandet. Behandlingen av kvartalsuttalandet påverkar direkt hur vi ser på lagtextens ”synnerliga skäl”.s. 445

28.Uttrycket ”synnerliga skäl” tar sikte på sällsynta undantagsskäl, eller, som det tolkas i 2016 års SOU, ”ovanliga och särskilt beaktansvärda omständigheter”. Sett till förhållandena under 1960-talet är det möjligt att en del av dagens längre tidsintervall på utgiftssidan skulle kunna anses vara sällsynta undantagsskäl, men sett till de nutida moderna förhållandena är de knappast sällsynta.s. 446

29.Mot bakgrund av bl.a. det som anförts ovan angående att man sparar längre för att kanske täcka årliga kostnader avseende underhåll, att folk frestas att gömma undan pengar från KFM och de längre tidsintervallen på utgiftssidan landade utredningen i förslaget att ”synnerliga skäl” borde ersättas av ”särskilda skäl”. Den föreslagna lagtexten: Det bör inte heller i denna anslutande fråga uteslutas att de modernare underrättsdomarna och förarbetena har haft betydelse för HD:s avgörande. Underrättsdomarna får sägas ha bekräftats i 2016 års förarbeten och HD instämmer i denna utveckling. Kanske kan man säga att utvecklingen har bekräftats, om inte av lagstiftaren, så av HD. Dock anmärkte HD inte på den restriktiva lagtexten, trots att det idag knappast ligger något synnerligt i längre tidsintervall på utgiftssidan. Lagtexten består, men är i otakt med rättstillämpningen. En anpassning av lagtexten vore därför önskvärd. HD:s uttalande i punkt 9 i beslutet att KFM vid löneutmätning regelmässigt godtar arvodeskostnader för god man och förvaltare i den mån gäldenären ska betala dem kan se en aning malplacerat ut. Det konstateras endast av HD utan någon förklaring och man kan t.o.m. initialt misstänka att HD glider över till att tillämpa fel bestämmelse. Så kan det inte vara och så är det inte heller. Det kan ändå vara svårt att förstå uttalandets relevans. Därför behövs en kort förklaring.s. 446

30.I 7 kap. UB regleras löneutmätning och i 7:4 UB föreskrivs att KFM bl.a. ska undanta ”vad gäldenären behöver för sitt och familjens underhåll” från löneutmätning. Genom ordet underhåll kan man tycka att det finns en koppling till 5:1 p. 7 UB. Med utgångspunkt i detta underhållsbehov ska det s.k. förbehållsbeloppet bestämmas, 7:5 UB. Det tycks finnas ett lagom logiskt samband mellan dessa regelkomplex, men egentligen förklarar det ändå inte varför löneutmätningen behöver nämnas. Den troliga förklaringen till att HD ger löneutmätningen utrymme i detta beslut är att löneutmätning är KFM:s ”mest använda tvångsmedel” och blir därmed lätt den naturliga utgångspunkten. Hos KFM framgår ett samband mellan bestämmelserna (eller snarare mellan godkännande av kostnader för beneficium och löneutmätning). Uttalandet avser 5:1 p. 7 UB: Uttalandet motiveras inte på detta ställe, men KFM förklarar åtminstone att samma principer ska gälla. Det finns en koppling. Den outtalade tanken bakom detta får nog sägas vara att de två pengautmätningssituationerna är tillräckligt lika för att också behandlas lika.s. 446

31.Mot bakgrund av KFM:s uttalande blir det måhända lättare att ta till sig att HD emellanåt talar om ”försörjning” istället för ”underhåll” (punkterna 1 och 12 i HD-beslutet). Och man förstår kopplingen till bestämmande av förbehållsbeloppet (punkt 16 i HD-beslutet). Det kan nämnas att diskussionerna i förarbetena till den nuvarande ordningen också bjöd på varierade formuleringar av vad förbehållsbeloppet skulle täcka, dock mer verklighetsanknutet och normalspråkligt formulerade och sällan (om alls) juridiskt-tekniskt och kopplade till den existerande bestämmelsen 5:1 p. 7 UB. Ytterligare två aspekter av beslutet ska nämnas. För det första att det genom HD:s ord ”i viss omfattning” i punkten 12 finns en gräns för hur mycket medel som kan undantas. Var den gränsen går aktualiserades inte i den konkreta bedömningen. En sådan bedömning är i högsta grad beroende av omständigheterna i det enskilda fallet och svår att fånga i en abstrakt formulering. Hos KFM finns vissa uttalanden i denna fråga och dessa bedömningar kan kanske ge en antydan om var gränserna kan tänkas gå.s. 447

32.För det andra och viktigast är det att utreda vad som ligger i det nya rekvisitet avsätta alternativt reservera. Till en början ska konstateras att de hanterades som synonymer av HD (”avsatt” i punkt 2 och 15, ”reserverat” i punkt 13 och ”reserverats” i rubriken) och att denna syn även finns representerad i äldre konkursrättsliga förarbeten. Men det är fortfarande oklart vad som rent faktiskt avses med att avsätta eller reservera pengar. Sker det så att säga i huvudet (som en slags mentalreservation), på pappret (i bokföring, kassabok eller liknande), eller krävs en mer aktiv åtgärd (t.ex. ett avskiljande på ett separat konto eller liknande)?s. 448

33.Rent språkligt är det inte entydigt vad som avses. Den språkliga tolkningen ger ett visst stöd för att mer än en mentalreservation krävs. Men helt tydligt är det inte.s. 448

34.I annan insolvensrättslig lagtext används uttrycket ”avsätta” i 13:7 UB och ”avsättas” i 5:15 2 st. KonkL. Båda bestämmelserna handlar om hanteringen av villkorade fordringar och ger anvisningar till konkursförvaltaren respektive KFM avseende dessa. Men båda dessa hanterar främmande medel; de är inte gäldenärer som hanterar egna medel med förhoppningen om att dessa ska utgöra beneficium – och det torde vara en relevant skillnad. I de två bestämmelserna handlar det om avsättande inför en eventuell framtida utbetalning. Dessa bestämmelser ger därför troligtvis begränsad ledning för detta fall. Men återigen: vad innebär det i detta fall? Att pengar inte ska betalas ut är klart.s. 448

35.I diskussionen är det även viktigt att notera att varken avsätta eller reservera är rekvisit i 5:1 p. 7 UB, utan detta rekvisit har tillkommit genom det aktuella HD-beslutet för just de fall när det handlar om längre tidsintervall på utgiftssidan. Redan det borde i sig tala för att något aktivt krävs av gäldenären, dvs. inte endast en mentalreservation. Annars skulle HD:s diskussion om detta vara överflödig. I tillägg ska det sägas att av det ursprungliga TR-beslutet framgick att den hjälpbehövande hade ”satt undan” medlen. I NJA-referatet översattes detta med ”avsatt”. I detta fall hade den hjälpbehövande följaktligen aktivt gjort något med medlen. Det torde ligga närmast till hands att utgå ifrån att en gäldenär bör avskilja medlen för att vara på den säkra sidan avseende avsättanderekvisitet. Detta utifrån min tolkning av den hjälpbehövandes hantering av medlen i detta fall. Avseende 2018 års arvode yttrade HD i punkt 14 att den inte gjorde ”någon annan bedömning än den hovrätten har gjort beträffande arvodet för år 2018.”Vi har följaktligen en positiv utgång för gäldenären avseende 2019 års arvode, men inte avseende det för 2018. Trots HD:s liberala hantering av beneficiefrågan finns följaktligen gränser, även om HD:s beslut saknar en explicit motivering av vad som skiljer fallen åt. Följaktligen måste HovR:s beslut granskas, dock med medvetenhet om att man idag inte ska kunna dra alltför stora växlar på en undersökning av underinstansernas beslut i och med att HD:s moderna avgöranden ”står för sig själv”. Nu skulle man dock kunna invända att HD skickade oss nedåt i instansordningen.s. 449

36.HovR uttalade inledningsvis att för att undanta ett belopp för betalning av ett arvode borde som utgångspunkt krävas att det ”är fastställt och inom kort förfaller till betalning” och i de fall arvodesbeslutet fattas årsvis borde det räcka att ”arvodets storlek i vart fall kan uppskattas vid tidpunkten för utmätningen” [mina kurs.]. En bortre gräns angavs i enlighet med förarbetenas kvartalsuttalande. Det sagda stöddes av garantin genom ”redovisningsskyldigheten för gode män och förvaltare”. I den konkreta bedömningen delade HovR TR:s slutsatser avseende 2018 års arvode. Följaktligen måste även TR:s beslut granskas avseende den konkreta bedömningen.s. 449

37.Av TR-beslutet framgick att KFM hade återbetalat det tidigare utmätta beloppet den 18 september 2019 och på nytt utmätt beloppet den 23 oktober samma år. I och med att arvodet förföll till betalning i juni samma år fanns ”skäl att utgå från att [den hjälpbehövande] vid detta utmätningstillfälle inte längre hade en kostnad för” 2018 års arvode.s. 450

38.Avseende 2019 års arvode höll HovR fast vid kvartalsuttalandet. Vid tidpunkten för utmätningen var arvodesbeslutet inte att vänta inom ett kvartal och skulle därför inte beaktas vid utmätningen, trots att arvodets storlek möjligen kunde uppskattas redan då. Talan avslogs därför. HD var som bekant av annan uppfattning avseende kvartalsuttalandet och detta arvode.s. 450

39.Vad man möjligen kan ta med sig av HovR-beslutet är att det är framåtblickande. Uttrycken ”inom kort tid förfaller” och ”i vart fall kan uppskattas” användes. Från TR-beslutet kan man med en snäv tolkning med fokus på den konkreta situationen, ta med sig följande: efter upphävande av utmätning och återbetalning av det utmätta beloppet finns skäl att anta att en förfallen skuld betalas tidigare än inom en dryg månad. Gäldenären fick helt enkelt en chans att betala, men tog den inte. En något vidare tolkning skulle kunna vara att förfallna skulder generellt bör betalas i tid, men att ett kortare dröjsmål kan godtas med fortsatt beneficieverkan. Längre än så bör man nog inte sträcka det, bl.a. mot bakgrund av att HovR endast delade TR:s slutsatser och mot HD:s avskalade bakgrundsbeskrivning.s. 450

40.Om man ska försöka koppla HD:s beslut avseende 2018 års arvode till det HD uttalade i den allmänna delen så får det nog ske med stöd i HD:s uttalande i punkten 10 ”under den närmsta tiden”. Det är framåtblickande – liksom uttalandena hos HovR. Vidare kan man fästa avseende vid uttalandet ”att gäldenären efter förmåga strävar att göra rätt för sig” eller ”garanti för att medlen kommer till avsedd användning” i samma punkt. Avseende 2018 års arvode gavs gäldenären en chans att betala och att under en dryg månad inte betala en redan förfallen skuld godtogs inte av TR. Enligt TR fanns det då ”skäl att utgå från” att skulden var reglerad.s. 450

41.Samtidigt får man säga att bedömningen mot denna bakgrund framstår som tämligen liberal i detta HD-beslut. Bakgrunden till beslutet avseende 2018 års arvode illustrerar samtidigt att garantin genom den gode mannen (och förvaltaren) inte var mycket till garanti.s. 450

42.Avgörandet av 2018 års arvode kan också kopplas till rättsfrågans ”i vilken utsträckning” medlen kunde utgöra beneficium och det kan hänga ihop med betalning av förfallna skulder. Det sist sagda skulle kunna göra HD:s uttalande om beslutsdatumet i punkten 15 förståeligt, men det uttalandet skedde efter att HD uttalat sig om 2018 års arvode och kan därför inte vara av betydelse för detta. Vilken funktion det uttalandet egentligen har är inte helt klart, men kanske betonade det att betalningsskyldigheten fastställdes det datumet.s. 450

43.De föregående styckena i denna text kan framstå som en aning famlande och liknande en helgardering. Intresset ligger dock i att förstå det särskiljande – och det befinner sig tre och fyra stycken upp i detta avsnitt. HD meddelade som bekant prövningstillstånd i hela målet och borde då kunna tänkas ha något att säga om det särskiljande och detta särskiljande bör då också stå att finna i beslutets allmänna del.s. 451