Se TR-beslutet. NJA 2022 s. 409 (410).
Hänvisas från p. 1 (s. 431)
1.En privatperson och i detta fall även en hjälpbehövande hade obetalda skulder. KFM utmätte därför bankmedel tillhörande den hjälpbehövande. Den 16 augusti 2019 upphävde TR både utmätningen avseende ett belopp om 14 844 kr och det efterföljande beslutet om fördelning och utbetalning till borgenärerna. Den 18 september 2019 återbetalade KFM nämnda belopp. Den 23 oktober 2019 utmättes den hjälpbehövandes bankmedel återigen. Även detta beslut överklagades – och nådde sedermera HD.s. 431
2.Överklagandet gällde både en ändring av det s.k. förbehållsbeloppet för boende kostnaderna och beneficiefrågan. Förstnämnda fråga var ointressant, eftersom det var visat att den hjälpbehövandes faktiska boendekostnader var högre än KFM:s schablonbelopp. Beneficiefrågan rörde den tänkta betalningen av arvodet till den gode mannen (och i HD gode mannen och förvaltaren) och om de bankmedel som avsatts för att betala nämnda årsarvode kunde undantas som beneficium enligt 5:1 p. 7 UB för 2018 och 2019 års arvoden. Den hjälp behövande var nämligen betalningsskyldig för detta arvode, eftersom hans beräknade inkomst översteg 2,5 gånger prisbasbeloppet.s. 431
3.Både TR och HovR avslog överklagandet i nu relevant avseende. TR anförde följande: I HovR förelåg ett arvodesbeslut för 2019 daterat den 14 februari 2020. Avseende 2018 års arvode delade HovR TR:s slutsatser. Avseende 2019 års arvode var förarbetenas kvartalsuttalande avgörande. Eftersom utmätningen skedde den 23 oktober 2019, dvs. mer än ett kvartal tidigare, avslog HovR överklagandet. En enig HD avgjorde målet i enlighet med justitiesekreterarens betänkande. HD:s beslut inleddes på sedvanligt vis med en presentation av bakgrunden – och i detta fall en väl kort sådan. Det blir bl.a. svårt att utläsa särskilt mycket om hanteringen av arvodet för 2018.s. 432
4.Sedan presenterade HD rättsfrågan: Efter rättsfrågan följde en anpassad presentation av bestämmelsen och vad som omfattades av rekvisitet underhåll (punkterna 7 och 8). Det handlade i denna del om bekant information. Efter det uttalade HD att KFM vid löneutmätning ”regelmässigt [godtar] kostnader för god man eller förvaltare i den mån de ska betalas av gäldenären” (punkt 9). Genom detta uttalande kan HD sägas bekräfta administrativ praxis hos KFM. Samtidigt kan det påpekas att HD gärna hade kunnat göra det tydligare och förklara den gjorda kopplingen mellan ”underhåll” i löneutmätningsreglerna och i beneficiebestämmelsen, eftersom det återkommer senare.s. 432
5.Därefter riktade HD blicken mot syftet med den aktuella bestämmelsen, nämligen att ”gäldenären ska ha de tillgångar som han eller hon behöver under den närmsta tiden” (punkt 10 för detta stycke). Medel kan dock undantas för längre tid än en månad om det finns ”synnerliga skäl”. I anslutning till detta följde förarbetenas (och litteraturens) arbetslöshets- respektive författarexempel; i sistnämnda fall kunde utbetalning ske med stora tidsmellanrum. Efter det följde HD:s uttalande om vad som framgår av förarbetenas kvartals- och garantiuttalanden.s. 433
6.Det hittills anförda var redan tämligen bekant, även övergången till löneutmätningsreglerna – dock med undantag för HD:s bekräftelse av KFM:s praxis.s. 433
7.Efter det gick HD in på ”[e]n annan situation”, där ett undantag från utmätning av medel skulle kunna vara aktuellt, nämligen när det handlar om medel som avsatts för betalning av ”en större utgift, t.ex. för en tandläkarbehandling” (punkt 11), men det ”kan också handla om att gäldenären har en utgift som betalas kvartalsvis eller med annan periodicitet och vill förvissa sig om att ha tillräckligt med pengar när räkningen förfaller.” Här och i de efterföljande punkterna behandlade HD följaktligen längre tidsintervall på utgiftssidan och med det lämnade HD tydligt diskussionerna i förarbetena – åtminstone för ett ögonblick. En kort kommentar. Möjligen hade HD kunnat frigöra sig från förarbetena genom att påpeka att dessa tar sikte på intäktssidan, men inte på den i målet aktuella utgiftssidan. HD valde inte den vägen. Detta kommenteras nedan. I de två efterföljande punkterna modifierade HD endast kvartalsuttalandet medan garantiuttalandet explicit var kvar, dock mer åt det implicita hållet i punkt 13.s. 433
8.I den efterföljande punkten 12 återvände HD till förarbetenas kvartalsuttalande och anförde att ”[d]en riktlinje om högst tre månader som har angetts i förarbetena bör inte utgöra någon yttersta gräns för hur länge medel kan undantas”. Enligt HD borde medel ”sålunda i viss omfattning kunna undantas under en längre tid, om de är avsedda att användas för att täcka utgifter för gäldenärens försörjning som förfaller till betalning med längre mellanrum”. Men HD tillade också att det ”emellertid då [är] särskilt viktigt att den framtida användningen av medlen kan garanteras”. Här kan för det första noteras att kvartalsuttalandet konstaterades vara endast en riktlinje och att av det konstaterandet följde (ordet ”sålunda”) att längre tidsgränser var möjliga; kvartalsuttalandets ”knappast” är nog inte passé, men är endast en riktlinje, åtminstone för utgiftssidan. För det andra kan samtidigt noteras att HD här omformulerade det ursprungliga garantiuttalandet i en än mer restriktiv riktning.s. 434
9.Efter detta gick HD in på ytterligare ”[e]n situation” och här handlade det om ytterligare förlängning av tiden (punkt 13). HD anförde: Här tog HD ett steg i motsatt riktning i förhållande till det ursprungliga garantiuttalandet. HD:s tidigare mer restriktiva uttalande blev på detta ställe där vi närmade oss fallets sakomständigheter betydligt mer liberalt i förhållande till gäldenären. Här kan även noteras att ordet garanti t.o.m. har försvunnit – åtminstone för ett ögonblick, för det återkommer i den konkreta bedömningen. I den konkreta bedömningen, dvs. ”HD:s bedömning i detta fall”, framgår det även att garantin finns i denna punkts avslutande parentes. Efter det nu presenterade följde HD:s bedömning i detta fall. HD förklarade till att börja med att den inte gjorde någon annan bedömning än HovR beträffande 2018 års arvode (punkt 14). Bedömningen i det följande gällde arvodet för år 2019.s. 434
10.Här inledde HD med att konstatera att det saknades ”anledning att betvivla [den hjälpbehövandes] uppgift om att han avsatt medel för att i efterskott kunna betala arvodet till sin gode man och förvaltare” och att han genom överförmyndarnämndens beslut den 14 februari 2020 ålades att betala arvode (punkt 15).s. 434
11.Under nästa punkt avhandlades tre omständigheter (punkt 16). HD konstaterade att (1) arvodeskostnaderna ”är av sådant slag att de normalt ska undantas när förbehållsbeloppet bestäms”. Därefter följde (2) ”garantiaspekten” och den kunde stödas på den gode mannens och förvaltarens redovisningsskyldighet. Genom den förelåg ”tillräckliga garantier för att medlen kommer till avsedd användning”. Slutligen avhandlades (3) rekvisitet ”synnerliga skäl” och det kopplades till arvodets bestämmande. Det skedde årsvis och därför ansåg HD att det ”förelegat synnerliga skäl för att undanta medel som motsvarar det arvode som är eller kan antas vara upparbetat och som ännu inte har förfallit”.s. 434
12.Mot denna bakgrund kom HD till beslutet att HovR:s beslut skulle ”ändras på så sätt att Kronofogdemyndighetens beslut om utmätning av bankmedel upphävs till ett ytterligare belopp om 15 790 kr som motsvarar vad [den hjälpbehövande] skulle betala i arvode för år 2019. Efterföljande fördelnings- och utbetalningsbeslut ska i samma utsträckning upphävas”.s. 435