Se NJA 2018 s. 753.
Hänvisas från p. 4 (s. 396)
1.I fallet hade ägaren av en fastighet ingått köpeavtal avseende att sälja 619 kvadratmeter av sin fastighet. Säljaren och köparen ansökte gemensamt om avstyckning hos lantmäteriet av det område som köpehandlingen omfattade. Under förrättningen yrkade köparen, dvs. ägaren av styckningslotten, att 520 kvadratmeter skulle överföras från en angränsade fastighet som inte ägdes av köparen eller säljaren, dvs. en tredje part blev involverad i förrättningen. Ägaren av fastigheten som de 520 kvadratmetrarna tillhörde var emot marköverföringen, vilket innebar att det var fråga om en tvångsvis fastighetsreglering som ägaren till styckningslotten ville initiera. Syftet med marköverföringen var att utöka styckningslotten till en lämpligare storlek eftersom den avsågs att bebyggas med bostadshus, och det var även tveksamt om styckningslotten om 619 kvadratmeter hade uppfyllt de allmänna lämplighetskraven i 3 kap. § 1 FBL. Utan att gå för djupt eller allt för detaljerat i domskälen går det att konstatera att HD binder an sina resonemang kring vad som avses med fastighet vid fastighetsreglering. Sammanfattningsvis argumenterar HD för en linje som innebär att en ändamålstolkning av förarbetena, bl.a. dem som återgetts i det inledande kapitlet, talar för att departementschefen i sina motiv inte avsåg att ägare av en styckningslott skulle ha en självständig rätt att påkalla fastighetsregleringen. En sådan initiativrätt är istället i enlighet med lagstiftarens intentioner, enligt HD:s tolkning av förarbetena, reserverad för ägaren av fastighet. Någon initiativrätt för ägaren av styckningslotten förelåg därför inte och förrättningen ställdes in.s. 395
2.HD:s tolkning och tillämpning av förarbetena är den huvudsakliga förklaringen till utgången i målet. En underliggande förklaring är att HD knyter an ett resonemang kring det faktum att fastighetsregleringen i målet var en tvångsvis marköverföring. HD för i detta avseende ett resonemang om att en vidsträckt tillämpning av regeln om initiativrätt skulle leda till en motsvarande utvidgning av rätten till tvångsvis marköverföring, vilket uppfattades som negativt av HD.s. 395
3.Att tolka in skydd för enskildas intressen i initiativrätten till fastighetsreglering kritiserades av HD:s minoritet, som menade att skyddet för enskildas intressen i dessa typer av situationer istället bör framgå av de materiella skyddsbestämmelserna i fastighetsbildningslagen. Denna linje har även stöd i förarbetena, enligt de skiljaktiga, och linjen har stöd även i doktrinen. Som vi ska återkomma till nedan framstår även HD i 2023 års dom ansluta sig till minoritetens uppfattning i 1987 års avgörande.s. 396
4.En kort reflektion: en möjlig tolkning av varför HD kom fram till denna slutsats är att fastighetsbildningslagens materiella skyddsregler 1987 gav ett relativt svagt skydd för enskilda intressen, främst för att den saknade krav på väsentlighet och en regel som tar sikte på proportionalitet i mer strikt mening. I en tid före Parkfastigheten, och även i en tid då egendomsskyddet i grundlagen hade ett svagare skydd för enskildas intressen, hade den yrkade marköverföringen sannolikt uppfyllt kraven i 5 kap. FBL som därmed hade kunnat genomföras. Möjligen var det enklare för HD att genomföra en brandsläckning på bekostnad av initiativrätten för styckningslotter än att alternativt släcka branden genom att ge de någon av de materiella skyddsreglerna i 5 kap. FBL en ny innebörd som skulle kunna ge oanade och icke önskvärda effekter vid andra fastighetsregleringssituationer.s. 396