Närliggande

3.Frågan om skiljemän är (eller inte är) behöriga att pröva en fråga är kopplad till flera viktiga rättsverkningar. Om behörighet föreligger medför skiljeavtalet ett dispositivt processhinder för allmän domstol (4 § LSF) och om skiljemän avgör en fråga som de saknar behörighet att pröva kan skiljedomen eller en del av den förklaras ogiltig (33 § första stycket 1 och andra stycket LSF). För att kunna uttala sig om den närmare omfattningen av skiljemännens behörighet enligt 1 § första stycket LSF krävs en analys av vad som menas med att parterna ”kan träffa förlikning” i en fråga (”förlikningsbarhet”). Förlikningsbarhet är inte bara ett krav för behörighet enligt 1 § första stycket LSF, utan avgör även enligt 17 kap. 3 § andra meningen samt 35 kap. 3 § första stycket första meningen rättegångsbalken (1942:740, ”RB”) om en fråga faller under den s.k. dispositionsprincipen. Är frågan inte förlikningsbar hör den som huvudregel inte bara hemma i allmän domstol, utan utlöser även en frihet och ofta även skyldighet för domstolen att självmant (dvs. utan åberopande) pröva frågan. Enligt 49 kap. 2 § RB utgör förlikningsbarhet också ett krav för att avtalade överklagandeförbud ska medföra processuella verkningar. Såvitt jag kan bedöma handlar det om ett och samma begrepp; dvs. frågor som är förlikningsbara i den mening som åsyftas av en processuell regel är i så fall också förlikningsbara i den mening som åsyftas av de övriga. Lagmotiven till LSF kopplar uttryckligen ihop 17 kap. 3 § andra meningen RB och 1 § första stycket LSF i detta hänseende.s. 160