Se prop. 1998/99:35 s. 48 f. och s. 210 ff., SOU 1994:81 s. 78 f., prop. 1929:226 s. 36 samt City Golf NJA 2012 s. 790 p. 8. Se även P. Westberg, Ogiltigt patent, licensavtalstvist och skiljedomsmässighet, Festskrift till Stefan Lindskog (2018) s. 775 ff. (på s. 778).
Hänvisas från p. 4 (s. 161)
4.Frågan blir då hur detta förmodat processuella allmänbegrepp om förlikningsbarhet är utformat. Av lagmotiv och prejudikat framgår att det avgörande är om avtalsfrihet råder på ett sådant sätt att parterna kan ingå ett bindande avtal. Parterna är med detta synsätt processrättsligt fria att förlikas om en fråga om och endast om de kan ingå ett bindande avtal i frågan. Detta kan förefalla okomplicerat. För att avgöra om skiljemän är behöriga att pröva en fråga krävs en undersökning av om det finns några tvingande materiella regler som inskränker avtalsfriheten beträffande den omtvistade frågan. Finns sådana regler skulle frågan i vart fall inte vara skiljedomsmässig på den grund som framgår av 1 § första stycket LSF och finns inga sådana regler skulle den tvärtom vara det. Så enkelt är det dessvärre inte. Det finns olika slags tvingande regler och det är endast en grupp av tvingande regler som inskränker den avtalsfrihet som förlikningsbarhetskravet tar sikte på. Som nedan utvecklas medför det att frågor som omfattas av tvingande rättsregler kan vara (och vanligen är) förlikningsbara och därmed ”dispositiva” i processuellt hänseende. I avtalsrättsligt hänseende går två viktiga skiljelinjer mellan förhandsdispositiva och förhandstvingande rättsregler samt mellan efterhandsdispositiva och efterhandstvingande rättsregler. För att en fråga ska vara processuellt indispositiv krävs att den omfattas av en regel som i avtalsrättsligt hänseende är efterhandstvingande. Det innebär bland annat att frågor som omfattas av förhandstvingande regler kan vara (och ofta är) processuellt dispositiva.s. 161