1.HD har i åtskilliga fall de senaste åren tillämpat en i princip enhetlig formel för hur avtal skall tolkas. I flera av dem har domstolen särskilt markerat att den har beaktat om fråga är om ett individuellt utformat avtal eller om ett standardavtal. När detta skrivs är det senaste av standardavtalsfallen Brf Ida (NJA 2025 s. 221). Under rubriken ”Tolkning av standardavtal” angav HD i p. 9 följande: Vid tolkning av avtal med standardkaraktär, där det inte mellan avtalsparterna förekommit något som har betydelse för tolkningen, ska hänsyn tas till ett antal faktorer. Det centrala är det omtvistade villkorets ordalydelse. Ledning kan hämtas från systematiken och de övriga villkoren i avtalet. Också andra faktorer kan ha betydelse, exempelvis vad som framgår av närliggande dispositiv rätt och vad som sakligt sett framstår som en förnuftig och rimlig reglering av parternas intressen. Vilken eller vilka tolkningsfaktorer som ska beaktas och vara utslagsgivande får avgöras utifrån en helhetsbedömning i det enskilda fallet. Med marginella variationer har HD, som sagt, använt samma formel i åtskilliga rättsfall de senaste åren, se till exempel Mösseberg II (NJA 2023 s. 689) p. 36, Epidemiavbrottsförsäkringen (NJA 2023 s. 630) p. 9 ff., Knoppens golvvärmesystem (NJA 2020 s. 822) p. 15 och Partneravtalet (NJA 2015 s. 741) p. 10. De angivna faktorerna är inte också olika metoder. De är bara komponenter i samma metod och skall — eller kan — användas tillsammans med och komplettera varandra.s. 464
2.Formeln har även använts när fråga inte är om ”avtal med standardkaraktär”, låt vara att den då har inletts med en tydligare erinran om att man först måste undersöka förekomsten av en partsavsikt, se till exempel Mätarställningen (NJA 2021 s. 597) punkterna 11 och 12: I en tvist om tolkningen av ett avtal ska domstolen som utgångspunkt försöka klarlägga vad parterna gemensamt avsett med avtalet. Det går emellertid inte alltid att fastställa en gemensam partsavsikt. När individuella förhållanden inte kan fastställas eller ge ledning får tolkningen bygga på objektiva grunder. Utgångspunkten är då avtalets ordalydelse. När ordalydelsen ger utrymme för olika tolkningar, liksom när ordalydelsen inte ger något besked alls, får ledning sökas i andra faktorer.s. 464
3.Sådana andra faktorer kan vara avtalets systematik, bakgrunden till avtalet (dess syfte), avtalsföremålets natur och ibland parternas ställning. Ett avtalsvillkor kan också behöva tolkas i ljuset av dispositiv rätt. Det är i allmänhet naturligt att utgå från att ett avtal ska fylla en förnuftig funktion och utgöra en rimlig reglering av parternas intressen. (Se ”Partneravtalet” NJA 2015 s. 741 p. 9 och 10 och ”Det Andra Bolaget” NJA 2014 s. 960 p. 22 och 23.) HD:s självpåtagna uppdelning mellan standardavtal och individuellt utformade avtal är knappast ändamålsenlig. Även om det naturligtvis är mycket ovanligt i en tvist, är det åtminstone teoretiskt möjligt att parter har en gemensam — i objektivt hänseende felaktig — uppfattning om ett villkor i ett standardavtal. Det skulle i en sådan situation inte vara materiellt möjligt — och knappast heller möjligt i processuellt hänseende — för en domstol att bortse från parternas gemensamma uppfattning. HD:s i många fall självpåtagna begränsning till ”avtal med standardkaraktär” innebär därför knappast mer än att HD dessförinnan — och ofta utan att särskilt redovisa det — har konstaterat att det inte finns någon gemensam partsavsikt och att det därför inte finns någon grund för att beakta någon sådan. I Brf Ida p. 9 finns emellertid genom den inskjutna satsen ”där det inte mellan avtalsparterna förekommit något som har betydelse för tolkningen” en erinran om att så kan vara fallet även beträffande standardavtal.s. 465
4.Som framgår av Mätarställningen skall samma bedömning göras för individuellt utformade avtal som för standardavtal. Efter att nästan alltid ha konstaterat att det inte finns någon gemensam partsavsikt — eller i vart fall att ingen sådan är visad i tvisten — skall i första hand ordalydelsen beaktas. Det är närmast en truism. Allt annat vore onekligen ganska överraskande.s. 465
5.Vid bedömningen skall inte minst ordens betydelse och syntaxen värderas. Ibland måste orden vägas på guldvåg; ibland kan kommateringen vara avgörande; ibland är det avgörande om texten inbjuder till ett motsatsslut eller om den i stället utesluter ett sådant, se härom exempelvis motiveringen i NJA II 1915 s. 249 till konstruktionen av 32 § AvtL. För exempelvis ansvarsbegränsningar kan en avgörande faktor vara hur många befrielsegrunder som räknas upp: ju fler de är, desto mer ser det ut som om uppräkningen är avsedd att vara uttömmande. Antalet uppräknade omständigheter är i sig en faktor att beakta vid tolkningen.s. 465
6.I huvudsak är det således fråga om en rent språklig bedömning: ”Vad står det egentligen i avtalet?”s. 466