Närliggande

27.Det sagda ligger också i linje med rättsfallet NJA 2013 s. 524, som rörde ett konsumentköp. I korthet var omständigheterna följande. En vecka efter att en köpt dörr hade avlämnats hos konsumenten uppdagade denne, i samband med att dörren bars till huset och monterades, att dörren var skadad. HD konstaterade att den köprättsliga utgångspunkten (även i konsumentfall) är att det är köparen som är bevisskyldig både beträffande eventuella fel i varan och för att felet fanns vid tidpunkten för riskövergången, dvs. vid avlämnandet. Har varan i något hänseende gått sönder efter köpet har det emellertid för en konsumentköpare ansetts vara svårt att bevisa att skälet härrör från en egenskap som fanns redan vid riskövergången. I den vid tiden tillämpliga 20 a § konsumentköplagen (1990:932) hade lagstiftaren därför infört en specialregel i konsumentskyddssyfte som föreskrev att ett fel som visar sig (framträder) inom sex månader efter det att varan avlämnades ska anses ha funnits vid avlämnandet om inte annat visas eller detta är oförenligt med varans eller felets art. Den i lagtexten införda presumtionen har alltså samma verkan som en Alméngaranti som innebär att säljaren inte tar på sig något utökat felansvar men däremot utfäster att varan är felfri vid avlämnandet. Det kom även HD fram till. HD konstaterade att lagstiftaren förvisso utgått ifrån att de fel som främst skulle kunna komma att träffas av 20 a § var sådana som framträder efter en tids användning, främst s.k. funktionssvikter av olika slag, men att enligt bestämmelsens ordalydelse tillämpningsområdet inte var begränsat till sådana fel. HD framhöll sammanfattningsvis följande: Det nu anförda innebär att om konsumenten efter köpet lägger fram tillräckligt stark bevisning för att ett fel i varan ska anses föreligga, så ska felet presumeras ha funnits vid tidpunkten för riskövergången. Av bestämmelsens ordalydelse framgår att felet ska anses ha funnits vid avlämnandet ”om inte annat visas eller detta är oförenligt med varans eller felets art. [förf. kursivering] HD redovisade således tydligt i domen att grundprincipen att köparen har bevisbördan för att en kontraktsavvikelse föreligger gäller oaktat eventuella bestämmelser som tar sikte på en presumtionsverkan vad avser tidpunkten för ett fels uppkomst. 2.3.4 Sammanfattning Enligt dispositiv rätt måste en köpare bevisa (1) avtalsinnehållet, (2) att varans faktiska skick avviker från vad köparen har rätt att fordra enligt avtalet, (3) att avvikelsen inte beror på köparen och därmed (4) att orsaken till avvikelsen var ursprunglig och förelåg vid avlämnandet. Angående 3 och 4 som i princip hör ihop och utgör en enda fråga anses att åtminstone i vissa fall, en bevislättnad bör gälla. Det anses att köparen bör kunna föra s.k. eliminationsbevisning (bevisning som utesluter att köparen själv orsakat felet) samt att det i vissa fall kan vara tillräckligt att det, när all bevisning förebragts, framstår som övervägande sannolikt att försämringen beror på något som säljaren svarar för. Vid en s.k. Alméngaranti kastas emellertid bevisbördan om med avseende på 3 (och därmed också med avseende på 4). Sannolikt gäller även då ett sänkt beviskrav, fast för säljarens del.s. 51