1 · Inledande anmärkningar

1.Skiljeförfarandet präglas av dispositionsprincipen. Principen innebär att en skiljenämnd ska eller får företa process(rätts)handlingar endast på initiativ av parterna. Ett uttryck för dispositionsprincipen är att parterna genom sina dispositioner bestämmer innehållet i och ramarna för processen. Detta brukar för skiljeförfaranden uttryckas som att parterna styr över prövningens inre ram.s. 962

2.Regeln om att ett domstolsavgörande i ett dispositivt tvistemål inte får grundas på en omständighet som inte har åberopats av (rätt) part till grund för dennes talan kommer till uttryck i 17 kap. 3 § andra meningen RB. Det finns i förarbeten, domstolspraxis och doktrin gott stöd för att bestämmelsen är analogt tillämplig i skiljeförfaranden enligt LSF, även om vissa författare uttryckt det som att den princip som 17 kap. 3 § andra meningen RB ger uttryck för gäller också i skiljeförfaranden (dvs. som direkt tillämplig norm, utan analogi från RB). Oberoende av om regeln är direkt eller analogt tillämplig utgör den en handlingsregel för skiljenämnden. Regeln innebär att en skiljenämnd till grund för en skiljedom endast får lägga omständigheter som åberopats av (rätt) part till grund för dennes talan. En förutsättning för att en skiljenämnd ska få uppta en konkret omständighet som ett element i domsgrunden är med andra ord att den part som disponerar över frågan om omständigheten ska omfattas av prövningens inre ram — dvs. den part som bär åberopsbördan för omständigheten i fråga — har valt att genom åberopande underställa omständigheten skiljenämndens sakprövning. Det krävs med andra ord en ensidig processhandling från parten i fråga — ett åberopande — för att skiljenämnden i sin tur ska få processhandla genom att sakpröva (bevisvärdera och relevansbedöma) omständigheten och lägga den till grund för skiljedomen som en för rättsföljden omedelbart relevant omständighet (som ett tillämpat rättsfaktum).s. 963

3.En domstolsdom i strid med 17 kap. 3 § andra meningen RB utgör i RB:s mening ett grovt rättegångsfel. Ett sådant fel kan föranleda att domen i fråga undanröjs, antingen på ordinär eller extraordinär väg. För undanröjande krävs att felet kan antas ha inverkat på utgången i målet. På ett motsvarande sätt utgör en skiljedom över en icke åberopad omständighet ett uppdragsöverskridande enligt 34 § första stycket 3 LSF. För att skiljedomen ska helt eller delvis upphävas krävs att uppdragsöverskridandet sannolikt har inverkat på utgången i målet. Mot bakgrund av rättsmedlens likartade uppbyggnad finns det, i avsaknad av direkt applicerbara prejudikat, skäl att söka ledning i praxis om grova rättegångsfel vid en analys av LSF:s regler om uppdragsöverskridande och vice versa.s. 964

4.Vad gäller skiljeprocessen finns det anledning att i relation till parternas dispositioner skilja mellan ett antal situationer. Ett första typfall är att skiljenämnden på eget initiativ (ex officio) sakprövat en omständighet som inte omfattas av ett åberopande eller att skiljenämnden sakprövat en omständighet som omfattas av ett erkännande (vitsordande). I dessa situationer kan skiljenämnden ha gått utöver uppdragets inre ram så som den bestämts genom parternas processhandlingar och situationen ska bedömas mot bakgrund av 34 § första stycket 3 LSF. Ett alternativt typfall är att skiljenämnden till följd av misstag, förbiseende eller feltolkning har underlåtit att sakpröva en i målet åberopad och icke erkänd omständighet, eller att skiljenämnden felaktigt uppfattat ett sakförhållande som otvistigt i såväl faktiskt som rättsligt hänseende och därför lagt det till grund för domen utan närmare sakprövning. Skiljenämnden har med andra ord inskränkt sin prövning till att omfatta mindre än vad som ryms inom uppdraget så som det bestämts genom parternas processhandlingar. Sistnämnda situation kan — i den delen skiljenämnden feltolkat eller helt bortsett från en processhandling — prövas mot regeln om handläggningsfel i 34 § första stycket 7 LSF. I dessa situationer riskerar dock uppdelningen mellan uppdragsöverskridanden och handläggningsfel att ge upphov till gränsdragningssvårigheter, inte minst i situationer där det finns utrymme för olika tolkningar av parternas processhandlingar. Ett alternativt synsätt är att även en underlåtenhet att pröva hela den partsbestämda tvisten — exempelvis ett framställt yrkande, en åberopad grund eller ett åberopat motfaktum — utgör ett uppdragsöverskridande. Med ett sådant synsätt skulle sistnämnda situation även kunna prövas mot 34 § första stycket 3 LSF. Jag återkommer till problematiken nedan.s. 964