Se härtill Svea hovrätt, T 10465-23, avgörande 2025-05-28, s. 126. För utveckling om begreppet domsgrund, se exempelvis Boman, 1964, s. 7 f.; Ekelöf, Processuella grundbegrepp och allmänna processprinciper, 1956, s. 59; och Lindell, Bevis- och rättstillämpning — en samtidig verksamhet, 2024, s. 144 f. För utveckling om de ramar för domsgrunden som följer av 17 kap. 3 § RB, se Hardenberger, 2023, kap. 11.
Hänvisas från p. 2 (s. 963)
2.Regeln om att ett domstolsavgörande i ett dispositivt tvistemål inte får grundas på en omständighet som inte har åberopats av (rätt) part till grund för dennes talan kommer till uttryck i 17 kap. 3 § andra meningen RB. Det finns i förarbeten, domstolspraxis och doktrin gott stöd för att bestämmelsen är analogt tillämplig i skiljeförfaranden enligt LSF, även om vissa författare uttryckt det som att den princip som 17 kap. 3 § andra meningen RB ger uttryck för gäller också i skiljeförfaranden (dvs. som direkt tillämplig norm, utan analogi från RB). Oberoende av om regeln är direkt eller analogt tillämplig utgör den en handlingsregel för skiljenämnden. Regeln innebär att en skiljenämnd till grund för en skiljedom endast får lägga omständigheter som åberopats av (rätt) part till grund för dennes talan. En förutsättning för att en skiljenämnd ska få uppta en konkret omständighet som ett element i domsgrunden är med andra ord att den part som disponerar över frågan om omständigheten ska omfattas av prövningens inre ram — dvs. den part som bär åberopsbördan för omständigheten i fråga — har valt att genom åberopande underställa omständigheten skiljenämndens sakprövning. Det krävs med andra ord en ensidig processhandling från parten i fråga — ett åberopande — för att skiljenämnden i sin tur ska få processhandla genom att sakpröva (bevisvärdera och relevansbedöma) omständigheten och lägga den till grund för skiljedomen som en för rättsföljden omedelbart relevant omständighet (som ett tillämpat rättsfaktum).s. 963