1.Förutsebarhet är ett honnörsord i juridiken i allmänhet. Förenklat handlar förutsebarhet om att rättssubjekten i en rättsstat har ett legitimt intresse att kunna planera och på förhand avgöra vilka rättsliga konsekvenser ett visst potentiellt agerande har. Förutsebarhet är viktig för att personer med säkerhet ska kunna avgöra om, när och på vilka villkor de ska agera eller inte agera.s. 705
2.Det är viktigt att klargöra i vems intresse förutsebarheten värnas; för den juridiska rådgivaren eller för den enskilda person som agerar? För den juridiska rådgivaren är det av stort intresse att kunna fästa tillit till att rådgivningen ges på solid grund. Det intresset tillgodoses bäst genom tydliga rättsregler som upprätthålls tämligen ”blint”. Icke-jurister ser annorlunda på förutsebarhet. Personer som beslutar sig för att agera eller inte utan att först ta hjälp av juridisk expertis har intresse av att de materiella rättsreglernas innehåll är förutsebart på så sätt att det är normalt och inte överraskande. Vi ser med andra ord en spänning mellan formell och materiell rättvisa, vilket Axel Holmgren och Alexander Unnersjö utvecklar i sitt avsnitt (avsnitt 3).s. 705
3.Ofta hävdas att rättslig förutsebarhet är en chimär. Det är sant att det är omöjligt att åstadkomma total förutsebarhet eftersom rätten är genomsyrad av osäkerhet. Detta belyser samtliga bidrag till denna samlingsartikel. Den amerikanska domaren Benjamin Cardozos berömda uttalande om sina unga år som domare illustrerar att fullkomlig förutsebarhet är ett ouppnåeligt ideal: I was much troubled in spirit, in my first years upon the bench, to find how trackless was the ocean on which I had embarked. I sought for certainty. I was oppressed and disheartened when I found that the quest for it was futile. I was trying to reach land, the solid land of fixed and settled rules, the paradise of a justice that would declare itself by tokens plainer and more commanding than its pale and glimmering reflections in my own vacillating mind and conscience [...] As the years have gone by, and as I have reflected more and more upon the nature of the judicial process, I have become reconciled to the uncertainty, because I have grown to see it as inevitable. I have grown to see that the process in its highest is not discovery but creation; and that the doubts and misgivings, the hopes and fears, are part of the travail of mind, the pangs of deaths and the pangs of birth, in which principles that have served their day expire, and new principles are born. Jag konstaterar att förutsebarhet känns bra och är viktigt. Men när man synar begreppet framträder en tomhet. Förutsebarhet är ibland endast ett vackert kärl som man kan fylla med vad som helst, men tyvärr rinner innehållet genast ut genom hål i kärlets botten. Trots detta har vi velat få en större förståelse för förutsebarheten och därigenom kanske täppa till några av hålen.s. 705
4.I avsnittet av Elisabeth Ahlinder och Michaela Ribbing (avsnitt 2) analyseras vilken tidshorisont vi har när vi tänker på förutsebarhet: Under hur lång tid kan vi förvänta oss att allt är oförändrat? Kan vi ange tidsspann för förutsebarheten?s. 706
5.Axel Holmgren och Alexander Unnersjö (avsnitt 3) utvecklar hur rättsregelns form förhåller sig till förutsebarhet: Är förutsebarhet ett formkrav som vi ställer på rätten eller en faktisk egenskap hos rätten?s. 706
6.Marie Jarnesand (avsnitt 4) analyserar om behovet av förutsebarhet är större beträffande tillämpningen av materiella rättsregler än beträffande processuella rättsregler.s. 706
7.Caroline Nordklint och Erik Sinander (avsnitt 5) analyserar förutsebarheten i rummet med fokus på problemen att skapa förutsebarhet i olika jurisdiktioner när regelverket har internationellt ursprung.s. 706
8.Frantzeska Papadopoulou (avsnitt 6) pekar på att förutsebarhetsintresset sällan framhålls i immaterialrättslig litteratur och analyserar orsakerna till det.s. 706
9.Samtliga avsnitt uppmärksammar att intresset av förutsebarhet ofta står i motsats till intresset av flexibilitet. För att främja förutsebarhet behövs ibland detaljerade regelverk, vilket för med sig nackdelen att de snabbt blir omoderna samt svårigheter att bedöma vad som gäller om de frågor som inte är reglerade (”luckor”).s. 706
10.I svensk rätt framhålls ofta intressena av materiell rättvisa och flexibilitet (möjligheten att kunna anpassa rättsregler till nya samhällsförhållanden) under det att intresset av förutsebarhet betraktats som mindre viktigt. En förklaring till att intresset av förutsebarhet har getts mindre betydelse kan vara att Sverige under lång tid har kunnat njuta av intern och extern fred, en hög grad av tillit i samhället, ekonomisk tillväxt och trygga sociala förhållanden. Om dessa lyckliga förhållanden ändras, är det möjligt att intresset av förutsebarhet vinner mark på bekostnad av andra intressen. En annan förklaring till att intresse av förutsebarhet inte betonats kan vara att rättsstatlighet, rättighetstänkande och maktdelning traditionellt har haft en svag ställning i Sverige och att kollektiva intressen har haft företräde framför individuella intressen. Vi kan konstatera att denna tradition har försvagats på senare tid, vilket sannolikt medför att förutsebarhetsintresset kommer att vinna mark.s. 707
11.Vi har valt att konsekvent hänvisa till förutsebarhet, och inte till förutsägbarhet. Orden är synonyma och vi har inte varit eniga om vilket ord som är bäst, men jag fick bestämma.s. 707
12.Det finns mycket mer att säga om förutsebarhet. Vi ser denna text med dess olika avsnitt som en inledning till en fördjupad diskussion. 2 Elisabeth Ahlinder och Michaela Ribbing: Aspekter på tid och förutsebarhet 2.1 Inledning Den grundläggande juridiska utgångspunkten om förutsebarhet är av fundamental betydelse för rättsstatens funktion och legitimitet. I en ideal verklighet ska fysiska och juridiska personer som omfattas av och anser sig bundna att följa normer som är antagna och formellt bindande i Sverige vid var tidpunkt bland annat kunna förutse de framtida konsekvenserna av en viss handling. I den ideala verkligheten är det till exempel möjligt för individer att på förhand veta om en förvaltningsmyndighet kommer bifalla en ansökan om tillstånd, bistånd eller ersättning.s. 707
13.Ideal förutsebarhet kan dock av förklarliga skäl aldrig uppnås. Anledningen till det kan variera. Det kan till exempel bero på att de normer som antagits inte i tillräcklig grad förmår ge den vägledning som krävs för att förutsebarhet ska uppnås. En annan anledning skulle kunna vara att den person som ska tillämpa en viss författning inte har tillräcklig kompetens för att kunna tillämpa den korrekt och att resultatet av tillämpningen därmed blir oförutsebar. Dessutom sker samhällsförändringar och teknisk utveckling samt etiska åskådningar eller värderingar ändras över tid. Det innebär också att ideal förutsebarhet är svårt att uppnå. Ett annat sätt att beskriva detta är genom de filosofiska uttryck som yttrats av Herakleitos ”Allt flyter” eller ”Man kan inte stiga ner två gånger i samma flod”. I detta avsnitt diskuterar vi den ideala idén och målsättningen om förutsebarhet i relation till och som en funktion av tid. 2.2 Förutsebarhet tillsvidare Förutsebarhet uppställs inte sällan med en odefinierad tidsgräns. Inom kontraktsrätten kan ett sådant odefinierat förhållningssätt till hur länge en viss situation kan förutses och förväntas bestå formuleras med termen tillsvidare. Innebörden av tillsvidare är att avtalet består till dess endera eller båda parter säger upp avtalet, eller att avtalet på annan grund upphör att gälla, som exempelvis allvarliga kontraktsbrott som leder till hävning eller förverkande. Den huvudsakliga förutsebarhet som föreligger, och eftersträvas, i dessa sammanhang är att båda parter kan förvänta sig att det som man kommit överens om genom ömsesidigt avtal kommer att upprätthållas så länge båda parter upprätthåller de skyldigheter de har enligt avtalet. Det längst till den dag då någon av parterna säger upp avtalet i enlighet med den uppsägningstid som gäller för avtalet enligt villkor eller lag. Denna sorts förutsebarhet är bland annat viktig för att parterna ska kunna planera verksamhet, vidta eventuella åtgärder och investeringar, i förhållande till hur länge avtalsförhållandet kan förväntas fortgå enligt en viss ordning.s. 707
14.Ett exempel på ett förvaltningsrättsligt beslut som bygger på principen om förutsebarhet tillsvidare är när en kommun genom beslut antar en detaljplan. Om inget annat anges i planen är detaljplanen bindande tillsvidare. Förutsebarheten för de som berörs av detaljplanen gäller i dessa fall till dess kommunen beslutar att upphäva den gamla detaljplanen och genom ett nytt beslut anta en ny detaljplan.s. 708
15.En annan term som kan användas för att beskriva samma odefinierade tillsvidaretillstånd i förhållande till saker och tings rättsliga förutsebarhet är författning. Lagar antas och gäller oftast utan tidsgräns — tillsvidare — och längst till den dag då riksdagen beslutar att den ska upphävas. För ordningens skull kan dock nämnas att lagar och förordningar även kan antas med tidsbegränsning. Som exempel kan nämnas förordningen (2021:865) om fortsatt giltighet av förordningen (2020:527) om tillfälliga smittskyddsåtgärder på serveringsställen som gällde under pandemin.s. 708
16.I förvaltningsrätten är legalitetsprincipen enligt 1 kap. 1 § tredje stycket regeringsformen och 5 § förvaltningslagen (2017:900) central. Legalitetsprincipen är ett kriterium för en rättsstat. Legalitetsprincipen bidrar till förutsebarhet genom kravet på att all offentlig maktutövning måste ha stöd i lag eller rättsordningen. Principen som sådan har på så sätt ingen tidsgräns. Medborgarna ska i förväg kunna veta vad som är tillåtet och vad som är förbjudet. Utan ett sådant krav skulle rättssystemet vara oförutsebart och godtyckligt. Det finns dock viss lagstiftning som kan ge förvaltningsmyndigheter ett bedömningsutrymme vid beslutsfattandet. Det gäller föreskrifter om att något är till exempel skäligt, lämpligt eller nödvändigt. Sådana typer av föreskrifter begränsar enskildas förutsebarhet om beslutsfattandet. Samtidigt begränsas bedömningsutrymmet på olika sätt, till exempel av myndighetens verksamhetsområde och principerna om god förvaltning. Det vill säga krav på legalitet, objektivitet och likabehandling samt proportionalitet. Ramarna skapar förutsebarhet för enskilda vid en prövning. Mot detta krav på förutsebarhet finns ett behov av flexibilitet på förvaltningsrättens område. Förvaltningen behöver kunna anpassas till exempelvis samhällsförändringar, teknisk utveckling och nya uppgifter kopplade till europeiska åtaganden. Trots vikten av flexibilitet och att förvaltningen ska kunna göra anpassningar är förutsebarheten avgörande för att upprätthålla allmänhetens förtroende för förvaltningen och rättssäkerheten för enskilda. I detta ligger ett krav på förutsebarhet tillsvidare. Att använda tillsvidareformen som utgångspunkt för olika besluts grad av förutsebarhet är dock inte någon huvudregel. Ofta är den förutsebarhet som följer av ett beslut tidsbegränsad. 2.3 Tidsbegränsad förutsebarhet Att tidsbegränsa ett beslut, eller ett avtal för den delen, är ett sätt att rättsligen förhålla sig till vad som ofrånkomligen och alltid kan förväntas; att allting ändrar sig och ingenting förblir på samma sätt för evigt. I grunden kan behovet av och användningen av tidsbegränsad förutsebarhet förklaras av att graden av förutsebarhet vid en viss given tidpunkt är en funktion av tid. Ett kortare tidsperspektiv innebär i allmänhet en högre grad av förutsebarhet för enskilda, beslutsfattare, organisationer med flera. Med högre grad av visshet om vad som kan förväntas inom en viss period blir det lättare att binda sig till att exempelvis hålla en överenskommelse om att inte sälja till någon annan, eller dela ut bidrag till samhällsnyttig verksamhet. Den högre graden av förutsebarhet följer helt enkelt av att färre händelser kan hinna påverka en aktuell situation. Ju längre tidsperspektivet är desto fler faktorer kan påverka situationen, vilket gör det svårare att förutse framtida effekter och konsekvenser av ett visst beslut, villkor eller annat åtagande.s. 708
17.Eftersom osäkerheten kan sägas öka över tid begränsas graden av förutsebarhet ofta till en tidsrymd som anses överskådlig och lämplig i det enskilda fallet. Hur lång tid som kan anses vara en rimligt överskådlig och lämplig tid går inte att fastslå som en generell förutsebarhetstidsregel. På förvaltningsrättens område meddelas många olika typer av tidsbegränsade beslut, alltifrån korta nödbistånd till en behövande för dagen, till tillstånd att bedriva skolverksamhet på lång sikt. Inom den till viss del indispositiva allmänna fastighetsrätten har en gräns för hur långa nyttjanderättsupplåtelser får vara bestämts i 7 kap. 5 § jordabalken, max 25 år inom detaljplanelagt område och max 50 år utanför detaljplan. Längre tid än så anses det av lagstiftaren helt enkelt inte rimligt att binda upp markanvändningen genom avtal. Vad som är en rimlig tid för enskilda och företag att kunna förvänta sig någon högre grad av förutsebarhet beror helt enkelt, som det så ofta gör, på omständigheterna i det enskilda fallet.s. 709
18.En anknytande aspekt till varför beslut inte sällan formuleras med tidsbegränsad förutsebarhet är att beslut där en enskild får något ses som gynnande beslut. Huvudregeln i förvaltningsrätten är att sådana beslut inte kan ändras till enskilds nackdel. Skälet är värnet om den enskildes trygghet och att enskilda som beviljats till exempel ett tillstånd ska kunna agera utifrån beslutet och vidta rättshandlingar. Men vad har huvudregeln om att gynnande beslut inte får ändras till den enskildes nackdel att göra med förutsebarhet och tid? Även om denna huvudregel i sig knappast kan sägas innebära krav på tidsbegränsning för förutsebarhet kan den ändå anses tillföra ytterligare en dimension genom vilken tidsramen för förutsebarheten måste förstås. Gemensamt för förvaltningsrättsliga beslut om olika typer av förmåner och tillstånd, oavsett längd, är till exempel att de är villkorade av att den enskilda under den tid som ett visst tillstånd eller beslut om bistånd gäller, måste uppfylla de krav som den sektorspecifika lagstiftningen anger för att till exempel en ersättning ska utgå eller ett tillstånd ska få behållas och inte återkallas. Ett tillstånd att servera alkohol kan dras tillbaka om alkohol serveras till minderåriga.s. 710
19.En fråga som diskuterats i förhållande till huvudregeln om att gynnande beslut inte kan ändras och att tillstånd och exempelvis olika former av statligt ersättningsstöd alltid erhålls med motkravet att vissa villkor ska vara uppfyllda, eller att en viss situation ska föreligga, är rimligheten i att vissa typer av rättighetsbaserade förmåner, som till exempel rättigheter enligt lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade, ska kunna gälla för evigt. Om den enskilde inte längre uppfyller förutsättningarna för att kunna få en förmån — ska inte sådana beslut kunna ändras? Mot bakgrund av huvudregeln är svaret i allmänhet nej, om ingen undantagssituation föreligger och/eller det saknas bestämmelser i den aktuella speciallagstiftningen som medger undantag från huvudregeln.s. 710
20.En effekt av detta är att det inom förvaltningsrätten numera ofta meddelas tidsbegränsade tillstånd eller beslut om bistånd av olika slag. Lösningen, det tidsbegränsade beslutet, medför dock inte sällan uppkomst av andra oönskade effekter. Om det till exempel finns anledning att anta att personen eller företaget som fått ett positivt och tidsbegränsat beslut, med stor sannolikhet kommer uppfylla kraven för att få nytt beslut beviljat efter det att det första beslutet upphört att gälla, kan det av inte minst ekonomiska effektivitetsskäl finnas behov av att både ha ett tidsbegränsat beslut och samtidigt ha möjlighet att enkelt fatta ett nytt beslut. Målet får antas vara ett beslut som till sin effekt är i princip ett tillsvidarebeslut, men som i förhållande till rätten att ta del av det som det gynnande beslutet medför är klart tidsbegränsat. Ett exempel på ett sådant tidsbegränsat beslut med möjlighet till förlängning är tidsbegränsade uppehållstillstånd enligt utlänningslagen (2005:716). Beslutet kan ofta förlängas om kraven för att få bo kvar i Sverige är uppfyllda.s. 711
21.Ett annat exempel på när det föreligger behov av att införa en tidsbegränsning för förutsebarhet, med möjlighet till förlängning, är kommuners rätt att anta detaljplaner med genomförandetid enligt 4 kap. 21 § plan- och bygglagen (2010:900). Genomförandetiden, som kan vara mellan fem och femton år, ger kommunen och fastighetsägare en tydlig tidsram för planens genomförande, där rättigheter och skyldigheter är garanterade. Detta säkerställer att beslut enligt detaljplanen kan verkställas utan risk för ändringar under denna period. Under genomförandetiden kan detaljplanen liknas vid ett gynnande förvaltningsbeslut som i regel inte kan ändras, och fastighetsägare får genomföra åtgärder som planen anger. Rättigheten är kopplad till äganderätten och omfattas av egendomsskydd, vilket till exempel kan innebära att kommunen kan bli ersättningsskyldig om bygglov nekas. Efter genomförandetiden är planen fortfarande giltig, men rättigheterna kan ändras eller upphävas utan ersättning. En förlängning minskar risken för ett detaljplansvacuum, där området annars skulle sakna reglering tills en ny plan antas, vilket skulle leda till osäkerhet och oreglerad markanvändning. 2.4 Förutsebarhet under en livstid Utöver de ovan behandlade aspekterna på förutsebarhet finns även anledning att betrakta förutsebarhet i förhållande till en obestämd, men samtidigt tidsbegränsad period som här benämns livstid. Med livstid avses i detta avsnitt — utan ambition att med någon grad av vetenskaplig noggrannhet definiera innebörden av termen — både enskilda personers livstid och olika föremåls livstid. När det kommer till hantering av rättslig förutsebarhet under en persons livstid är detta inte så vanligt idag. Om än inte en helt frånvarande funktion. Det är till exempel alltjämt möjligt att upplåta en nyttjanderätt till en persons livstid, och fideikommiss kvarstår till dess innehavaren avlider, varefter regeringen kan pröva om fideikommisset ska förlängas. Historiskt sett var dock förutsebarhet och säkerhet under en livstid vanligt. Åtminstone inom fastighetsrätten. Innan 1970-års jordabalk antogs, och antalet sakrätter kraftigt begränsades, fanns flera sakrättsligt bindande rättigheter som kunde gälla under en livstid, till exempel födoråd.s. 711
22.Av mer relevans, eller i vart fall av klart tydligare aktualitet, är förutsebarhet som avser ett föremåls livstid. Exempel på hur organisationer och företag förhåller sig till detta är tioåriga byggarantier för entreprenad, och den genom lag uppställda treåriga rätten att reklamera felaktig vara. Oavsett om föremålet de facto kommer att ”leva” i tio respektive tre år, ska den som förvärvar föremålet åtminstone kunna förvänta sig att föremålet ”lever” under den garanterade eller reklamationsberättigade (livs)tiden.s. 712
23.Andra former av livstidsbaserade förutsebarhetsaspekter är mer lösligt formulerade, kanske kan man till och med säga att de huvudsakligen existerar på idéplanet, eller som det ibland beskrivs, som en del av det allmänna rättsmedvetandet. Det vi syftar på här är förväntan om att ett föremål som lagligen får förvärvas, och som lagligen har förvärvats, ska kunna användas tills det inte ”lever” längre. En förväntan om att exempelvis den bil jag köper idag ska kunna användas utan statliga inskränkningar, restriktioner eller användningsförbud, till den dag den ska skrotas. I denna förväntan ligger också grundläggande äganderättsliga dimensioner. Om jag inte kan förvänta mig att den bil jag köper idag också kommer att få användas imorgon försätts jag som potentiell köpare i en ohållbart riskfylld situation ur ekonomiskt perspektiv. Det anses av de flesta inte vara ett rimligt risktagande att uppta lån och köpa en bil vars värde kan utsläckas från en dag till en annan genom myndighetsbeslut.s. 712
24.Förväntan om att bilen ska kunna användas sträcker sig även bortom den första köparen, och omfattar därmed även efterkommande ägare av föremålet. I denna livstidsförutsebarhet är det alltså inte enskilda personers förväntan som styr, utan förutsebarheten är sammankopplad med föremålet och följer med vid eventuella överlåtelser.s. 712
25.För de flesta lösa föremål, som bilen i exemplet ovan, är uppnående av en rimlig grad av förväntad förutsebarhet en hanterbar uppgift. För andra föremål är graden av förutsebarhet under en livscykel allt annat än lätt att hantera. När till exempel svenska flottan under tidigt 1800tal planterade ek på Visingsö, var det för att för framtiden säkra tillgång till virke för skeppsbyggen. När ekarna nästan 200 år senare bedömdes uppvuxna och redo för leverans fanns dock sedan länge inte något behov av skeppsvirke. Detta kuriosum till exempel kan kanske inte användas som någon allmänt relevant illustration av frågan om behov av förutsebarhet över en lång tidsperiod. Exemplet visar dock på komplexiteten i att hantera långsiktiga investeringar där den tänkta användningen kan ändras över tid. Om vi funderar en stund på det arbete och den kostnad som flottan lade ner på ekskogen där under 1800-talet, när den planterades, och rimligen fortsatt måste ha lagts ner under den tid som plantorna växte sig större och till slut blev ståtliga träd. De måste ha skyddats och tagits om hand, till exempel måste marken runt om ha röjts och hållits öppen för att de ljus- och utrymmeskrävande ekplantorna skulle få chans att växa sig stora och mäktiga. Hur ska ett sådant behov av långsiktigt medvetet underhåll och brukande hanteras i förhållande till förutsebarhet? För vem ska det vara förutsebart att värdet av det arbete som läggs ner idag till exempel inte kommer att utsläckas av myndighetsbeslut innan föremålets livstid kommit till sitt slut? Till exempel genom att de naturvärden som skapats av flottan anses så pass värdefulla att en myndighet beslutar att träden, när de är redo att användas för det ursprungliga syftet, och i enlighet med detta syfte ska avverkas, inte får avverkas?s. 713
26.Denna problematik är relevant även för dagens markanvändning. Planering av användning av skog och skogsmark kräver ett tidsperspektiv som sträcker sig längre än en mansålder. Om än mer sällan med det tvåhundraåriga perspektiv som ekplantering kräver, så i vart fall mellan 75–120 år för vanlig produktionsskog, eller så kallad bondskog, om det är en skog som tagits om hand om på ett sätt som är långsiktigt hållbart för gårdens behov. Den som äger och tar hand om skog måste i korthet göra det med den framtida generationens nytta i beaktande. Och det är naturligen svårt att veta om de åtgärder som tillåts vidtas, och vidtas, vid exempelvis en planteringstidpunkt, visar sig vara de rätta när trädet nått den ålder att den tänkta användningen av träden kan påbörjas. Det innebär i det absoluta normalfallet, att den som bekostar plantor och nedlägger arbetet med att plantera skogen, inte kommer vara samma person som sedan utför och bekostar skötsel av skogen under de kommande 75–120 år. Inte heller är det i normalfallet samma person som sedan tillgodogör sig avkastningen, det färdiga virket, vartefter träden blir avverkningsklara. Snarare är det så att en skogsägare som planterar skog förväntar sig det inte är han eller hon som kommer att ta hand om trädet efter att tillväxten avstannat och trädet påbörjar sin långsamma återgång till jord.s. 713
27.I vår förutsebarhetsdiskussion rör vi oss nu i så pass långvariga tidsperioder att förutsebarheten behöver formuleras med beaktande av fler syften, ändamål och intressen. För vem ska det vara förutsebart? I vems intresse och under vilka förutsättningar? Vad ska vara förutsebart? Från skogsägarens perspektiv, som till exempel enligt lag är skyldig både att återplantera skog efter avverkning och att ta hand om den under tillväxttiden, bör det kanske gå att förvänta sig att det kommer vara möjligt att tillgodogöra sig avkastning även på annans nedlagda arbete och kapital när träden vuxit klart, eller åtminstone att ersättning ska utgå om denna avkastning genom myndighetsbeslut inte får tillgodogöras?s. 714
28.Däremot kanske det inte finns ett lika starkt behov att skydda investeringar i fastigheter som skett utan lagstadgad skyldighet att göra investeringar? Än mindre är kanske behovet av förutsebarhet för investering i mark eller byggnader om åtgärder inte ens vidtagits med lagstöd? Nja, riktigt så kategoriskt som i den sista frågan kan vi nog inte förhålla oss här. Med de långa tidsperioder som vi funderar över i detta avsnitt så är det till exempel inte så enkelt att det går att tänka att bara den som vidtagit en åtgärd med lagligt stöd, eller skyldighet för den delen, ska kunna förlita sig på att grundläggande normativ förutsebarhet kommer upprätthållas under föremålets livstid. Utifrån ett samhällsperspektiv så uppkommer efter en tid till exempel anledning att låta viss otillåten ändring av markanvändning och byggnader bli en om inte tillåten så i vart fall accepterad användning. Det vill säga, vid en viss tidpunkt infinner sig ett behov av att skapa förutsebarhet avseende den faktiska användningen och de ägar- och brukarförhållanden som samhället inrättat sig efter, oavsett om den från början var en helt lagenlig ändring av användning eller om ägar- och brukarförhållandena har tillkommit i rätt ordning från början.s. 714
29.En viktig faktor avseende förutsebarheten i dessa sammanhang är att det inte är ett enskilt intresse som värnas. Av de exempel som getts ovan har staten i samtliga fall ett starkt intresse av normativ och tillförlitlig förutsebarhet upprätthålls för att säkerställa att långsiktiga investeringar i mark och byggnader fortsätter att göras. För det ligger i samhällets intresse att åtgärder vidtas och bekostas genom investeringar, långsiktiga investeringar, i mark och byggnader. Att jordar brukas hållbart och rationellt, att skogar planteras, röjs, gallras, skyddas mot skadeinsekter, att stormfällningar och stora ekskogar tas om hand och att skogsvägar och brandgator hålls öppna som åtgärd för att undvika okontrollerbara skogsbränder. Utöver samhällets intresse av att markanvändningen sker på ett så samhällsekonomiskt effektivt sätt som möjligt är förutsebarhet i detta avseende även grundläggande för en stabil och fungerande finansmarknad, eftersom den statliga hanteringen av fastighetsmarknaden spelar en avgörande roll för att skydda finansmarknaden från instabilitet och säkerställa långsiktig ekonomisk hållbarhet.s. 715
30.Behovet av förutsebarhet för investeringar och verksamheter som utmärks av långa livstider föreligger dock naturligvits inte enbart för fastigheter och markanvändning. Ett annat intressant exempel på när förutsebarhet under ett föremåls livstid kan innebära många olika målkonflikter och svåra avvägningar är den skiftande samhälleliga synen på användningen av kärnkraft och hur det påverkat möjligheten att förutse verksamhetens drift och värdeutveckling under dess livstid.s. 715
31.Efter en folkomröstning i kärnkraftsfrågan år 1980 uttalade riksdagen att kärnkraften skulle avvecklas i den takt som var möjlig med hänsyn till behovet av elektrisk kraft för att upprätthålla sysselsättning och välfärd. Den sista reaktorn i Sverige skulle stängas senast år 2010. Efter en tid därefter utfärdades lagen (1997:1320) om kärnkraftens avveckling, avvecklingslagen. Kort efter ikraftträdandet beslutade regeringen att ett tidigare tillståndsbeslut för ett bolag att driva kärnkraftsreaktorn Barsebäck 1 för att utvinna kärnenergi skulle upphöra att gälla inom några månader. Genom två tidigare regeringsbeslut hade bolaget fått tillstånd att inneha och driva två kärnkraftsreaktorer i Barsebäck. Någon tidsbegränsning för tillstånden för Barsebäck 1 fanns inte. Regeringens aktuella beslut innefattade således ett kännbart ingrepp i bolagets näringsverksamhet. Bolaget ansökte om rättsprövning av regeringens beslut. I RÅ 1999 ref. 76 prövades regeringens nedstängningsbeslut i förhållande till principer om proportionalitet, återkallelse av tillstånd, retroaktivitet, konkurrensneutralitet, likabehandling och objektivitet, egendomsskydd m.m. Domstolen fann att regeringens beslut inte stred mot någon lag och skulle stå fast. Tidpunkten för verkställighet flyttades dock.s. 715
32.I detta rättsfall fanns starka politiska intressen. Det kan konstateras att härefter har skett en ändring i synen på användningen av kärnkraft i Sverige. Som vi alla vet stoppades inte kärnkraften i Sverige med mer än i Barsebäck och som ett led i den politiska uppgörelsen av detta upphävdes avvecklingslagen genom SFS 2010:949. Idag har synen på användningen av kärnkraft vänt igen och från politiskt håll har förts fram vikten av en utbyggnad av kärnkraft för att kunna minska utsläppen och klara klimatomställningen. 2.5 Förutsebarhet om det förflutna Förutsebarhet har hittills beskrivits som en fråga om framtid. Vetskap om vilka konsekvenser som kommer följa imorgon av en handling jag vidtar idag. Denna förklaring och beskrivning är dock inte helt rättvisande. Ofrånkomligen måste förutsebarhet även omfatta förfluten tid. Förutsebarhet i framtiden om att det som gällde i dåtiden kommer fortsätta att gälla, om man så vill.s. 716
33.En aspekt på tid och förutsebarhet handlar alltså också om enskildas skydd mot framtida beslut som ändrar vad som gällde i dåtiden. Det tydligaste exemplet på hur rättsordningen hanterar detta är den grundläggande rättsstatliga utgångspunkten att lagstiftning inte ska gälla retroaktivt. Det saknas dock ett generellt förbud mot retroaktiv lagstiftning i svensk grundlag. Det rent inhemska svenska grundlagsförbudet mot retroaktiv lagstiftning i 2 kap. 10 § regeringsformen gäller endast för områdena för strafflagstiftning och skatte- och statlig avgiftslagstiftning. Utöver grundlagsskyddet framgår ett förbud mot retroaktivitet på straffrättens område av artikel 7 i Europakonventionen och artikel 49 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, rättighetsstadgan. Dessutom finns ett visst skydd mot retroaktiv lagstiftning genom egendomsskyddet enligt såväl svensk grundlag (2 kap. 15 § regeringsformen) som de europeiska åtaganden (artikel 1 första tilläggsprotokollet till Europakonventionen och artikel 17 i rättighetsstadgan).s. 716
34.Även om det saknas ett generellt förbud mot retroaktiv lagstiftning i svensk rätt finns dock en ”allmän utgångspunkt” att retroaktiv lagstiftning endast ska ske i undantagsfall. Utgångspunkten finns inte kodifierad utan förefaller bygga på rättsstatsidén och att medborgare har ett befogat krav att kunna planera sitt handlande utifrån gällande rätt. Det grundläggande skälet till att retroaktiv lagstiftning endast är godtagbar i undantagsfall är att en lagstiftning med tillbakaverkande effekt är svår att förena med den tidigare nämnda legalitetsprincipen. Om lagar mer generellt skulle kunna antas med tillbakaverkande effekt skulle den offentliga makten tillåtas vara godtycklig och därmed oförutsebar för enskilda.s. 716
35.Utöver denna allmänna utgångspunkt om att undvika retroaktiv lagstiftning finns olika grundsatser för olika rättsområden om retroaktivitet. På förmögenhetsrättens område är utgångspunkten att en ny lag inte bör göras tillämplig på rättsförhållanden som uppkommit före lagens ikraftträdande. Skälet är att ny lagstiftning får effekter i gällande avtal och när avtal ingås ska parterna kunna överblicka konsekvenserna. Exempelvis ska ett bolag kunna förutse en framtida händelseutveckling och fästa tillit vid att händelseutvecklingen kommer vara som det förväntade sig. Bolaget ska kunna anpassa sina handlingar och åtgärder i enlighet med den förväntade framtida händelseutvecklingen. Undantag från den förmögenhetsrättsliga grundsatsen är dock inte ovanlig, till exempel för hyreslagstiftning. Vilket motiveras av att hyresavtal normalt gäller tillsvidare och med ett direkt respektive indirekt besittningsskydd för hyresgäster. Utan undantag från huvudregel skulle den ofta tvingande regleringen av hyra bli svårtillämpad då regelns genomslagskraft skulle kunna variera mycket och under en lång period.s. 717
36.På förvaltningsrättens område undviks i allmänhet att införa föreskrifter som gäller på redan inträffande förhållanden. Att helt undvika retroaktivitet är dock inte möjligt. Något absolut förbud mot retroaktivitet gäller således inte och är förmodligen inte ens rimligt att anta som ideal. Under vissa omständigheter är det viktigare att kunna få direkt genomslag av förändringar och förvaltningen behöver kunna användas flexibelt, än att fullständig förutsebarhet uppnås. Det kan till exempel behöva införas snabba insatser för att hantera en kris. Om en författningsändring skett under en pågående process följer av de så kallade förvaltningsrättsliga grundsatserna att nya föreskrifter, både förfaranderegler och materiella regler, gäller vid prövningstillfället. Det kan finnas undantag från huvudregeln i övergångsbestämmelser eller att det framgår av uttalanden i motiven till lagstiftningen eller av omständigheterna i övrigt att lagstiftaren avsett att nya föreskrifter inte ska tilllämpas i ett övergångsskede.s. 717
37.Grundsatserna sätter således retroaktivitet som utgångspunkt. Undantag finns dock och som ett belysande exempel där förutsebarheten hade betydelse kan nämnas rättsprövningsmålet RÅ 1996 ref. 57. Frågan i Högsta förvaltningsdomstolen var om nya föreskrifter om miljösanering kunde tillämpas på ett bolag som överlåtit sin verksamhet före ikraftträdandet. Kortfattat innebar bland annat kravet på förutsebarhet och proportionalitet att de nya föreskrifterna inte fick tillämpas så att bolaget retroaktivt tvingades medverka i miljösaneringen. Det kan konstateras att efter detta avgörande infördes ett retroaktivt efterbehandlingsansvar för verksamhetsutövare i 10 kap. 4 § miljöbalken jämförd med 2 kap. 8 § lagen (1998:811) om införande av miljöbalken. 2.6 Avslutande reflektioner I denna text har det diskuterats hur förutsebarhet ofta formuleras som ett odefinierat tillstånd, exempelvis i avtal och förvaltningsbeslut som gäller tillsvidare utan en fastställd tidsgräns. Vi har också berört hur tidsbegränsningar i beslut och avtal används för att hantera förändringar över tid, där kortare tidsramar ger en högre grad av förutsebarhet men samtidigt tillåter en kontrollerad form av kontinuitet när besluten kan förlängas. Förutsebarhet har även diskuterats i relation till livstidsperspektiv för både människor och föremål, där det historiskt funnits rättigheter knutna till livstid och där förväntan om föremåls användning utan inskränkningar är centralt. Slutligen har vi undersökt hur förutsebarhet inte bara handlar om framtiden utan också om att skydda mot retroaktiva förändringar av vad som tidigare gällt.s. 717
38.Det var diskussionen i korthet. Men kom vi fram till något? Blev vi något uns klokare om hur den ideala idén och målsättningen om förutsebarhet bör betraktas i relation till och som en funktion av tid? Kanske. Vi kan till exempel rita upp en enkel figur som illustrerar vilka dimensioner av tid som påverkar förutsebarhet: Vi kan också redovisa resultatet av diskussionen med en enkel illustration, som beskriver hur förutsebarhet varierar beroende på tidsramen; den är stark när tidsperioden är kort, nästan lika stark (men inte fullt lika säker) när det gäller dåtid, och ganska stark när det gäller nära framtid, men blir betydligt mer osäker när vi ser längre framåt i tiden. Ju längre tidsperspektivet är, desto skakigare blir förutsebarheten, vilket visar att graden av förutsebarhet minskar ju längre vi rör oss bort från nuet. Om vi föreställer oss att den starka förutsebarheten är norrut och den svagare söderut, kan det se ut såhär, till exempel: Vi tänker oss alltså att ju längre norr respektive söderut texten befinner sig, desto närmare stark respektive svag förutsebarhet kommer vi.s. 718
39.Utöver några enkla illustrationer kan vi också, åtminstone, konstatera att ideal förutsebarhet över tid inte kan, och heller inte bör, eftersträvas. Vi kan också konstatera att det inte går att säga att det finns någon generell förutsebarhetstidsregel att förhålla sig till. Vad som kan anses vara en rimligt överskådlig och lämplig tid ur förutsebarhetshänseende beror på omständigheter, person och sak, och om samhället genomgår snabba förändringar eller kriser. Grundregeln — om vi bortser från hur ovetenskapligt det är att formulera sig i termer om grundregler baserat på den översiktliga reflektionen som gjorts i detta avsnitt — kan i stället formuleras som en idé om stabilitet över tid som alltid är beredd att ge vika för det förväntade oväntade. Rättslig förutsebarhet över tid balanserar mellan trygghet och förändring. Vi kan med rimlig förutsebarhet anta att föreskrifter gäller tills de ändras, men vi kan inte och ska inte förlita oss på att de gäller för evigt. Att tro på en orubblig rättsordning vore inte bara naivt, utan också ett hinder för ett samhälle som strävar efter att vara både rättvist och effektivt.s. 719
40.Den förutsebarhet vi tillåts hoppas på är kanske helt enkelt inte så nära sammankopplad med tid som man skulle kunna tro och önska, utan främst kopplad till att rättsregler tillämpas konsekvent och i enlighet med rättsliga principer? Vi rör oss alltid framåt, mot en horisont som aldrig är fullt synlig. Det är just i denna rörelse som förutsebarhetens svårfångade natur blir tydlig. Författningar, rättigheter och beslut är tänkta att ge trygghet, men står alltid redo att böjas inför nya behov och krav. Förutsebarhet är inte en absolut norm, utan snarare ett löfte om ordning i en föränderlig värld. För i slutändan är det enda vi med full säkerhet kan förutse att ingenting varar för evigt — Panta Rhei.s. 719