Håstad m.fl., Chapter 8, Breach of contract and remedies in general, § 8 samt kommentaren till densamma (s. 65 ff.), i Lando m.fl., Restatement of Nordic Contract Law, Köpenhamn 2016. Det kan noteras att Lindskog ifråga om betalningsdröjsmål anfört att en rätt att häva på grund av sådant dröjsmål i allmänhet förutsätter att borgenären bereder gäldenären möjlighet till rättelse, se Lindskog, Betalning (Juno version 3) s. 683. 1 0 Svea hovrätt fastställde tingsrättens dom i mål nr T 13393-20, dom meddelad 2022-04-11. Lika med tingsrätten fann hovrätten att A:s avtalsbrott var väsentligt och att B haft rätt att häva avtalet på sätt som skett. Hovrätten uttalade sig inte i frågan om hovrätten lika med tingsrätten ansåg att A hade haft en principiell rätt i och för sig att avhjälpa avtalsbrottet till förekommande av hävningen. 11 Flera exempel från underrättspraxis där frågorna gällt just hävning har avsett tvister mellan offentliga och privata aktörer. Se förutom rättsfallen som redan nämnts även Svea hovrätts dom i mål nr T 9904-16, dom meddelad 2017-12-15, samt samma hovrätts dom i mål nr T 8771-22, meddelad 2023-12-14. I båda målen innehöll avtalen rättelseklausuler, varför prövningarna främst kom att avse tolknings- och tillämpningsfrågor kopplade till dessa. 12 Om betydelsen av regleringen i kommissionslagen och lagen om handelsagentur, se kapitel 5 nedan. 13 Finns ett ramavtal med advokatbyrån ifråga kan dock frågeställningen bli aktuell om klienten till följd av advokatens försummelse vill häva ramavtalet. 14 Se bl.a. de klassiska exemplen NJA 2009 s. 672 (hur lång uppsägningstid gäller för ett distributionssamarbete som pågått i sju år?) och NJA 2010 s. 629 (ska avtalsvite anses utgöra exklusiv ersättningspåföljd). 1 5 Jfr vad som nu sagts Ramberg, Uppsägningstid vid långvariga samarbetsavtal, SvJT 2010 s. 94 ff., på s. 97 f. (Ramberg uttalar att HD:s avgörande i NJA 2009 s. 672 innehåller ”en tydlig manual till ombud och domare om relevanta inspirationskällor när det saknas uttrycklig lag i civilrättsliga ämnen”). 16 Som ett exempel kan nämnas att HD i NJA 2014 s. 960 uttalade att köplagens reglering har särskilt intresse vid fastställandet av innehållet i dispositiv rätt för entreprenadavtal (p. 24). I samma stycke framhålls dock även att det måste beaktas att det rör sig om två olika avtalstyper och att det vid tolkningen av vissa villkor i ABkontrakten kan finnas anledning att särskilt beakta entreprenadavtalets speciella drag. Jfr uttalandet i NJA 2013 s. 721 p. 7. 17 Hellner m.fl., Speciell avtalsrätt II. Kontraktsrätt. 2 häftet (Zeteo 2016-01-19), s. 20 f., Håstad, Den nya köprätten (Juno version 7) s. 35 f. (hädanefter ”Håstad”) och Lehrberg, Den nya köprätten, s. 39 ff. Jfr även diskussionen i Ramberg & Herre, Allmän köprätt, s. 17 ff. Uppfattningen att köplagen i stor utsträckning ger uttryck för allmänna förmögenhetsrättsliga principer finns även representerad i de övriga nordiska länderna, se t.ex. Andersen & Lookofsky, Lærebog i obligationsret I, s. 22. 1 8 Jfr NJA 2016 s. 222 p. 11. 19 Se även Ramberg & Herre, Köplagen, En kommentar (30 sept. 2023, Juno), kommentaren till 37 § köplagen. 20 Se 49 § i 1905 års köplag: ”Vill säljaren avhjälpa fel i godset eller vid leveransavtal avlämna gillt gods i stället för det, som felaktigt är, låte köparen sig med sådan rättelse nöja, där den kan äga rum, innan han enligt 21 § skulle varit berättigad att häva köpet, och uppenbart är, att han ej skulle hava kostnad eller olägenhet av att låta rättelsen ske; dock njute han i varje fall den rätt till skadeersättning, som enligt här förut givna stadganden må honom tillkomma.” (förf. kursivering). 2 1 Prop. 1988/89:76 s. 37. 22 Se artikel 48 i FN-konventionen om internationella köp, Convention on Contracts for the International Sales of Goods (CISG). Som kommer att framgå nedan är CISG:s bestämmelse dock inte fullt lika långtgående som köplagens dito. Angående standardavtal se Allmänna bestämmelser för leveranser av maskiner samt annan mekanisk, elektrisk och elektronisk utrustning inom och mellan Danmark, Finland, Norge och Sverige (NL) p. 29 och 35. 23 Med samma undantag för väsentlig olägenhet m.m. som i köplagen. 24 Prop. 1989/90:89 s. 32 f. 25 Prop. 1989/90:89 s. 33. 26 Direktivet om vissa aspekter på avtal om försäljning av varor (EU) 2019/771 samt direktivet om vissa aspekter på avtal om tillhandahållande av digitalt innehåll och digitala tjänster, (EU) 2019/770. 27 Se båda direktiven artikel 4. 28 Om bestämmelsen och dess olyckliga formulering, se Håstad s. 261 f. 2 9 Se 4 kap. 12 och 19 §§ JB, jfr prop. 1989/90:77 s. 50 f. 30 Prop. 1989/90:77 s. 49 f. 31 Jfr Ramberg & Herre, Köplagen, en kommentar, kommentaren till 36 § avsnitt 8.2.2 (även om art. 48 har företräde skulle möjligen ett erbjudande om avhjälpande kunna påverka väsentlighetsbedömningen). Se för ett utförligare resonemang Ramberg & Herre, Internationella köplagen (CISG), En kommentar (2 nov. 2020, Juno), kommentaren till art. 48, med vidare hänvisningar, vari det framgår att det finns olika uppfattningar om relationen mellan art. 48 och art. 49. Även i allmänhet kan det förhållandet att avtalsbrytande part erbjuder rättelse ha betydelse för och ibland vara en del av väsentlighetsbedömningen. Men det är en annan fråga än den denna artikel diskuterar, dvs. om avtalsbrytande part har rätt att rätta även ett konstaterat väsentligt fel. 3 2 20–21§§ KTjL. Detta gäller under förutsättning att konsumenten ”inte har något särskilt skäl att avvisa erbjudandet.” Se härom närmare kapitel 9. 33 Prop. 1984/85:110 s. 60. Där anförs även: ”Med hänsyn till vad jag nyss sade om avhjälpande som den normalt bästa lösningen när en tjänst visar sig vara felaktig, bör näringsidkaren inte bara ha en skyldighet att på konsumentens begäran avhjälpa fel hos tjänsten. Om konsumenten inte begär avhjälpande utan istället vill göra någon annan påföljd gällande, bör näringsidkaren i sin tur ha en rätt att avhjälpa felet för att undgå eller begränsa sådana andra påföljder”. 34 Avtalen kommer framöver att ersättas av AB 25 (tänkt att ersätta AB 04) och ABPU 25 (tänkt att ersätta ABT 06). 35 AB 04 kap. 5 § 17, ABT kap. 5 § 17 (använder uttrycket värdeminskningsavdrag). 36 Kallat «värdeminskningsavdrag» i AB 04 kap. 5 § 18, ABT kap. 5 § 19. 3 7 AB 04 kap. 5 § 17 st. 3 och 5, ABT kap. 5 § 17 st. 3 och 5. 38 ”Det andra bolaget”, NJA 2014 s. 960 p. 40. En annan tolkningsfråga i målet var om beställaren hade rätt till ersättning för beräknade avhjälpandekostnader i en situation där en entreprenör inte avhjälpt ett väsentligt fel. Den frågan besvarades jakande, varvid HD uttalade att en entreprenörs underlåtenhet att iaktta sin avhjälpandeplikt utgör ett avsiktligt (uppsåtligt) kontraktsbrott, som utlöser ersättningsansvar på skadeståndsrättslig grund enligt AB/ABT 04 kap. 5 § 11 (bl.a. p. 34 i domskälen). Det finns skäl att bortse från HD:s slutsatser i domen i flera avseenden. Se för ytterst befogad kritik Håstad, Om avhjälpande av fel, och om diverse reformbehov i standardvillkoren för entreprenad, JT net 2018–19 s. 1. HD har i NJA 2018 s. 653 delvis rått bot på 2014 års avgörande bl.a. genom att uttala att ett beställarkrav på avhjälpandekostnader inte utgör ett skadestånd. Därmed träffar (rimligen) inte heller AB:s ansvarsbegränsnings- och preskriptionsregler sådana anspråk. De nya AB 25 och ABPU 25 har tagit itu med tolkningsproblematiken i AB/ABT avseende beställarens rätt till ersättning för beräknade avhjälpandekostnader (se remissversionerna kap. 7 § 15). 39 AB 04 kap. 8 § 1, ABT 06 kap. 8 § 1. Samtliga hävningsgrunder i AB-kontrakten reglerar hävning av återstående arbeten. 40 AB 04 kap. 8 § 3, ABT 06 kap. 8 § 3. 41 Det finns vissa typer av avtalsbrott som inte täcks av uppräkningen av hävningsgrunder i AB-kontrakten. Ett sådant exempel är om vissa anställda hos entreprenören påstås ha medvetet (brottsligt) överfakturerat beställaren. Ett dylikt avtalsbrott (liksom andra former av avtalsbrott som inte direkt påverkar entreprenadens funktion eller färdigställande) ger inte rätt till hävning enligt uppräknade hävningsgrunder. Huruvida parterna i ett entreprenadkontrakt där AB-avtalen har inkorporerats har en hävningsrätt som är mer omfattande än de regler som ges uttryck för i AB-kontrakten (dvs. om hävningsgrunderna är uttömanade eller inte) råder det delade meningar om. En del menar att parterna särskilt måste avtala om villkor som sträcker sig längre än AB-avtalens allmänna bestämmelser för att en utökad hävningsrätt ska föreligga. Om så inte är fallet, får frågan om förutsättningarna för hävning bedömas enligt allmänna principer (se härom kapitel 9, och särskilt exemplet med överdebitering not 67). 4 2 Jfr NJA 2022 s. 574 (gällande NSAB 2015). En ytterligare annan sak är att vissa bestämmelser kan råka sammanfalla med innehållet i dispositiv rätt. Därutöver kan parter som tillämpat kontrakten mellan sig under längre tid i vissa situationer bli bundna till dem genom partsbruk. 43 Jfr prop. 1984/85:110 s. 142, där det sägs att konsumenttjänstlagen till stor del bygger på vad som antas utgöra generellt gällande oskriven rätt inom tjänsteområdet varför lagen ofta borde kunna tillämpas analogt utanför det i lagen angivna tillämpningsområdet. Som framgått ovan (se i anslutning till not 33) uttalades även i propositionen att den starka rättelsemöjligheten som infördes i lagen ansågs kodifiera gällande rätt inom tjänsteområdet. Jfr även NJA 2013 s. 1174, som gällde ett kommersiellt köp av en mattläggningstjänst. Inför köpet hade köparen lämnat en missvisande uppgift till tjänstesäljaren om fukthalten på golvet där mattan skulle läggas. Mattan släppte sedermera från golvet pga. att golvet vid läggningstillfället hade en alltför hög fukthalt. Prejudikatfrågan i målet var i huvudsak om och i så fall under vilka förutsättningar tjänstepresterande part är skyldig att närmare granska eller bedöma anvisningar och uppgifter från köpande part. HD utgick härvidlag från konsumenttjänstlagens bestämmelser och uttalade obiter dictum (p. 9): ”I svensk rätt saknas utanför konsumenttjänstlagens tillämpningsområde en lag som vid avtal om arbete på lös eller fast egendom reglerar parternas rättigheter och skyldigheter samt påföljder vid brott mot de förpliktelser som parterna har inom ramen för avtalet. Ledning får i stället sökas i exempelvis analogier från andra lagar, allmänna avtalsrättsliga principer som också kan komma till uttryck i internationella principer, rättspraxis och handelsbruk. Även om konsumenttjänstlagen inte är tillämplig kan också den tjäna till vägledning i vart fall när den bygger på vad som kan antas ge uttryck för allmänna obligationsrättsliga principer tillämpliga inom tjänsteområdet (jfr prop. 1984/85:110 s. 142). Betydande försiktighet med en analog tillämpning av konsumenttjänstlagens övriga regler bör iakttas, eftersom lagen i dessa delar har utformats med det uttalade syftet att tillgodose den svagare partens, dvs. konsumentens, behov av skydd.” 44 NJA 2014 s. 960 p. 26–27. Som noterats ovan (not 27) har avgörandet med rätta fått utstå kritik avseende flera av tolkningsfrågorna i målet. Just i nu aktuellt avseende finns dock inte skäl att invända mot domen. 4 5 Se även HD:s uttalande i ”Högskoleavgiften”, NJA 2018 s. 266 p. 25, referat nedan. 46 Hellner m.fl. s. 244. samt prop. 2008/09:88 s. 22. 47 Håstad s. 343, Johansson, Kommissionslagen, en kommentar, (Juno version 1B), kommentaren till ”Kommissionslagens rubrik”. 48 Det finns dock exempel på varaktiga kommissionsuppdrag, huvudsakligen där kommission används för försäljning lagervaror i vid mening (exempelvis motorcyklar, bilar och båtar). 49 Prop. 2008/09:88 s. 68. 50 Rådets direktiv 86/653/EEG av den 18 december 1986 om samordning av medlemsstaternas lagar rörande självständiga handelsagenter. 5 1 Söderlund m.fl., Agentlagen, En kommentar till lagen om handelsagentur m.m., (Juno version 1B), kommentaren till 26 §. Jfr prop. 1990/91:63 s. 37. 52 Den största skillnaden är att den nuvarande hävningsgrunden ”viktig grund” tidigare utgjordes av en snävare bestämmelse enligt vilken avtalet fick sägas upp omedelbart om det inte rimligen kunde krävas att parterna skulle fortsätta med avtalsförhållandet. 53 Prop. 1990/91:63 s. 37–39. 54 Den hyresrättsliga regleringen kring hävning (förverkande) har här inte särskilt berörts på grund av hyresavtalets speciella natur. Kortfattat kan sägas att de flesta av förverkandegrunderna i 12 kap. 42 § jordabalken, även de som inkluderar allvarliga avtalsbrott, fordrar att rättelse erbjuds innan hyresavtalet hävs. Det får anses oklart i vilken utsträckning detta kan anses tala för en allmän princip i ljuset av att rättelsemöjligheten i stora drag torde bygga på skyddsaspekter. Som en marginalnotis kan nämnas att hyresavtalet enligt HD tydligen är av så pass speciell natur att den allmänna principen om reklamation vid avtalsbrott för att vara bevarad sin rätt till påföljder (jfr bl.a. ”Flyget till Antalya” NJA 2018 s. 217 p. 31 och ”Svartöns pris” NJA 2022 s. 3 p. 10) inte gäller på området (”Kylbaffeln” NJA 2024 s. 657). HD har tagit ytterligare ett steg bort från den tidigare fastlagda existensen av en sådan allmän princip i ”Brf Ida” (mål nr T 9030-24). 55 von Bar m.fl., Principles, Definitions and Model Rules of European Private Law; DCFR, s. 8 ff. (http://ec.europa.eu/justice/contract/files/european-privatelaw_en.pdf). 5 6 Se NJA 2009 s. 672, NJA 2010 s. 629, NJA 2011 s. 600, NJA 2012 s. 452, NJA 2012 s. 597, NJA 2013 s. 491 och NJA 2013 s. 659. Om DCFR:s betydelse i dessa mål, se Håstad, The Nordic Contracts Act, s. 179 ff. Se även t.ex. NJA 2017 s. 113 (punkten 26). Även Arbetsdomstolen har i ett par avgöranden hänvisat till DCFR, se t.ex. AD 2013 nr 79. 57 Se vidare Herre, SvJT 2012 s. 933 ff., Munukka, Ny Juridik 1:2010 s. 21 ff. och densamme i Svensk obligationsrätt i det nya Europa, SvJT 100 år (festskrift). 5 8 Se även kommentaren till III.–3:502 (’Termination for fundamental nonperformance), vari framgår att reglerna om rättelse inte kan åberopas vid väsentligt kontraktsbrott, von Bar m.fl., Principles, Definitions and Model Rules of European Private Law; DCFR, s. 874 f. (http://ec.europa.eu/justice/contract/files/europeanprivate-law_en.pdf). 59 UNIDROIT står för International Institute for the Unification of Private Law. Institutet syftar till internationell harmonisering av privaträtten (https://www.unidroit.org/). 6 0 Håstad m.fl., Chapter 8, Breach of contract and remedies in general, § 8 samt kommentaren till densamma (s. 65 ff.), i Lando m.fl., Restatement of Nordic Contract Law, Köpenhamn 2016. I verket sägs dock att denna princip inte gäller i dansk rätt, då något tydligt stöd för en sådan princip inte kunnat utrönas i dansk litteratur och rättspraxis. 61 Parentetiskt kan nämnas att studenten inte specificerade den rättsliga grunden för sin talan, utan överlät till domstolen att finna denna grund (jfr p. 22 i domskälen). 6 2 P. 25 och 26 i domskälen. 63 Inte heller för HD tycks frågan ha varit alldeles given. 6 4 Annan uppfattning Heidbrink, Ett avtal i gränslandet mellan offentlig och privat rätt, JT 2018–19 s. 146, som anför att avgörandet kan tas till intäkt för att den som söker efter allmänna principer kring påföljdsreglering inte längre "slentrianmässigt" kan gå till köplagen. Jag anser att det är en alltför långtgående slutsats av ett mål där utgången uppenbart föranletts av konsumentskyddsrättsliga hänsyn. 6 5 Jfr Restatement of Nordic Contract Law § 8-8 och ovan avsnitt 6.3. 66 Se prop. 1988/89:76 s. 130. 67 Prop. 1984/85:110 s. 60 och 230 f. Jfr NJA 2016 s. 222. Målet gällde en konsumenttjänst avseende renoveringsarbeten i en privat bostadsrättslägenhet. Entreprenören lade in ett annat golv än det som konsumenten hade anvisat, och golvarbetena var därtill heller inte i övrigt fackmässigt utförda. Det rörde sig med andra ord om förhållandevis allvarliga fel. I domen är HD tydlig med att det krävs ganska mycket innan en konsument ska ha rätt att avvisa ett erbjudande om avhjälpande. Av domen framgår även att ett uppställande av villkor för avhjälpandet i form av att naturapresterande part ska lova att arbetet utförs på rätt sätt med önskad effekt innebär ett otillåtet avvisande. Fackmässigheten av rättelsen får bedömas i efterhand. En annan sak är att rättelse kan vägras om förutsättningarna är sådana att det de facto ”är klart” att avtalsbrytande parts åtgärder inte kommer leda till godtagbart resultat (prop. 1988/89:76 s. 130 n), men det är en väldigt hög tröskel. 68 Huruvida den drabbade parten med fog kan göra gällande att denne definitivt förlorat förtroende för den avtalsbrytande parten till följd av avtalsbrottet på sätt som blockerar rätten att vidta rättelse torde möjligen, vid långvariga kommersiella tjänsteavtal, kunna vara beroende av den avtalsbrytande partens reaktion i samband med att reklamation av väsentligt avtalsbrott sker. Även vid allvarliga avtalsbrott, som t.ex. att vissa anställda misstänks ha medvetet överdebiterat vid fakturering, kan det tänkas att bedömningen av väsentlig olägenhet kan vara beroende av om den avtalsbrytande parten svarar upp med att erbjuda omedelbara korrigerande åtgärder som inkluderar att t.ex. plocka bort de aktuella personerna ur projektet tills misstankarna har retts ut. Såväl avtalsbrottet som följderna av detta (t.ex. bristande förtroende) går ju att korrigera. 69 Se K. Håstad, Obefogade hävningsförklaringar, i Festskrift till T. Håstad, 2010, s. 274 f. samt Håstad s. 183 ff. 70 Ibid. Om valmöjligheterna för den som mottar en obefogad hävning, se fotnot 4. 71 Det är i princip vedertaget att en obefogad hävningsförklaring ger mottagaren rätt att häva avtalet p.g.a. anteciperat kontraktsbrott jml 62 § köplagen, se verken i fotnot 59 med vidare hänvisningar. Se även Hellner m.fl. s. 204. 72 Se Ramberg, Skadestånd vid avtalsbrott — förslag till analysmodell (de lege lata), SvJT 2020 s. 590 samt Munukka, Försäkringsbolags skadeståndsansvar för obefogad uppsägning, JT 2021–22 s. 484 ff. där avgörandet ”De försvunna korna” NJA 2020 s. 115 kommenteras (vilket talar i motsatt riktning). Munukka argumenterar dock för att HD:s uttalanden om att det tidigare ansetts funnits men inte längre anses finnas någon princip att obefogade uppsägningar av varaktiga avtal medför strikt skadeståndsansvar (jfr bl.a. p. 26 i domen) borde nyanseras samt anför att en sådan princip borde anses bestå men för vissa avtalstyper (bl.a. kommissionsavtal) i formellt andra skepnader. 73 Hellner m.fl., s. 222. Detta torde inte vara riktigt. 7 4 Se i anslutning till noterna 33 och 43 ovan. 7 5 Utifrån omständigheterna i 1991 års HD-fall bör felets art inte hindra rätten att vidta rättelse.
Hänvisas från p. 3 (s. 528)
Håstad m.fl., Chapter 8, Breach of contract and remedies in general, § 8 samt kommentaren till densamma (s. 65 ff.), i Lando m.fl., Restatement of Nordic Contract Law, Köpenhamn 2016. Det kan noteras att Lindskog ifråga om betalningsdröjsmål anfört att en rätt att häva på grund av sådant dröjsmål i allmänhet förutsätter att borgenären bereder gäldenären möjlighet till rättelse, se Lindskog, Betalning (Juno version 3) s. 683. 1 0 Svea hovrätt fastställde tingsrättens dom i mål nr T 13393-20, dom meddelad 2022-04-11. Lika med tingsrätten fann hovrätten att A:s avtalsbrott var väsentligt och att B haft rätt att häva avtalet på sätt som skett. Hovrätten uttalade sig inte i frågan om hovrätten lika med tingsrätten ansåg att A hade haft en principiell rätt i och för sig att avhjälpa avtalsbrottet till förekommande av hävningen. 11 Flera exempel från underrättspraxis där frågorna gällt just hävning har avsett tvister mellan offentliga och privata aktörer. Se förutom rättsfallen som redan nämnts även Svea hovrätts dom i mål nr T 9904-16, dom meddelad 2017-12-15, samt samma hovrätts dom i mål nr T 8771-22, meddelad 2023-12-14. I båda målen innehöll avtalen rättelseklausuler, varför prövningarna främst kom att avse tolknings- och tillämpningsfrågor kopplade till dessa. 12 Om betydelsen av regleringen i kommissionslagen och lagen om handelsagentur, se kapitel 5 nedan. 13 Finns ett ramavtal med advokatbyrån ifråga kan dock frågeställningen bli aktuell om klienten till följd av advokatens försummelse vill häva ramavtalet. 14 Se bl.a. de klassiska exemplen NJA 2009 s. 672 (hur lång uppsägningstid gäller för ett distributionssamarbete som pågått i sju år?) och NJA 2010 s. 629 (ska avtalsvite anses utgöra exklusiv ersättningspåföljd). 1 5 Jfr vad som nu sagts Ramberg, Uppsägningstid vid långvariga samarbetsavtal, SvJT 2010 s. 94 ff., på s. 97 f. (Ramberg uttalar att HD:s avgörande i NJA 2009 s. 672 innehåller ”en tydlig manual till ombud och domare om relevanta inspirationskällor när det saknas uttrycklig lag i civilrättsliga ämnen”). 16 Som ett exempel kan nämnas att HD i NJA 2014 s. 960 uttalade att köplagens reglering har särskilt intresse vid fastställandet av innehållet i dispositiv rätt för entreprenadavtal (p. 24). I samma stycke framhålls dock även att det måste beaktas att det rör sig om två olika avtalstyper och att det vid tolkningen av vissa villkor i ABkontrakten kan finnas anledning att särskilt beakta entreprenadavtalets speciella drag. Jfr uttalandet i NJA 2013 s. 721 p. 7. 17 Hellner m.fl., Speciell avtalsrätt II. Kontraktsrätt. 2 häftet (Zeteo 2016-01-19), s. 20 f., Håstad, Den nya köprätten (Juno version 7) s. 35 f. (hädanefter ”Håstad”) och Lehrberg, Den nya köprätten, s. 39 ff. Jfr även diskussionen i Ramberg & Herre, Allmän köprätt, s. 17 ff. Uppfattningen att köplagen i stor utsträckning ger uttryck för allmänna förmögenhetsrättsliga principer finns även representerad i de övriga nordiska länderna, se t.ex. Andersen & Lookofsky, Lærebog i obligationsret I, s. 22. 1 8 Jfr NJA 2016 s. 222 p. 11. 19 Se även Ramberg & Herre, Köplagen, En kommentar (30 sept. 2023, Juno), kommentaren till 37 § köplagen. 20 Se 49 § i 1905 års köplag: ”Vill säljaren avhjälpa fel i godset eller vid leveransavtal avlämna gillt gods i stället för det, som felaktigt är, låte köparen sig med sådan rättelse nöja, där den kan äga rum, innan han enligt 21 § skulle varit berättigad att häva köpet, och uppenbart är, att han ej skulle hava kostnad eller olägenhet av att låta rättelsen ske; dock njute han i varje fall den rätt till skadeersättning, som enligt här förut givna stadganden må honom tillkomma.” (förf. kursivering). 2 1 Prop. 1988/89:76 s. 37. 22 Se artikel 48 i FN-konventionen om internationella köp, Convention on Contracts for the International Sales of Goods (CISG). Som kommer att framgå nedan är CISG:s bestämmelse dock inte fullt lika långtgående som köplagens dito. Angående standardavtal se Allmänna bestämmelser för leveranser av maskiner samt annan mekanisk, elektrisk och elektronisk utrustning inom och mellan Danmark, Finland, Norge och Sverige (NL) p. 29 och 35. 23 Med samma undantag för väsentlig olägenhet m.m. som i köplagen. 24 Prop. 1989/90:89 s. 32 f. 25 Prop. 1989/90:89 s. 33. 26 Direktivet om vissa aspekter på avtal om försäljning av varor (EU) 2019/771 samt direktivet om vissa aspekter på avtal om tillhandahållande av digitalt innehåll och digitala tjänster, (EU) 2019/770. 27 Se båda direktiven artikel 4. 28 Om bestämmelsen och dess olyckliga formulering, se Håstad s. 261 f. 2 9 Se 4 kap. 12 och 19 §§ JB, jfr prop. 1989/90:77 s. 50 f. 30 Prop. 1989/90:77 s. 49 f. 31 Jfr Ramberg & Herre, Köplagen, en kommentar, kommentaren till 36 § avsnitt 8.2.2 (även om art. 48 har företräde skulle möjligen ett erbjudande om avhjälpande kunna påverka väsentlighetsbedömningen). Se för ett utförligare resonemang Ramberg & Herre, Internationella köplagen (CISG), En kommentar (2 nov. 2020, Juno), kommentaren till art. 48, med vidare hänvisningar, vari det framgår att det finns olika uppfattningar om relationen mellan art. 48 och art. 49. Även i allmänhet kan det förhållandet att avtalsbrytande part erbjuder rättelse ha betydelse för och ibland vara en del av väsentlighetsbedömningen. Men det är en annan fråga än den denna artikel diskuterar, dvs. om avtalsbrytande part har rätt att rätta även ett konstaterat väsentligt fel. 3 2 20–21§§ KTjL. Detta gäller under förutsättning att konsumenten ”inte har något särskilt skäl att avvisa erbjudandet.” Se härom närmare kapitel 9. 33 Prop. 1984/85:110 s. 60. Där anförs även: ”Med hänsyn till vad jag nyss sade om avhjälpande som den normalt bästa lösningen när en tjänst visar sig vara felaktig, bör näringsidkaren inte bara ha en skyldighet att på konsumentens begäran avhjälpa fel hos tjänsten. Om konsumenten inte begär avhjälpande utan istället vill göra någon annan påföljd gällande, bör näringsidkaren i sin tur ha en rätt att avhjälpa felet för att undgå eller begränsa sådana andra påföljder”. 34 Avtalen kommer framöver att ersättas av AB 25 (tänkt att ersätta AB 04) och ABPU 25 (tänkt att ersätta ABT 06). 35 AB 04 kap. 5 § 17, ABT kap. 5 § 17 (använder uttrycket värdeminskningsavdrag). 36 Kallat «värdeminskningsavdrag» i AB 04 kap. 5 § 18, ABT kap. 5 § 19. 3 7 AB 04 kap. 5 § 17 st. 3 och 5, ABT kap. 5 § 17 st. 3 och 5. 38 ”Det andra bolaget”, NJA 2014 s. 960 p. 40. En annan tolkningsfråga i målet var om beställaren hade rätt till ersättning för beräknade avhjälpandekostnader i en situation där en entreprenör inte avhjälpt ett väsentligt fel. Den frågan besvarades jakande, varvid HD uttalade att en entreprenörs underlåtenhet att iaktta sin avhjälpandeplikt utgör ett avsiktligt (uppsåtligt) kontraktsbrott, som utlöser ersättningsansvar på skadeståndsrättslig grund enligt AB/ABT 04 kap. 5 § 11 (bl.a. p. 34 i domskälen). Det finns skäl att bortse från HD:s slutsatser i domen i flera avseenden. Se för ytterst befogad kritik Håstad, Om avhjälpande av fel, och om diverse reformbehov i standardvillkoren för entreprenad, JT net 2018–19 s. 1. HD har i NJA 2018 s. 653 delvis rått bot på 2014 års avgörande bl.a. genom att uttala att ett beställarkrav på avhjälpandekostnader inte utgör ett skadestånd. Därmed träffar (rimligen) inte heller AB:s ansvarsbegränsnings- och preskriptionsregler sådana anspråk. De nya AB 25 och ABPU 25 har tagit itu med tolkningsproblematiken i AB/ABT avseende beställarens rätt till ersättning för beräknade avhjälpandekostnader (se remissversionerna kap. 7 § 15). 39 AB 04 kap. 8 § 1, ABT 06 kap. 8 § 1. Samtliga hävningsgrunder i AB-kontrakten reglerar hävning av återstående arbeten. 40 AB 04 kap. 8 § 3, ABT 06 kap. 8 § 3. 41 Det finns vissa typer av avtalsbrott som inte täcks av uppräkningen av hävningsgrunder i AB-kontrakten. Ett sådant exempel är om vissa anställda hos entreprenören påstås ha medvetet (brottsligt) överfakturerat beställaren. Ett dylikt avtalsbrott (liksom andra former av avtalsbrott som inte direkt påverkar entreprenadens funktion eller färdigställande) ger inte rätt till hävning enligt uppräknade hävningsgrunder. Huruvida parterna i ett entreprenadkontrakt där AB-avtalen har inkorporerats har en hävningsrätt som är mer omfattande än de regler som ges uttryck för i AB-kontrakten (dvs. om hävningsgrunderna är uttömanade eller inte) råder det delade meningar om. En del menar att parterna särskilt måste avtala om villkor som sträcker sig längre än AB-avtalens allmänna bestämmelser för att en utökad hävningsrätt ska föreligga. Om så inte är fallet, får frågan om förutsättningarna för hävning bedömas enligt allmänna principer (se härom kapitel 9, och särskilt exemplet med överdebitering not 67). 4 2 Jfr NJA 2022 s. 574 (gällande NSAB 2015). En ytterligare annan sak är att vissa bestämmelser kan råka sammanfalla med innehållet i dispositiv rätt. Därutöver kan parter som tillämpat kontrakten mellan sig under längre tid i vissa situationer bli bundna till dem genom partsbruk. 43 Jfr prop. 1984/85:110 s. 142, där det sägs att konsumenttjänstlagen till stor del bygger på vad som antas utgöra generellt gällande oskriven rätt inom tjänsteområdet varför lagen ofta borde kunna tillämpas analogt utanför det i lagen angivna tillämpningsområdet. Som framgått ovan (se i anslutning till not 33) uttalades även i propositionen att den starka rättelsemöjligheten som infördes i lagen ansågs kodifiera gällande rätt inom tjänsteområdet. Jfr även NJA 2013 s. 1174, som gällde ett kommersiellt köp av en mattläggningstjänst. Inför köpet hade köparen lämnat en missvisande uppgift till tjänstesäljaren om fukthalten på golvet där mattan skulle läggas. Mattan släppte sedermera från golvet pga. att golvet vid läggningstillfället hade en alltför hög fukthalt. Prejudikatfrågan i målet var i huvudsak om och i så fall under vilka förutsättningar tjänstepresterande part är skyldig att närmare granska eller bedöma anvisningar och uppgifter från köpande part. HD utgick härvidlag från konsumenttjänstlagens bestämmelser och uttalade obiter dictum (p. 9): ”I svensk rätt saknas utanför konsumenttjänstlagens tillämpningsområde en lag som vid avtal om arbete på lös eller fast egendom reglerar parternas rättigheter och skyldigheter samt påföljder vid brott mot de förpliktelser som parterna har inom ramen för avtalet. Ledning får i stället sökas i exempelvis analogier från andra lagar, allmänna avtalsrättsliga principer som också kan komma till uttryck i internationella principer, rättspraxis och handelsbruk. Även om konsumenttjänstlagen inte är tillämplig kan också den tjäna till vägledning i vart fall när den bygger på vad som kan antas ge uttryck för allmänna obligationsrättsliga principer tillämpliga inom tjänsteområdet (jfr prop. 1984/85:110 s. 142). Betydande försiktighet med en analog tillämpning av konsumenttjänstlagens övriga regler bör iakttas, eftersom lagen i dessa delar har utformats med det uttalade syftet att tillgodose den svagare partens, dvs. konsumentens, behov av skydd.” 44 NJA 2014 s. 960 p. 26–27. Som noterats ovan (not 27) har avgörandet med rätta fått utstå kritik avseende flera av tolkningsfrågorna i målet. Just i nu aktuellt avseende finns dock inte skäl att invända mot domen. 4 5 Se även HD:s uttalande i ”Högskoleavgiften”, NJA 2018 s. 266 p. 25, referat nedan. 46 Hellner m.fl. s. 244. samt prop. 2008/09:88 s. 22. 47 Håstad s. 343, Johansson, Kommissionslagen, en kommentar, (Juno version 1B), kommentaren till ”Kommissionslagens rubrik”. 48 Det finns dock exempel på varaktiga kommissionsuppdrag, huvudsakligen där kommission används för försäljning lagervaror i vid mening (exempelvis motorcyklar, bilar och båtar). 49 Prop. 2008/09:88 s. 68. 50 Rådets direktiv 86/653/EEG av den 18 december 1986 om samordning av medlemsstaternas lagar rörande självständiga handelsagenter. 5 1 Söderlund m.fl., Agentlagen, En kommentar till lagen om handelsagentur m.m., (Juno version 1B), kommentaren till 26 §. Jfr prop. 1990/91:63 s. 37. 52 Den största skillnaden är att den nuvarande hävningsgrunden ”viktig grund” tidigare utgjordes av en snävare bestämmelse enligt vilken avtalet fick sägas upp omedelbart om det inte rimligen kunde krävas att parterna skulle fortsätta med avtalsförhållandet. 53 Prop. 1990/91:63 s. 37–39. 54 Den hyresrättsliga regleringen kring hävning (förverkande) har här inte särskilt berörts på grund av hyresavtalets speciella natur. Kortfattat kan sägas att de flesta av förverkandegrunderna i 12 kap. 42 § jordabalken, även de som inkluderar allvarliga avtalsbrott, fordrar att rättelse erbjuds innan hyresavtalet hävs. Det får anses oklart i vilken utsträckning detta kan anses tala för en allmän princip i ljuset av att rättelsemöjligheten i stora drag torde bygga på skyddsaspekter. Som en marginalnotis kan nämnas att hyresavtalet enligt HD tydligen är av så pass speciell natur att den allmänna principen om reklamation vid avtalsbrott för att vara bevarad sin rätt till påföljder (jfr bl.a. ”Flyget till Antalya” NJA 2018 s. 217 p. 31 och ”Svartöns pris” NJA 2022 s. 3 p. 10) inte gäller på området (”Kylbaffeln” NJA 2024 s. 657). HD har tagit ytterligare ett steg bort från den tidigare fastlagda existensen av en sådan allmän princip i ”Brf Ida” (mål nr T 9030-24). 55 von Bar m.fl., Principles, Definitions and Model Rules of European Private Law; DCFR, s. 8 ff. (http://ec.europa.eu/justice/contract/files/european-privatelaw_en.pdf). 5 6 Se NJA 2009 s. 672, NJA 2010 s. 629, NJA 2011 s. 600, NJA 2012 s. 452, NJA 2012 s. 597, NJA 2013 s. 491 och NJA 2013 s. 659. Om DCFR:s betydelse i dessa mål, se Håstad, The Nordic Contracts Act, s. 179 ff. Se även t.ex. NJA 2017 s. 113 (punkten 26). Även Arbetsdomstolen har i ett par avgöranden hänvisat till DCFR, se t.ex. AD 2013 nr 79. 57 Se vidare Herre, SvJT 2012 s. 933 ff., Munukka, Ny Juridik 1:2010 s. 21 ff. och densamme i Svensk obligationsrätt i det nya Europa, SvJT 100 år (festskrift). 5 8 Se även kommentaren till III.–3:502 (’Termination for fundamental nonperformance), vari framgår att reglerna om rättelse inte kan åberopas vid väsentligt kontraktsbrott, von Bar m.fl., Principles, Definitions and Model Rules of European Private Law; DCFR, s. 874 f. (http://ec.europa.eu/justice/contract/files/europeanprivate-law_en.pdf). 59 UNIDROIT står för International Institute for the Unification of Private Law. Institutet syftar till internationell harmonisering av privaträtten (https://www.unidroit.org/). 6 0 Håstad m.fl., Chapter 8, Breach of contract and remedies in general, § 8 samt kommentaren till densamma (s. 65 ff.), i Lando m.fl., Restatement of Nordic Contract Law, Köpenhamn 2016. I verket sägs dock att denna princip inte gäller i dansk rätt, då något tydligt stöd för en sådan princip inte kunnat utrönas i dansk litteratur och rättspraxis. 61 Parentetiskt kan nämnas att studenten inte specificerade den rättsliga grunden för sin talan, utan överlät till domstolen att finna denna grund (jfr p. 22 i domskälen). 6 2 P. 25 och 26 i domskälen. 63 Inte heller för HD tycks frågan ha varit alldeles given. 6 4 Annan uppfattning Heidbrink, Ett avtal i gränslandet mellan offentlig och privat rätt, JT 2018–19 s. 146, som anför att avgörandet kan tas till intäkt för att den som söker efter allmänna principer kring påföljdsreglering inte längre "slentrianmässigt" kan gå till köplagen. Jag anser att det är en alltför långtgående slutsats av ett mål där utgången uppenbart föranletts av konsumentskyddsrättsliga hänsyn. 6 5 Jfr Restatement of Nordic Contract Law § 8-8 och ovan avsnitt 6.3. 66 Se prop. 1988/89:76 s. 130. 67 Prop. 1984/85:110 s. 60 och 230 f. Jfr NJA 2016 s. 222. Målet gällde en konsumenttjänst avseende renoveringsarbeten i en privat bostadsrättslägenhet. Entreprenören lade in ett annat golv än det som konsumenten hade anvisat, och golvarbetena var därtill heller inte i övrigt fackmässigt utförda. Det rörde sig med andra ord om förhållandevis allvarliga fel. I domen är HD tydlig med att det krävs ganska mycket innan en konsument ska ha rätt att avvisa ett erbjudande om avhjälpande. Av domen framgår även att ett uppställande av villkor för avhjälpandet i form av att naturapresterande part ska lova att arbetet utförs på rätt sätt med önskad effekt innebär ett otillåtet avvisande. Fackmässigheten av rättelsen får bedömas i efterhand. En annan sak är att rättelse kan vägras om förutsättningarna är sådana att det de facto ”är klart” att avtalsbrytande parts åtgärder inte kommer leda till godtagbart resultat (prop. 1988/89:76 s. 130 n), men det är en väldigt hög tröskel. 68 Huruvida den drabbade parten med fog kan göra gällande att denne definitivt förlorat förtroende för den avtalsbrytande parten till följd av avtalsbrottet på sätt som blockerar rätten att vidta rättelse torde möjligen, vid långvariga kommersiella tjänsteavtal, kunna vara beroende av den avtalsbrytande partens reaktion i samband med att reklamation av väsentligt avtalsbrott sker. Även vid allvarliga avtalsbrott, som t.ex. att vissa anställda misstänks ha medvetet överdebiterat vid fakturering, kan det tänkas att bedömningen av väsentlig olägenhet kan vara beroende av om den avtalsbrytande parten svarar upp med att erbjuda omedelbara korrigerande åtgärder som inkluderar att t.ex. plocka bort de aktuella personerna ur projektet tills misstankarna har retts ut. Såväl avtalsbrottet som följderna av detta (t.ex. bristande förtroende) går ju att korrigera. 69 Se K. Håstad, Obefogade hävningsförklaringar, i Festskrift till T. Håstad, 2010, s. 274 f. samt Håstad s. 183 ff. 70 Ibid. Om valmöjligheterna för den som mottar en obefogad hävning, se fotnot 4. 71 Det är i princip vedertaget att en obefogad hävningsförklaring ger mottagaren rätt att häva avtalet p.g.a. anteciperat kontraktsbrott jml 62 § köplagen, se verken i fotnot 59 med vidare hänvisningar. Se även Hellner m.fl. s. 204. 72 Se Ramberg, Skadestånd vid avtalsbrott — förslag till analysmodell (de lege lata), SvJT 2020 s. 590 samt Munukka, Försäkringsbolags skadeståndsansvar för obefogad uppsägning, JT 2021–22 s. 484 ff. där avgörandet ”De försvunna korna” NJA 2020 s. 115 kommenteras (vilket talar i motsatt riktning). Munukka argumenterar dock för att HD:s uttalanden om att det tidigare ansetts funnits men inte längre anses finnas någon princip att obefogade uppsägningar av varaktiga avtal medför strikt skadeståndsansvar (jfr bl.a. p. 26 i domen) borde nyanseras samt anför att en sådan princip borde anses bestå men för vissa avtalstyper (bl.a. kommissionsavtal) i formellt andra skepnader. 73 Hellner m.fl., s. 222. Detta torde inte vara riktigt. 7 4 Se i anslutning till noterna 33 och 43 ovan. 7 5 Utifrån omständigheterna i 1991 års HD-fall bör felets art inte hindra rätten att vidta rättelse.s. 529