Närliggande

10.I själva verket ger NJA 1994 s. 336 besked om att det förhållandet att insolvens i princip har en enahanda definition oberoende av kontexten, inte tvunget innebär att tillämpningen av begreppet insolvens alltid ska göras på ett enahanda sätt. Rättsfallet måste rimligen anses begränsat av att det är just ett straffrättsligt fall och en tillämpning av 11 kap. 1 § brottsbalken. Intressant är därvid att Johan Lind i sin artikel uttalar att om man genom brottslig handling möjliggör betalning av sina skulder, föreligger inte insolvens i brottsbalkens mening och det ställningstagande anknyter till insolvensbegreppet i 1 kap. 2 § konkurslagen. Att något anknyter till något annat kan, enligt min mening, inte anses vara detsamma som att det råder identitet mellan ”något” och ”något annat”. Hans Renman uttrycker det som att Högsta domstolen i rättsfallet gör en ”mycket restriktiv” insolvensbedömning. Jag menar att ”mycket restriktiv” kan översättas med ”straffprocessuell” och att just det är av avgörande betydelse.s. 516