3 · Bevisvärdering i ljuset av digital manipulation

1.3.1 Fri bevisprövning Bevisvärderingen i svensk rätt bygger på principen om fri bevisprövning vilken stadgas i 35 kap. 1 § rättegångsbalken. Det finns ingen lagstiftning som uttryckligen beskriver hur prövningen ska gå till eller hur olika bevis ska tillmätas betydelse, utan det regleras till största del genom praxis. Rätten är fri att bedöma bevisens robusthet och styrka utifrån omständigheterna i det enskilda fallet. I dispositiva mål bär parterna i regel ansvaret för att presentera och styrka sin talan medan åklagaren och rätten i indispositiva mål bär ett ansvar för att utredningen är tillräcklig. Utredningsansvaret innebär att rätten ska se till att ett mål är tillräckligt utrett för att kunna avgöras. Vid en misstänkt digital manipulation av bevis kan utredningsansvaret exempelvis innebära att rätten aktivt måste ifrågasätta och undersöka bevisens äkthet. Frågan blir då hur bevisprövningen ska ske när det blir allt svårare att avgöra om bevis är äkta. Flexibiliteten vid bevisvärderingen möjliggör en helhetsbedömning där hänsyn kan tas till alla relevanta faktorer. Samtidigt innebär den fria bevisprövningen att rätten och de övriga aktörerna i domstol bär ett stort ansvar för att upptäcka och hantera brister i bevismaterialet.s. 479

2.I svensk rätt finns ingen lagstadgad reglering av hur rätten ska hantera frågor om bevismanipulation. I Högsta domstolens praxis framkommer generellt att bevis som är framlagda i straffprocesser ska bedömas utifrån deras trovärdighet, relevans och styrka i förhållande till andra bevis i målet och att det ska vara ”ställt bortom rimligt tvivel” att någon är skyldig till brott för att dömas. Bevisens autenticitet måste bedömas utifrån omständigheterna i det enskilda fallet, inklusive tekniska möjligheter till manipulation.s. 479

3.I NJA 2023 s. 29 (I och II) underströk Högsta domstolen vikten av att en bevisprövning ska inkludera en grundlig analys av individuella bevis i en beviskedja och en värdering av deras sammantagna betydelse. Även om dessa fall inte explicit rörde digitalt manipulerad bevisning klargjordes att alla rimliga alternativa förklaringar måste uteslutas för en fällande dom. Det här kan bli relevant för kommande bedömningar av deepfake-material, där trovärdigheten av digitala bevis måste granskas noggrant både individuellt och som en del av en helhet. Högsta domstolen förtydligar även att beviskravet i brottmål innebär att utredningen måste vara så pass heltäckande att det inte finns skäl att tro att ytterligare utredning skulle kunna leda till en annan slutsats. Högsta domstolen betonar vikten av att utredningen är robust och tillförlitlig, vilket kan bli svårare att uppnå vid en användning av misstänkt digitalt manipulerade bevis.s. 480

4.Det finns även tvistemålspraxis från hovrätten och Högsta domstolen där rätten behandlar frågor om beviskrav och bevisbördans placering rörande invändningar om förfalskade underskrifter. Detta kan relateras till frågan om hur beviskravet för misstänkt manipulerad bevisning ska hanteras. Senare avgöranden från Högsta domstolen kan tala för att bevisbördan numera generellt bör placeras på den som påstår att en förfalskning av underskrifter har skett. I RH 2014:27 framhåller dock hovrätten att de aktuella avgörandena från Högsta domstolen inte bör tillmätas en generell räckvidd utan att utgångspunkten fortsatt, i enlighet med ett rättsfall från 1976, är att borgenären, med ett lägre beviskrav, har bevisbördan vid invändning om förfalskning. Enligt hovrätten har Högsta domstolen i de senare fallen beaktat särskilda omständigheter när bevisbördan lagts på gäldenären och inte givit några uttalanden som ger stöd för att det skulle vara en ny generell regel. Rättsläget är således oklart, men enligt doktrin ska den som påstår att en namnteckning är äkta i regel ha bevisbördan. Dock med ett lägre beviskrav.s. 480

5.Ett aktuellt fall från Förvaltningsrätten i Göteborg visar även på de svårigheter som kan uppstå med att hantera digitala beslutssystem och bristande insyn i algoritmiskt genererade beslut. Den här problematiken kring insyn och teknisk kunskap i rätten speglar utmaningar som är kopplade till manipulation av digitala bevis eftersom den belyser att det krävs verktyg och kompetens för att granska digitalt material på ett rättssäkert sätt. 3.2 Notoriska fakta i den digitala tidsåldern Notoriska fakta, eller fakta som är allmänt känd och inte kräver bevisning, har en grundläggande roll i svensk processrätt. Omedelbarhetsprincipen är lagstadgad och enligt 35 kap. 2 § rättegångsbalken får rätten inte grunda sina avgöranden på annat än det som framkommit i processen med undantag för fakta som är notoriska. Principen innebär att domstolar kan ta hänsyn till allmänt kända omständigheter utan att dessa behöver åberopas av parterna eller styrkas genom bevis.s. 480

6.I den digitala tidsåldern utmanas dock gränsen för vad som kan anses vara notoriska fakta. Förekomsten av desinformation, deepfakes och manipulationstekniker innebär att fakta som tidigare kunde betraktas som självklar eller allmänt känd nu kan vara föremål för manipulation. Exempelvis kan en viral video som framstår som autentisk utgöra en del av den allmänna kunskapen, men dess äkthet kan ifrågasättas i en rättslig kontext.s. 481

7.Den ökande tillgången till verktyg för att manipulera digitalt material innebär också att rättsliga aktörer måste vara pålästa om vad som i rättssalen ska anses vara notoriska fakta. En bild eller video som spridits i sociala medier eller som visar en konversation mellan två personer kan vara en fabricerad representation. Det ställer krav på att rätten kritiskt granskar sådant material även om det vid första anblick framstår som otvetydigt vad som visas upp. Rätten behöver också följa med i den tekniska utvecklingen för att ha tillräckligt med notorisk kunskap i dagens digitala värld. I en digital kontext kan notoriska fakta behöva omdefinieras.s. 481