Stycket

3.För att avgöra om någon är kvalificerat insolvent krävs det — precis som vid bedömningen om någon är ”bara” insolvent — alltså att det görs en prognos. Det anges i lagtexten dels att det räcker med att det kan antas att gäldenärens insolvens fortsätter framåt i tiden, dels att detta antagande ska gälla överskådlig tid. Svårigheten ligger givetvis i att ge detta senare led en klar innebörd. Vid den bedömningen ska det som är upplyst i det enskilda ärendet om gäldenärens förhållanden fälla utslaget. Det betyder att man inte på förhand generellt kan ange en exakt tidsrymd som ett mått på vad som är ”överskådlig tid”. För en överskuldsatt pensionär kan det räcka med en rätt kort tid, eftersom dennes ekonomi mestadels inte kan beräknas undergå någon förändring av betydelse för betalningen av skulderna. För en ung gäldenär blir en sådan omständighet som dennes arbetsförmåga av stor betydelse. Är arbetsförmågan nedsatt på grund av sjukdom, inverkar varaktigheten av sjukdomen på prognosen. Jämför här t.ex. rättsfallet NJA 1997 s. 229 där Högsta domstolen stödde sin insolvensbedömning på ett läkarintyg, vari till den dåliga prognosen för patienten lades att ”den sannolika utvecklingen under de närmaste åren är mot ökad invaliditet och ytterligare svårigheter att fullgöra arbete”. I andra situationer åter kan den tidsrymd som ska överblickas bli beroende av sådana förhållanden som gäldenärens yrkesutbildning och familjeförhållanden. Ytterst spelar även skuldbördans storlek en stor roll. Skillnaden mellan ”insolvens” och ”kvalificerad insolvens” kan sägas vara ytterst hårfin i detta avseende. I båda fallen ska en prognos över framtiden göras och i båda fallen ska den avse överskådlig tid. I praktiken kan man dock se det som att överskådandet är något längre just i skuldsaneringsfallet. Å andra sidan är det tillräckligt att det kvalificerade insolvensrekvisitet kan antas vara för handen (det behöver inte visas).s. 404