Stycket

2.För att uttrycka mig mycket kortfattat — och möjligen aningen provocerande — har rekvisitet haft exakt samma innebörd hela tiden trots de skiftande ordalydelserna. När tillägget om att ”samtliga omständigheter” ska beaktas infördes, var det motiverat av kritik mot Högsta domstolens tillämpning av rekvisitet i NJA 2010 s. 496. Även om Högsta domstolen i NJA 2013 s. 128 kan sägas ha neutraliserat den stränga bedömningen i 2010 års fall betonades i förarbetena till nu gällande skuldsaneringslag vikten av att göra en realistisk och nyanserad bedömning med beaktande av alla vid bedömningstidpunkten kända omständigheter. Det sades också att ”det ligger i sakens natur att en prognos måste innehålla ett visst mått av osäkerhet och att detta inte utgör skäl för att avslå ansökan”. I lagtexten avsåg man att åstadkomma denna mer nyanserade tillämpning med tillägget att ”samtliga omständigheter” skulle beaktas vid bedömningen. Den senaste ändringen har en helt annan bakgrund. Den direkta anledningen till den lagändringen har att göra med införlivandet av det s.k. rekonstruktionsdirektivet och hur begreppet ”insolvens” behandlas där. I förarbetena ställs frågan hur stort utrymme den nationella lagstiftaren kan anses ha när det kommer till formuleringen av insolvensrekvisitet. Det konstateras vidare att direktivet inte ger några riktlinjer i frågan och att det lämnas helt till medlemsstaterna att bestämma detta. Trots detta väljer den svenska lagstiftaren alltså att ändra kriteriets formulering i en riktning som man ”tror” bättre överensstämmer med hur man ser på det i ett EU-perspektiv. Samtidigt framhålls i dessa förarbetsuttalanden att någon förändring i sak inte är avsedd, dvs. ett ”erkännande” av att ändringen inte är sakligt motiverad.s. 403