Stycket

26.I anslutning till det vill jag inledningsvis framhålla att begreppet insolvens är detsamma i alla dessa fall, men att utfallet av en insolvensprövning kan fluktuera beroende på i vilket sammanhang tillämpningen görs. Deras artiklar är emellertid främst fokuserade på en bestämd situation, nämligen att det 1) föreligger illikviditet (vad de — aningen olyckligt — kallar ”konstaterad insolvens”) och 2) vad som kan krävas för att det tillståndet ska anses hävt. I artiklarna ställer de frågan om det när insolvens har konstaterats kan vara så att återvinningssvaranden har att visa att insolvensen hävts (genom vissa konkreta åtgärder). Med hänvisning till NJA 2013 s. 822 (och i någon mån även NJA 1994 s. 336) framhåller Hedström/Selander att den fråga som ska ställas i denna situation, dvs. vad de kallar konstaterad insolvens, är om det kan bli en förbättring av gäldenärens ekonomi. Och författarna konkluderar: Konkursboet får alltså anses ha uppfyllt bevisbördan för att insolvens föreligger om boet har styrkt obestånd vid en tidigare tidpunkt än då rättshandlingen har ägt rum och även åberopat att det inte finns någon omständighet efter att insolvensen inträffat som medfört att insolvensen hävts fram till konkursutbrottet. Det ankommer i stället, enligt dem, på återvinningssvaranden att då åberopa omständigheter och bevisning om att den presumerade insolvensen har hävts efter att konkursboet bevisat inträffad insolvens eller med andra ord vad de benämner ”konstaterad insolvens”. Det utgör enligt dem en presumtion för fortsatt insolvens och de pläderar för att en återvinningssvarande under vissa förutsättningar bär en åberopsoch bevisbörda för att visa icke-insolvens. Författarna tillägger att det därvid bör ställas ett tämligen högt krav på styrkan av den bevisning en återvinningssvarande presenterar och de gör en jämförelse med det beviskrav som ställs för brytande av en insolvenspresumtion i 2 kap. 8–9 §§ konkurslagen eller vid överklagande enligt 2 kap. 22 § konkurslagen.s. 393