1 · Inledning

1.I HFD 2022 ref. 10 slog Högsta förvaltningsdomstolen fast att det under vissa förutsättningar kan stå i strid med rätten till en rättvis rättegång att en enskild part, som vinner ett förvaltningsmål mot det allmänna, inte kan få ersättning för sina rättegångskostnader. Enligt domstolens majoritet innebär dock inte rätten till en rättvis rättegång att rätten till kostnadsersättning nödvändigtvis måste tillgodoses i den rättegång som rättegångskostnaderna är hänförliga till. I denna del anförde majoriteten följande (p. 32): Enligt den hittills gällande ordningen har den enskilde varit hänvisad till att begära kompensation för sina rättegångskostnader i förvaltningsmål genom reglerna om skadestånd. Denna ordning innebär visserligen att den enskilde måste inleda ett särskilt förfarande för att få sina rättegångskostnader ersatta. Av Europadomstolens praxis framgår dock att en sådan ordning är förenlig med artikel 6.1 i EKMR (se t.ex. avgörandet i målet Černius och Rinkevičius där rätten till en rättvis rättegång ansågs ha överträtts, inte för att det saknades en rätt att få ersättning för kostnader i det förvaltningsmål som klaganden hade vunnit utan för att det hade varit för svårt att i särskild ordning få ersättning för dessa kostnader i form av skadestånd). Bestämmelserna i 2 kap. 11 § andra stycket regeringsformen och artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna får anses ha samma innebörd. Rätten till en rättvis rättegång innebär således inte att ersättning för rättegångskostnader måste beviljas i själva förvaltningsmålet. Med denna motivering kom majoriteten till slutsatsen att ett yrkande om ersättning för rättegångskostnader som framställs i ett förvaltningsmål ska avvisas av förvaltningsdomstolarna. I förlängningen innebär detta att enskilda, som vill få sin rätt till en rättvis rättegång tillgodosedd, är hänvisade till att inleda ”särskilda förfaranden” för att få sina kostnader ersatta.s. 363

2.Jag har i tidigare rättsfallskommentarer riktat invändningar mot HFD 2022 ref. 10, bl.a. på den grunden att Högsta förvaltningsdomstolens redogörelse för Europadomstolens praxis, enligt min mening, inte är rättvisande. Jag återkommer till detta senare.s. 364

3.Om vi för stunden emellertid utgår ifrån att Europadomstolens avgörande har just den innebörden som Högsta förvaltningsdomstolen gjorde gällande, finns i den citerade passagen ovan en central premiss för domstolens slutsatser: För att det ska vara förenligt med rätten till en rättvis rättegång att hänvisa enskilda till att inleda ”särskilda förfaranden” får det inte vara ”för svårt att i särskild ordning få ersättning för dessa kostnader”.s. 364

4.Det har nu förflutit viss tid sedan Högsta förvaltningsdomstolen meddelade sitt beslut i HFD 2022 ref. 10. Följaktligen finns det numera konkreta exempel att tillgå för att pröva den premiss som låg till grund för majoritetens slutsatser. Att göra detta är syftet med förevarande artikel.s. 364

5.De första två exemplen är tvistemål som avgjordes av Stockholms tingsrätt under förra året, närmare bestämt mål nr T 7672-22 (nedan S. mot Staten) och mål nr FT 11925-24 (nedan och K. mot Staten). Som avgöranden betraktade är dessa intetsägande; i det första målet stadfästes endast en förlikning mellan parterna och i det sistnämnda meddelades en medgivandedom. Betydligt mer intressant är dock hur parterna — och i synnerhet staten genom Justitiekanslern — förde sin talan.s. 364

6.Mitt tredje och sista exempel är Justitiekanslerns nyligen meddelade beslut i ärende dnr 2024/7674 (nedan I.M. mot Staten). Detta exempel härrör således inte ens från domstol, och är intressant av just det skälet.s. 364

7.För den som inte är insatt i temat ”rättegångskostnader i förvaltningsmål” lämnas först, i avsnitt 2, en bakgrund. I avsnitt 3 kommer jag sedan att närmare redogöra för omständigheterna i de tre målen/ ärendena samt för de slutsatser som jag menar att man kan dra av dessa. I avsnitt 4 kommer jag avslutningsvis att ge några framåtblickande reflektioner.s. 364