Närliggande

16.Det sagda kan rent allmänt sägas bli belyst av Högsta domstolens ord i NJA 2013 s. 822 om att det krävs en tillräcklig grad av säkerhet om vad som inom en godtagbar tid ger besked om en relativitet och elasticitet, inte i insolvensbegreppet i sig, utan i insolvensbedömningen. Uttrycken att säkerheten (sannolikheten) ska vara av tillräcklig grad och att bedömningen ska spänna över en godtagbar tid kan inte beskyllas för att vara överdrivet precisa. Vad Högsta domstolen uttalar ger i själva verket inte någon vägledning alls. Det är ju alldeles självklart att det inte duger med ”otillräcklig” bevisning, ”icke godtagbar” bevisning eller bevisning som inte ”är värd att beakta”. Vad som i förstone kan se ut som en precisering är i själva verket ingen precisering alls. Detsamma kan sägas om vad Högsta domstolen uttalar i NJA 2012 s. 391 om att något är ”högst osäkert”. Detta är domstolens slutsats efter en bevisvärdering, men kan ändå vara av visst intresse i sammanhanget i det att det inte är frågan om någon särskilt preciserad slutsats (se angående detta rättsfall, del 2, avsnitt 10). Jag kan också redan här nämna att det enligt min uppfattning är just denna punkt som är en vattendelare i sammanhanget. Svårigheten är emellertid att vattendelningen inte har någon tillförlitlig grad av säkerhet i generella termer. Utifrån denna intetsägande vaghet är det inte svårt att påstå att kontexten — och inget annat — har en helt avgörande betydelse. Det gäller i och för sig — mer eller mindre — all rättstillämpning. Och att ändamålsöverväganden anpassade till aktuell rättsföljd gäller för rättstillämpningen är generellt sett accepterat. Vad gäller tillämpningen av insolvenskriteriet framstår det med en alldeles särskild pregnans. 5.4 Bevisning — en sammanfattning Jag har så här långt presenterat ett antal olika begrepp (”faktisk insolvens”, ”fullgången insolvens”, ”konstaterad insolvens”, ”ådagalagd insolvens” m.fl.) som i den juridiska litteraturen använts för att närmare förklara och precisera hur insolvensbegreppet ska förstås och användas och hur insolvens ska visas. I anslutning till det har jag också ovan redogjort för viss relevant processrättslig begreppsbildning. Jag känner nu en skyldighet gentemot läsaren att presentera och motivera min syn på allt detta i sammanfattad form, vilket också innefattar vissa avståndstaganden från vad som i vissa fall anförts i den juridiska litteraturen. Som jag ser det kan man sammanfatta vad som generellt kan anses gälla i följande åtta punkter. 1) Insolvens är ett komplext rättsfaktum, dvs. ett rättsfaktum som är sammansatt av flera olika fakta (komponenter eller moment). 2) Betydelsen av insolvens kan utläsas som en i framtiden relativt (under viss period) ihållande betalningsoförmåga. För att fastställa att en sådan är för handen måste det alltid göras en framtidsprognos. Om oförmågan vid bedömningstidpunkten redan har varit bestående under en viss (längre) tid, behöver prognosen för framtiden — beroende på kontexten — endast täcka en kortare tid än annars; men prognosen måste alltid göras. 3) Vid bedömningen av om insolvens är för handen är det alltid (med ett ”skenbart undantag”; se punkt 6 nedan) den som åberopar insolvensen som bär bevisbördan för det påståendet (åberopandet). 4) Bevisbördan kan aldrig kastas om när det slutliga bevistemat är insolvens. 5) Däremot har gäldenären i presumtionsfallen vid prövning av konkursansökan, och endast i dessa fall, bevisbördan för ett annat bevistema, dvs. att han eller hon är solvent (vilket är ett högre ställt krav jämfört med att visa icke-insolvens). 6) Vid tillämpningen av lagen om redovisningsmedel gäller primärt ett annat slutligt bevistema, nämligen icke-insolvens; och det ankommer på den som åberopar icke-insolvens att också visa det (helt i samklang med det som sägs i punkt 3 ovan). 7) Vem som bär bevisbördan för olika enskilda faktum som ingår i en insolvensbedömning kan fluktuera och är inte möjligt att uttala sig generellt om. 8) Viken bevisstyrka, dvs. grad av sannolikhet, som krävs varierar beroende på dels vilken omständighet (tema) som ska bevisas, dels den kontext i vilken bedömningen görs. Det är alltså inte möjligt att uttala något generellt rörande detta.s. 338