1.3.1 Introduktion till fallet Utgångspunkten för diskussionen i den här artikeln är som sagt ett verkligt fall. Fallet rörde en konkursansökan från en borgenär, där gäldenären medgav konkursansökan. Just eftersom gäldenären medgav ansökan prövades den, och därigenom även domsrätten, utan en förhandling.s. 315
2.Exakt hur prövningen av domsrätten gick till framgår inte av tingsrättens beslut i det aktuella fallet. Det framgår endast att tingsrätten har inlett ett huvudinsolvensförfarande enligt förordningen. Beslutet överklagades inte heller till hovrätten.s. 315
3.Det som däremot hände var att gäldenären ansökte om resning respektive domvilla till hovrätten efter att tiden för överklagande av tingsrättens beslut hade passerat, bland annat med hänvisning till bristande domsrätt enligt insolvensförordningen. Det gör att fallet är något komplext att analysera, men samtidigt kanske särskilt intressant eftersom det även aktualiserar frågan om domvilla.s. 315
4.I följande avsnitt kommer jag att diskutera prövningen av domsrätten utifrån omständigheterna i fallet. Jag kommer även att diskutera betydelsen av att gäldenären medgav konkursansökan samt frågan om domvilla och vilka slutsatser som går att dra av fallet vad gäller prövningen av domsrätten. 3.2 Svensk domsrätt utifrån omständigheterna i fallet Av vad som framgår av tingsrättens akt i ärendet var gäldenären inte folkbokförd i Sverige. Det framgår inte heller av andra handlingar i akten att gäldenären hade sin hemvist i Sverige. Gäldenären var däremot folkbokförd i en stat utanför EU. Hemvistpresumtionen i insolvensförordningen pekade därför av allt att döma mot att svensk domstol inte var behörig att inleda ett förfarande enligt insolvensförordningen.s. 315
5.Presumtionen i förordningen är dock som nämnts motbevisbar. Den fråga som aktualiserades i fallet var därför om svensk domstol ändå var behörig att inleda ett huvudförfarande för att platsen för gäldenärens huvudsakliga intressen fanns här vid tidpunkten för konkursansökan. Det var alltså fråga om att frångå hemvistpresumtionen i förordningen.s. 316
6.Det framgår i tingsrättens akt att gäldenären hade omfattande skulder i Sverige vid ansökningstillfället. Det finns även information om tidigare domar som visar att gäldenären ungefär tio år före ansökan hade haft en skatterättslig anknytning till Sverige som möjligen skulle kunna motsvara platsen för gäldenärens huvudsakliga intressen. Vidare framgår det att gäldenären saknade utmätningsbara tillgångar, adress och känd inkomst i Sverige vid tidpunkten för ansökan.s. 316
7.Någon specifik utredning kring var platsen för gäldenärens huvudsakliga intressen fanns vid konkursansökan saknas dock i tingsrättens akt vid tidpunkten för konkursbeslutet och bedömningen av domsrätten. Eftersom det framgick av utredningen att gäldenären saknade utmätningsbara tillgångar i Sverige är det svårt att dra någon annan slutsats än att det i alla fall inte var visat att huvuddelen av gäldenärens tillgångar fanns i Sverige vid tidpunkten för ansökan. Min bedömning är således, baserat på den information som framgår i tingsrättens akt, att det inte var visat att platsen för gäldenärens huvudsakliga intressen fanns i Sverige och därför var svensk domstol inte behörig att inleda ett huvudinsolvensförfarande enligt insolvensförordningen.s. 316
8.Senare i tingsrättens akt, efter själva konkursbeslutet och bedömningen av domsrätten, förekommer dock viss information om att gäldenären kontrollerade en truststruktur i Sverige. Vad jag kan se av handlingarna i akten framgår det inte hur det förhöll sig med detta vid ansökningstillfället och om det innebar att huvuddelen av gäldenärens tillgångar också fanns i Sverige. Det framgår inte vad det rörde sig om för egendom, hur ägandestrukturen såg ut i relation till gäldenären eller hur anknytningen var till Sverige.s. 316
9.Den omständigheten att det inte framgår innebär dock inte att truststrukturen skulle ha varit ointressant vid en bedömning av domsrätten. Det är bara helt enkelt oklart hur det förhöll sig med truststrukturen eftersom någon vidare utredning saknas. Även om denna begränsade information om att gäldenären kontrollerade en truststruktur hade kommit innan beslutet om att inleda konkursen, är det därför min bedömning att den inte hade gjort någon större skillnad vad gäller domsrätten. Det hade dock möjligen gett domstolen skäl att förelägga sökanden att inkomma med ytterligare bevisning.s. 316
10.I hovrättens akt finns ett yttrande från konkursförvaltaren, som påpekar att gäldenären kontrollerar svenska bolag av betydande värde. Förvaltaren för fram att den bedömning som gjorts i de aktuella domarna vad gäller gäldenärens skatterättsliga anknytning till Sverige tio år före konkursansökan fortfarande har giltighet eftersom gäldenären fortfarande kontrollerar motsvarande bolag inom den aktuella truststrukturen. Det läggs däremot inte fram någon information eller bevisning vad gäller truststrukturen vid tidpunkten för konkursansökan.s. 316
11.I Högsta domstolens akt i ärendet utvecklar konkursförvaltaren i ett yttrande att det har framkommit i konkursförvaltningens utredning efter konkursbeslutet att gäldenären, genom den tidigare nämnda och komplicerade truststrukturen, har ett betydande ägarintresse i ett antal svenska bolag. Inte heller här ges mer information än just denna.s. 317
12.Även i hovrättens och senare i Högsta domstolens akt i ärendet saknas alltså, utöver konkursförvaltarens kortfattade yttranden, en särskild utredning vad gäller platsen för gäldenärens huvudsakliga intressen vid tidpunkten för konkursansökan. Det finns ingen utredning, vad jag kan se, kring upplägget på den aktuella truststrukturen och gäldenärens ägande i densamma. Det framgår därför inte heller om de omständigheter som de äldre domarna som sökanden hänvisade till fortfarande var aktuella vid tidpunkten för konkursansökan. Det framgår dessutom inte huruvida gäldenären vanligtvis förvaltade sina intressen i Sverige på ett sätt som var fastställbart för utomstående vid tidpunkten för konkursansökan. Om en vidare utredning hade lagts fram kanske det hade varit möjligt att dra slutsatsen att platsen för gäldenärens huvudsakliga intressen fanns i Sverige, men som det nu är saknas fortfarande information om detta.s. 317
13.För att det ska vara möjligt för en svensk domstol att inleda ett huvudförfarande i Sverige, när gäldenären inte har sin hemvist här, krävs det som nämnts att det är visat att platsen för gäldenärens huvudsakliga intressen finns i Sverige. För att kunna göra den bedömningen krävs en utredning i frågan. Det här fallet är enligt min bedömning ett exempel på en situation där nödvändig information för att genomföra den prövningen saknas. 3.3 Betydelsen av ett medgivande Ett sätt att tolka tingsrättens beslut om att inleda ett huvudförfarande enligt förordningen är att gäldenären i sitt medgivande av konkursansökan även medgav att platsen för gäldenärens huvudsakliga intressen fanns i Sverige och att det därför var möjligt att inleda ett huvudinsolvensförfarande avseende gäldenären här. Här måste dock understrykas att detta inte är något som uttryckligen framgår av varken tingsrättens beslut, de handlingar som förekommer i akten eller i samband med prövningen relaterat till domvilla i hovrätten. Det förekommer dock en hel del material i ärendet kring vad medgivandet kunde tänkas omfatta och hur det relaterade till domsrätten. Jag vill därför passa på att säga några ord om vilken betydelse ett medgivande har vid prövningen av domsrätten.s. 317
14.Domsrätten för ett huvudförfarande ska som sagt prövas ex officio av domstolen. Det rör sig om en exklusiv behörighet enligt insolvensförordningen. Det innebär att även om medgivandet hade omfattat att platsen för gäldenärens huvudsakliga intressen fanns i Sverige vid tidpunkten för ansökan, skulle tingsrätten ändå ha behövt göra en helhetsbedömning av omständigheterna i det aktuella fallet för att konstatera att så också var fallet.s. 318
15.Enbart ett medgivande i sig från gäldenären kan inte vara tillräckligt för att frångå presumtionerna i förordningen eller för att fastställa var platsen för gäldenärens huvudsakliga intressen finns. Detta gäller inte minst eftersom förordningen just syftar till att motverka forumshopping. Om ett medgivande vore tillräckligt för att bryta presumtionerna och för att konstatera att platsen för gäldenärens huvudsakliga intressen finns i en viss stat skulle det ge ett betydande utrymme för forumshopping. Själva syftet att motverka forumshopping hade i så fall allvarligt förfelats, eftersom en gäldenär då får mer eller mindre fritt spelrum att välja mellan domstolar inom EU.s. 318
16.För att återkomma till det aktuella fallet som ett konkret exempel. Låt oss utgå ifrån att det inte förekom några konkreta omständigheter som lagts fram av sökanden som talade för att gäldenärens hemvist eller platsen för gäldenärens huvudsakliga intressen fanns i Sverige vid tidpunkten för konkursansökan. Då borde tingsrätten, oavsett ett eventuellt medgivande i sak, inte ha inlett förfarandet enligt insolvensförordningen eftersom domsrätten inte var styrkt. Ett huvudinsolvensförfarande ska som nämnts inte inledas av en svensk domstol om platsen för gäldenärens huvudsakliga intressen inte finns här. Det är inte en fråga som parterna äger eller kan påverka genom ett medgivande. 3.4 Domvilla Domsrätten kom som sagt inte att prövas efter ett överklagande, eftersom ingen överklagade tingsrättens beslut om att inleda konkursen. Gäldenären ansökte i stället om resning respektive domvilla till hovrätten efter att tiden för överklagande hade passerat. Gäldenärens ansökan motiverades bland annat med just bristande domsrätt enligt förordningen. Jag kommer här enbart att diskutera frågan om domvilla eftersom den uttryckligen relaterar till domsrätten.s. 318
17.Det finns visserligen olika grunder för domvilla i svensk rätt. Vad gäller rättegångshinder ligger det dock närmast till hands att titta på rättegångsbalken 59:1 1 st. 1 p. Enligt den bestämmelsen kan ett avgörande undanröjas om målet har tagits upp trots att det har förelegat ett rättegångshinder som högre rätt haft att beakta självmant vid ett överklagande. Domsrätten enligt insolvensförordningen är exklusiv och om en svensk domstol inte är behörig att inleda ett förfarande enligt förordningen utgör det ett tvingande processhinder.s. 318
18.Med tanke på att sökanden av allt att döma inte hade styrkt svensk domsrätt enligt insolvensförordningen, borde det kanske ha varit lätt för hovrätten att undanröja tingsrättens beslut att inleda ett huvudinsolvensförfarande. Ett överklagande hade, åtminstone utifrån de omständigheter som jag har redogjort för ovan, kunnat leda till avvisning alternativt återförvisning för prövning av domsrätten enligt exempelvis reglerna om särkonkurs. Avvisning skulle inte hindra sökanden från att ansöka om konkurs igen och då lägga fram ytterligare bevisning för gäldenärens anknytning till Sverige.s. 319
19.I det här aktuella fallet är dock hovrättens resonemang vad gäller just domvilla något svårt att tolka. Hovrätten går inte in på ovan nämnda bestämmelse i rättegångsbalken 59:1 1 st. 1 p. I stället hänvisar domstolen till samma paragraf men 4 p. och att det skulle handla om något annat grovt rättegångsfel som kan antas ha inverkat på målets utgång. Vad det skulle röra sig om diskuteras inte i beslutsskälen.s. 319
20.För att det ska röra sig om domvilla enligt 4 p. krävs det att gäldenären varit förhindrad, eller annars haft giltig ursäkt, att inte åberopa den aktuella omständigheten i rättegången. Hovrätten konstaterar bland annat att gäldenären inte haft någon giltig ursäkt att inte överklaga tingsrättens beslut och att ansökan om domvilla därför ska avvisas.s. 319
21.Eftersom jag menar att bristande svensk domsrätt enligt insolvensförordningen utgör ett tvingande processhinder vad gäller att inleda ett huvudinsolvensförfarande, har jag svårt att förstå domstolens resonemang i denna del. Det har dock förmodligen att göra med att jag läser hovrättens beslutsskäl utifrån ett felaktigt antagande. Ett sätt att läsa hovrättens beslutsskäl i den här delen är nämligen att hovrätten menar att platsen för gäldenärens huvudsakliga intressen fanns i Sverige vid tidpunkten för konkursansökan. Resonemanget om domvilla i skälen rör således sannolikt något annat än just frågan om domsrätten enligt förordningen. Det innebär tyvärr att hovrättens resonemang i denna del i det konkreta exemplet förmodligen inte är intressant vad gäller en diskussion om just domvilla på grund av bristande behörighet.s. 319
22.Hovrätten skriver i sina skäl att det visserligen kunde ha funnits skäl för tingsrätten att förelägga den sökande borgenären att komplettera sin ansökan med de omständigheter som borgenären åberopade till grund för domstolens internationella behörighet. Samtidigt anför hovrätten att det finns handlingar i tingsrättens akt som visar gäldenärens anknytning till Sverige. Hovrätten antyder på så sätt att det är visat att tingsrätten var behörig att inleda ett huvudinsolvensförfarande enligt förordningen.s. 320
23.Utifrån vad jag har redogjort för ovan är det olyckligt att hovrätten inte anger specifikt vilka handlingar som avses och motiverar domsrätten tydligare. De handlingar som förekommer i tingsrättens akt är vad jag kan bedöma i sig inte tillräckliga för att det ska vara möjligt att göra en helhetsbedömning av samtliga relevanta omständigheter och påvisa svensk domsrätt enligt insolvensförordningen.s. 320
24.Om vi dock tänker oss att det i tingsrättens akt förekom en utredning som exempelvis visade att huvuddelen av gäldenärens tillgångar vid tillfället för konkursansökan fanns i Sverige samt att gäldenären vanligtvis förvaltade sina intressen här på ett sätt som var fastställbart för tredje man, menar jag att det kan tänkas att detta hade kunnat lyftas fram under en prövning ex officio för att motivera svensk domsrätt. Det åligger visserligen sökanden att styrka svensk domsrätt, men som jag argumenterar för i min tidigare artikel lär det finnas ett visst utrymme för domstolen att göra en egen undersökning, särskilt när det finns material i akten som är relevant för prövningen.s. 320
25.Min bedömning är dock att hovrättens avgörande i det aktuella fallet har vissa brister. Det handlar om att det saknas, liksom i tingsrätten, en uttrycklig utredning av svensk domsrätt.s. 320
26.Det är i detta sammanhang olyckligt att Högsta domstolen valde att inte ge prövningstillstånd efter gäldenärens överklagande av hovrättens beslut. Bristerna ger nu den konsekvensen att ett huvudförfarande enligt insolvensförordningen har inletts i Sverige utan en, i varken tingsrätten eller hovrätten, utläsbar grund för detta. Beslutet i domsrättsfrågan kan därför sägas hänga löst eftersom svensk domstols behörighet fortfarande kan komma att ifrågasättas med hänvisning till domvilla.s. 320