Vad gäller svensk domsrätt för konkurser utanför insolvensförordningens tillämpningsområde, se Bogdan och Hellner, kap. 24.2 samt Warberg 2017, kap. 2.3. Jämför även EU:s insolvensförordning art. 85.3. 1 1 Vad gäller juridiska personer respektive egenföretagare och fria yrkesutövare, se insolvensförordningen art. 3.1. 12 Se insolvensförordningen art. 3.1, där tidsfristerna för även juridiska personer och fysiska personer som är egenföretagare respektive fria yrkesutövare framgår. 13 För en fördjupad diskussion om när presumtionerna kan frångås, se Warberg 2023 samt Warberg 2024. Se även EU-domstolens resonemang i EUD mål C-253/19, särskilt vid p. 22, 25–28 och insolvensförordningens ingresspunkt 27–33. Se även exempelvis EUD mål C-396/09 och EUD mål C-191/10. 14 Se EU:s insolvensförordning art. 3.1. 15 EUD mål C-253/19 p. 24. Vad gäller fysiska personer som bedriver verksamhet som egenföretagare och fria yrkesutövare, se EUD mål C-501/23. Det finns en omfattande praxis från EU-domstolen angående hur platsen för gäldenärens huvudsakliga intressen ska förstås, se EUD mål C-723/20 och EUD mål C-253/19 samt gällande den äldre insolvensförordningen EUD mål C-493/18, EUD mål C-196/17, EUD mål C-641/16, EUD mål C-353/15, EUD mål C-649/13, EUD mål C-328/12, EUD mål C-327/13, EUD mål C-116/11, EUD mål C-396/09, EUD mål C-191/10, EUD mål C-112/10, EUD mål C-444/07, EUD mål C-339/07, EUD mål C-341/04, EUD mål C-1/04. 16 Se särskilt domstolens resonemang i EUD mål C-253/19 vid p. 26–28. Se vidare om detta i Warberg 2023. Se även EU:s insolvensförordning ingresspunkt 30. 17 Jämför EUD mål C-253/19. 1 8 Domsrätten ska bedömas med utgångspunkt i var platsen för gäldenärens huvudsakliga intressen fanns vid tidpunkten för ansökan, se insolvensförordningen art. 3.1 och EUD mål C-723/20. 19 Stockholms tingsrätt, mål nr K 12242-23. 20 Det förekommer inte heller någon information om att gäldenären var att bedöma som egenföretagare eller fri yrkesutövare och att gäldenärens huvudsakliga verksamhetsställe fanns i Sverige vid konkursansökan i enlighet med insolvensförordningen art. 3.1. För tydlighetens skull utgår den följande framställningen ifrån premissen att gäldenären just inte var att anse som egenföretagare och att den aktuella presumtionen att bedöma rörde gäldenärens hemvist. Slutsatserna i förevarande artikel är dock desamma, oavsett hur gäldenären hade kategoriserats i det aktuella fallet. 21 Svea hovrätt, mål nr Ö 14953-23. 2 2 Högsta domstolen, mål nr Ö 387-24. 2 3 Angående betydelsen av ett medgivande processuellt i detta sammanhang, se även Mellqvist, Konkursklassificering och partsautonomi — ett strukturförsök, SvJT 2024 s. 486 ff. 24 Se rättegångsbalk 10:17 1 st. 2 p. och 34:1 2 st. samt insolvensförordningen art. 4. 25 Jämför insolvensförordningen ingresspunkt 5, 27–34. 2 6 Jämför Ekelöf, Edelstam och Pauli 2015, s. 13 ff. samt Welamson och Munck, Processen i hovrätt och Högsta domstolen, 2016, s. 221 ff. 27 I bestämmelsen anges ordet dom, men även beslut som i detta fall omfattas enligt rättegångsbalken 59:4. Jag har därför valt att använda ordet ”avgörande” i den här meningen. 28 Jämför rättegångsbalken 10:17 1 st. 2 p. samt 34:1 2 st. samt insolvensförordningen art 4. 29 Se Svea hovrätts beslut den 15 december 2023 i mål nr Ö 14953-23 s. 6. 3 0 Svea hovrätts beslut den 15 december 2023 i mål nr Ö 14953-23 s. 5. Observera dock att resonemanget sker under rubriken ”resning” och inte under rubriken ”domvilla”. 31 Som ovan. 32 Se Warberg 2024. Vad gäller domstolens prövning av rättegångshinder rent allmänt, se Nordh, Rättegångshinder, 2008, s. 82, NJA II 1943 s. 450, jämför även Ekelöf, Edelstam och Pauli, Rättegång Andra häftet, 2015, s. 19–20. Se även Lindblom, Processhinder, 1974, s. 92–93 och s. 99 vid not 1. Jämför även rättsfallet NJA 2017 s. 430 särskilt vid p. 10–12 där Högsta domstolen uttalar att, vad gäller tvingande rättegångshinder, domstolen självmant har att verka för att utredningen kompletteras vid behov, bland annat beroende på typen av mål och rättegångshinder som det hela handlar om. 3 3 Se Warberg 2024. 3 4 Jämför insolvensförordningen ingresspunkt 65.
Hänvisas från p. 5 (s. 313)
1.Till att börja med kan det vara värt att ge en kort summering av domsrättsreglerna vad gäller en svensk konkurs. Det åligger sökanden att ange och styrka de omständigheter som ligger till grund för svensk domsrätt i sin ansökan. Detta framgår av såväl konkurslagen 2:1 2 st. som av 4 § i kompletteringslagen till insolvensförordningen. Enligt samma bestämmelser ska ansökan avvisas om svensk domsrätt inte framgår av ansökan och sökanden inte följer ett föreläggande att avhjälpa bristen.s. 313
2.Insolvensförordningen reglerar domsrätten för insolvensförfaranden inom EU. Här inkluderas svenska konkurser, vilket är ämnet för den här artikeln.s. 313
3.Förordningen ska dock endast tillämpas om platsen för gäldenärens huvudsakliga intressen finns inom EU. Om den platsen finns i Sverige kan det inledas ett så kallat huvudförfarande här. Om platsen finns i ett annat land inom EU är det under vissa förutsättningar möjligt att inleda ett territoriellt begränsat förfarande i Sverige. Följande text berör enbart huvudförfaranden.s. 313
4.Även om bevisbördan vad gäller svensk domsrätt ligger på sökanden enligt svensk nationell rätt, är det konkursdomstolen som har att pröva domsrätten ex officio, det vill säga på eget initiativ, enligt insolvensförordningen. Kravet på prövning ex officio framgår uttryckligen av förordningen art. 4 och har att göra med att beslutet om att inleda förfarandet får avgörande betydelse vad gäller erkännande och gäldenärens status i övriga medlemsstater. Beslutet om att inleda förfarandet ska nämligen erkännas, utan vidare prövning, av domstolar i övriga medlemsstater.s. 313
5.Om platsen för gäldenärens huvudsakliga intressen inte finns inom EU ska förordningen däremot som nämnts inte tillämpas. Då får i stället svensk domsrätt grundas på analogier från rättegångsbalkens 10 kap. En eventuell konkurs handläggs då helt och hållet utanför insolvensförordningens tillämpningsområde.s. 313
6.Insolvensförordningen innehåller presumtioner för var platsen för gäldenärens huvudsakliga intressen ska anses vara, om inget annat visas, i art. 3. Om gäldenären exempelvis är en fysisk person, som inte bedriver verksamhet som egenföretagare eller är en fri yrkesutövare, presumeras platsen för gäldenärens huvudsakliga intressen vara vid gäldenärens hemvist. Presumtionen gäller dock inte om gäldenären, den fysiska personen, har flyttat sin hemvist inom sex månader före konkursansökan.s. 314
7.I EU-domstolens praxis framgår det att för att frångå presumtionerna i förordningen vad gäller platsen för gäldenärens huvudsakliga intressen krävs en helhetsbedömning av samtliga omständigheter i det enskilda fallet. För fysiska personer motsvarar platsen för gäldenärens huvudsakliga intressen den plats där gäldenären vanligtvis förvaltar sina intressen på ett sätt som går att fastställa för utomstående. Enligt EU-domstolens praxis motsvarar detta den plats där gäldenären förvaltar sina ekonomiska intressen och ”(…) uppbär och förbrukar större delen av sina inkomster eller där större delen av dennes tillgångar finns.” Det är dock enligt EU-domstolens praxis inte tillräckligt att konstatera att huvuddelen av gäldenärens tillgångar finns i en viss stat för att platsen för gäldenärens huvudsakliga intressen ska anses finnas där. Den plats där huvuddelen av tillgångarna finns är enbart ett av de kriterier som är relevanta för att fastställa platsen för gäldenärens huvudsakliga intressen.s. 314
8.Enbart fordringar med anknytning till Sverige är inte i sig tillräckligt för att frångå presumtionerna i förordningen. Det är inte heller tillräckligt att gäldenären exempelvis tidigare haft sin hemvist i Sverige, förutsatt att hemvisten inte har flyttats från Sverige eller EU inom sex månader före konkursansökan. Gäldenärens medborgarskap är inte heller en relevant fråga i sammanhanget.s. 314
9.Hemvistpresumtionen i förordningen, och även övriga presumtioner i art. 3.1, kan med fog räknas som starka, inte minst eftersom det åligger sökanden att ange och styrka de omständigheter som jag har redogjort för ovan. Sökanden har en betydande bevisbörda, när det är tal om att frångå presumtionerna.s. 315