1.3.1 Precisering av den primära problematiken Som konstateras ovan tar den abstrakta prövningen sikte på avtalsvillkor som kan presumeras vara oskäliga, oavsett vad resten av avtalet innehåller. Det är ingen enkel uppgift att avgöra vilka avtalsvillkor som ska anses medföra att obalansen är så pass graverande att den överhuvudtaget inte kan uppvägas av andra mer gynnsamma förhållanden. I rättspraxis har HD varit försiktig med att ge sina avgöranden en klausulinriktad prövning. De uttalanden som gjorts om en viss klausul har vanligen skett med betydande reservationer.s. 256
2.Vad som står klart är att villkor som anses oskäliga utifrån ett abstrakt synsätt innefattar en uppenbar risk att avvika från en norm och därmed drabba någon av parterna oproportionerligt hårt. Främst verkar det vara fråga om klausuler som strider mot lag eller goda seder. Det abstrakta skälighetsbegreppet anknyter således till någon form av missförhållande mellan parterna som är etiskt icke godtagbart.s. 256
3.Mot denna bakgrund kan det vara på sin plats att behandla den allmänna problematiken med långvariga avtal. Först och främst kan konstateras att en avtalstid som sträcker sig över en längre period är en del av parternas försök att med en långsiktig horisont möjliggöra effektiva allokeringar. Förpliktelsen omfattar båda parterna likvärdigt, vilket i och för sig inte innebär någon ensidighet eller påtagligt missförhållande.s. 256
4.När avtalsföremålet inte längre fyller ett behov för någon av parterna kan långvarigheten dock snabbt övergå till en börda. Det kan exempelvis tänkas att någon av parterna visat sig komma att ha en fördel när det gäller att uppskatta sannolika konsekvenser inom ramen för den utdragna avtalstiden och därmed uppnå fördelar på den missgynnade avtalspartens bekostnad. Trots att ett avtals långvarighet till synes är ett neutralt försök av parterna att förstärka sitt samarbetsmönster finns det således en risk att det utdragna händelseförloppet drabbar någon av dem särskilt hårt.s. 257
5.Att beakta vidare är att ett avtals längd inte är någon perifer fråga för parterna, utan snarare en av de viktigare delarna i avtalet eftersom det avgör hur länge prestationerna behöver fullgöras. När en avtalspart förpliktar sig till prestation för exempelvis 100 år framåt i tiden utan uppsägningsmöjlighet underkastar sig denne en djupgående inskränkning i sin ekonomiska rörelsefrihet. Den tidpunkt då den förpliktigade parten har möjlighet att utträda ur avtalet utgör således en betydande faktor för hur betungande avtalsprestationen upplevs.s. 257
6.Från samhällelig synpunkt kan det vidare vara problematiskt att avtalsparter binder upp sig till avtal under en alltför lång tid eftersom det riskerar att motverka en fungerande marknad. I både svensk och finländsk litteratur har uttalats att avtal som väsentligen låser parterna begränsar möjligheten till optimal fördelning av resurser i samhället. Det kan därför anses tveksamt om det är förenligt med den marknadsekonomiska idealbilden att acceptera avtalsklausuler som föreskriver mycket långvariga avtalstider.s. 257
7.Som antyds med ovan beskrivning utgör avtals långvarighet ett mångfacetterat juridiskt dilemma. Tanken med ovan resonemang är att synliggöra den principiella problematiken för att lägga grunden för den fortsatta framställningen. Den fortlöpande diskussionen problematiserar frågan vidare med utgångspunkt i de principer som har utvecklats i rättspraxis och doktrin. 3.2 Avtalstid och oskälighet Mot bakgrund av vad som anges ovan kan det finnas ett intresse av att motverka långvariga avtal, åtminstone de som medför en risk att någon av parterna kan utnyttja avtalstiden på ett otillbörligt sätt. I förarbetena till 36 § avtalslagen anförs det ligga i linje med bestämmelsens funktion att lämna ett formellt stöd för upphörande eller jämkning när avtal är långvariga, även om några närmare riktlinjer inte ges. Vid första anblick kan det således finnas skäl att begränsa avtals generella varaktighet.s. 257
8.Det rättsliga stödet för att motivera jämkning i dessa fall är dock glest. HD har, i de rättsfall där avtal med långvarig löptid har varit föremål för prövning, genomgående förordat huvudprincipen om att avtal ska hållas. I ett mål från år 1946 hade en förening ingått avtal med ett järnvägsbolag om att tillhandahålla tågbiljetter till föreningens medlemmar för ett visst pris i all framtid. Trots en avsevärd förändring i penningvärdet bedömde HD att det saknades anledning att höja det angivna priset. Minoriteten på två av fem domare var dock av en annan uppfattning. Justitieråd Karlgren anförde i sitt avvikande votum att ett avtal som saknar begränsning i tiden, och därigenom skulle kunna komma att tillämpas under förhållanden som inte kunnat överskådas av parterna, inte bör tillerkännas rättslig giltighet.s. 258
9.De delade meningarna synliggör de två huvudsakliga betraktelsesätten avseende avtalsklausuler som föreskriver en särskilt långvarig giltighet; antingen kan sådana avtalsklausuler presumeras giltiga eller så kan de betraktas som oskäliga och därmed jämkningsbara. Det synsätt som illustreras av majoriteten, att det inte visats rimliga skäl att befria järnvägsbolaget från sina avtalsenliga skyldigheter, synliggör den tyngd som traditionellt tillmäts principen om avtalsbundenhet.s. 258
10.Ett decennium senare kom ett likartat fall upp till bedömning där HD återigen vidhöll ståndpunkten att avtal ska hållas i överensstämmelse med sitt innehåll. I ett köpekontrakt avseende en fastighet förpliktigade köparen sig att erlägga viss årlig avgift för nyttjande av en angränsande kloakledning så länge som denne hade användning av ledningen. Frågan var om säljaren 24 år senare hade rätt att höja avgiften till ett belopp som ostridigt motsvarade de ökade kostnaderna. Trots att avtalet saknade tidsbegränsning konstaterade HD att det inte förelåg någon rätt till en högre avgift än vad som angetts i kontraktet.s. 258
11.Att ha i åtanke är att 36 § avtalslagen inte hade trätt i kraft ännu vid avgörandenas tillkomst. Den då gällande motsvarigheten, 8 § lag (1936:81) om skuldebrev, kunde enbart tillämpas om ett avtalsvillkor ansågs uppenbart otillbörligt eller i strid mot gott affärsskick. Trots att uppenbarhetsrekvisitet medförde en viss snävhet i jämförelse med det nu uppställda kravet på oskälighet, är lagrummen på det stora hela likartade. Det är därför av intresse att HD behandlade långvarighetsklausulerna som att de hade rättslig giltighet och var fullt ut bindande, även om det inte kan dras alltför långtgående slutsatser av rättsfallen.s. 258
12.Även efter införandet av 36 § avtalslagen har HD gjort uttalanden i samma riktning. I NJA 1994 s. 359 avsåg prövningen ett avtal mellan en kommun och en fastighetsägare. Kommunen hade för all framtid avstått från rätten att ta ut årliga vatten- och avloppsavgifter. Denna avtalstid gav i sig själv inte upphov till jämkning. HD konstaterade att det visserligen ofta föreligger skäl för jämkning av avtal som förpliktar parterna för all framtid, men att sådana avtalsbestämmelser inte under alla förhållanden ska betraktas som oskäliga i och för sig.s. 259
13.Hellner har i samband med 1994 års fall anfört att det inte är helt klart hur detta uttalande ska förstås. Han anför att en möjlighet är att denna typ av avtal inte kan betraktas som oskäliga i den mening att de inte kan jämkas bakåt i tiden utan enbart med verkan framåt. En alternativt presenterad tolkning är att sådana avtal inte kan jämkas alls på grund av just långvarigheten, såvida det inte föreligger särskilda skäl. Även om det inte står helt klart hur domskälen i denna del ska tolkas verkar den senare nämnda uppfattningen vara den korrekta, det vill säga att en evig avtalstid inte medför oskälighet av sig själv. En sådan uppfattning vinner stöd av det faktum att kommunens påstående om att evighetsavtal är oskäliga i sig avvisades av domstolen. Dessutom behandlade HD det aktuella avtalet som att det hade rättslig bundenhet.s. 259
14.Mot bakgrund av vad som anges ovan verkar inte avtalstiden ensam kunna utgöra skäl för jämkning. Om denna princip dras till sitt yttersta är det därmed möjligt för avtalsparter att binda upp sig hur lång tid som helst, så länge inte oskälighet föreligger av andra anledningar. En sådan tolkning ligger i linje med NJA 2004 s. 167 och NJA 2004 s. 288 där det görs principiella uttalanden om att evig avtalstid utgör en rättslig möjlighet. HD uttalade i båda rättsfallen att vissa avtal kan gälla för all framtid. Även om rättsfallen inte direkt berör frågan om långvarighet och oskälighet utan snarare avtalstolkning ger skrivningarna uttryck för att det inte finns något principiellt hinder mot att med bindande verkan ingå hur långa avtal som helst. 3.3 Närmare om rättsläget I ljuset av vad som nämns ovan kan det vara på sin plats att reflektera över hur rättsläget ska uppfattas. Det kan först och främst noteras att rättsfallen före införandet av 36 § avtalslagen inte kan ses som isolerade företeelser. HD verkar genomgående upprätthålla ståndpunkten att det i sig inte är oskäligt för parter att binda upp sig till långvariga och till och med eviga avtal.s. 259
15.Ett antal företrädare för den juridiska doktrinen har med ledning av rättsfallen framfört att avtal oavsett dess längd är giltiga och ska upprätthållas i enlighet med parternas överenskommelse, så länge det inte inträffat särskilda omständigheter efter avtalsingåendet. Denna tolkning överensstämmer med ett antal nordiska rättsfall. Här kan ett prejudikat från Finland nämnas som avser ett avtal om rätten att mala i en kvarn. Domstolen uttalar på ett allmänt plan att det kan skrivas avtal för hur lång tid som helst och att rättigheterna i det enskilda fallet var avsedda att verka bestående. Även i Danmark tycks det råda en restriktiv inställning beträffande möjligheten att tillämpa generalklausulen på långvariga avtal.s. 260
16.En annan tolkning av rättsläget är att prejudikaten inte ger stöd för generaliseringar eftersom rättsfallens betydelse begränsas till enskilda typsituationer. Lindskog har framfört att HD med prejudikatsverkan inte kan anses ha tagit ställning till sakfrågan eftersom rättsförhållandena i de enskilda fallen; servitut, markupplåtelse och nyttjanderätt inte utgör samma rättsfigurer som ett avtal. Uttalandena i kärnfrågan framstår vidare som oanalyserade och i vissa delar även som obiter dictum. Rättspraxisen kan därmed enligt honom inte tas till intäkt för avtal generellt.s. 260
17.Det finns således två huvudsakliga sätt att förstå de refererade rättsfallen. Det som i grunden skiljer uppfattningarna åt är hur snäva respektive breda rättsregler som HD anses ge vägledning om. Lindskog angriper också problematiken från ett annat håll än den tidigare redovisade då han förordar en annan linje än 36 § avtalslagen. Han menar att det utifrån ett samhällsekonomiskt perspektiv är en bättre ordning att avtal som innefattar en orimligt lång avtalstid anses uppsägningsbara, i linje med vad som gäller för tillsvidareavtal.s. 260
18.En intolkad uppsägningsrätt får visst stöd i en internationell kontext. I kommentarerna till Draft Common Frame of Reference, Unidroit Principles of International Commercial Contracts och Principles of European Contract Law uttrycks nämligen liknande synpunkter, låt vara att enbart det förstnämnda regelverket uttryckligen föreskriver en sådan lösning. I viss nordisk doktrin förekommer även liknande uppfattningar.s. 260
19.Med utgångspunkt i Lindskogs uttalande är det emellertid svårt att dra någon skarp längdgräns för vad som utgör en orimligt lång avtalstid. Lindskog själv anger 1 000 år som exempel men påpekar samtidigt att en bedömning måste göras i varje enskilt fall. I de internationella principsamlingarna och modellagarna omfattas däremot enbart evighetsavtal av begränsningen. Svensson har avseende bolagsförhållanden anfört att en löptid på 100 år är orimligt lång. En annan tidsbegränsning som nämnts i doktrinen är 50 år. Grönfors har vidare framfört att avtal som har en bestämd giltighetstid på 15 till 20 år bör kunna frångås. På andra håll antyds emellertid tvärtemot att en sådan gräns är i kortaste laget om inte särskilda omständigheter föreligger. Som synliggörs finns det ingen enhetlighet gällande var gränsen ska dras.s. 261
20.Syftet med skildringen ovan är inte att kritisera de olika framställningarna för bristande likformighet. Snarare är avsikten att belysa de svårigheter som föreligger att på ett tydligt sätt dra någon form av skiljelinje för när ett avtal ska anses uppsägningsbart. I jämförelse med 36 § avtalslagen är ett sådant alternativ mindre flexibelt eftersom bedömningen inte på samma sätt kan anpassas utifrån de unika förutsättningarna i varje enskild avtalssituation. När en part är förpliktad att prestera eller underlåta att göra något under en längre tid, exempelvis inom ramen för ett förlikningsavtal eller ett sekretessavtal, riskerar en sådan ordning att motverka avtalets faktiska funktion; att binda parterna en längre tid.s. 261
21.Här kan jämföras med NJA 1992 s. 439 där ett varuhus och en skokedja efter förhandlingar hade kommit överens om fortsatt nyttjande av vissa varumärkesnamn. Avtalet innebar bland annat att varuhuset åtog sig att inte använda benämningarna i sin marknadsföring mot att skokedjan inte påtalade varumärkesintrång som gjorts innan avtalet ingicks. Några månader efter att avtalet ingicks sade dock varuhuset upp avtalet och åberopade att det var fråga om ett avtal som ingåtts på obestämd tid, det vill säga tills vidare. Trots att avtalet saknade bestämmelser om hur länge det skulle anses gällande fann HD att avtalet var giltigt och bindande så länge som användningen av de namn och termer som angavs i avtalet skulle kunna orsaka tvister mellan parterna. Det kunde därmed inte sägas upp.s. 261
22.När avtalsparter inträder i avtal likt det som bedömdes i 1992 års fall har det skapats en rimlig förväntning om att avtalet ska gälla åtminstone intill dess att någon ny omständighet inträffar som ger upphov till avtalsbrott eller oskälighet. På så vis inrättar parterna sig efter bundenheten och gör sig mer sårbara för avtalets upplösande. En rättighet att utan skäl säga upp avtalet skulle därmed kunna utnyttjas av en part så fort denne finner avtalsrelationen oförmånlig, vilket skulle vålla förluster för motparten som inrättat sig för en längre tids samverkan. I dessa fall föreligger skäl för att avtalet inte ska kunna sägas upp alltför lättvindigt.s. 262
23.Kleineman har i sammanhanget anfört att en intolkad uppsägningsrätt i de fall det ännu inte inträffat något som rubbat avtalets förutsättningar närmast vore detsamma som att säga att avtalet inte vore fullt ut bindande. NJA 1992 s. 439 synliggör enligt honom att någon allmän uppsägningsrätt inte föreligger, men att en sådan kan komma i fråga i vissa fall när avtalstiden inte reglerats uttryckligen i avtalet.s. 262
24.Sammantaget är det svårt att finna klart stöd för någon form av allmän uppsägningsrätt. Att tolka in en möjlighet till uppsägning i strid med avtalets ordalydelse utgör också en inskränkning i avtalsfriheten då det omkullkastar tanken om att varje avtalspart själv är kapabel att göra välinformerade beslut beträffande sina egna angelägenheter. Det kan således finnas anledning att ifrågasätta en ordning där avtal som innefattar en särskilt lång avtalstid anses uppsägningsbara med automatik.s. 262
25.Om en avtalstid uttryckligen är inlagd i avtalet ligger det alltså närmare till hands att tillämpa 36 § avtalslagen. Det finns dock inte skäl för att tillämpa bestämmelsen enbart på grund av att det aktuella avtalet är långvarigt. Även om rättsfallen på området är spretiga och var för sig utgör svagt stöd för generaliseringar, upprätthåller HD genomgående avtalsparters möjlighet att åta sig förpliktelser över längre tidsperioder. När rättsfallen läses mot varandra kan därför urskiljas att avtalsparter är fria att komma överens om en ytterst långvarig giltighetstid. Detta innebär emellertid inte att långvarigheten kan accepteras i samtliga situationer. Avtalsbundenheten kan nämligen luckras upp utifrån en konkret skälighetsbedömning.s. 262