Se Norros, Obligationsrätt, 2018 (övers. av Freja Häggblom, originalutgåva Helsingfors, 2018, som Vekvoiteoikeus), s. 694. 1 1Jfr Taxell, Avtal och rättsskydd, 1972, s. 23 ff. 12 Se prop. 1975/76:81 s. 111 och SOU 1974:83 s. 116. 13 Prop. 1975/76:81 s. 42 och 119. 1 4Se von Post, Studier kring 36 § avtalslagen med inriktning på rent kommersiella förhållanden, 1999, s. 31. 15 Jfr Norlén, Oskälighet och 36 § avtalslagen, 2004, s. 267 som själv förespråkar en konkret bedömning. 16 Jfr SOU 1974:83 s. 117. 17 Se von Post, Studier kring 36 § avtalslagen med inriktning på rent kommersiella förhållanden, 1999, s. 97 och däri gjorda hänvisningar. 18 Jfr prop. 1975/76:81 s. 111. 1 9Det kan här noteras att avtalstiden i vissa fall endast omfattar en part som är ensidigt bunden av avtalet medan motparten har full frihet att bestämma den egna bundenheten. Sådana klausuler anses i huvudsak oskäliga, se Ramberg & Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2022, s. 226. 20 Jfr Karlgren, En studie i förutsättningsläran inom nyaste tysk doktrin, SvJT 1952 s. 257 på s. 265. 21 Se Pönkä, Eternal Contracts and the Freedom of Termination — A Nordic Perspective, JT 2019–20 s. 612 f. och däri gjorda hänvisningar. 22 Jfr bl.a. Den Svenska Styrelsen (utg.), Förhandlingarna å det nittonde nordiska juristmötet i Stockholm den 23–25 augusti 1951, s. 208 och prop. 1953/54:177 s. 33 f. 2 3Se prop. 1975/76:81 s. 53 f. 24 Se NJA 1946 s. 679, på s. 683 f. 25 Se NJA 1946 s. 679, på s. 684 f. 26 Se NJA 1956 s. 136, på s. 139. Se även det finländska rättsfallet KKO 1994:95 som talar i samma riktning. 27 Se SOU 1974:83 s. 50. 2 8Se NJA 1994 s. 359 där HD till slut ändå kom fram till att avtalet skulle jämkas på grund av ändrade förhållanden. Två skiljaktiga justitieråd ansåg dock att en utsträckning av avgiftsbefrielsen under mer än 40 år måste anses oskälig. 29 Se Hellner, Jämkning av långvarigt avtal m.m., JT 1994–95 s. 139. 30 Det kan vidare noteras att lagstiftaren med hänvisning till just 1994 års fall tagit ställning för att en överenskommelse på evig tid som ingicks år 1810 mellan de då högsta statsmakterna i Sverige, konung och riksdag, är giltig utifrån ett civilrättsligt perspektiv, se SOU 2021:74 s. 287 ff. 31 Se NJA 2004 s. 167, på s. 174 och NJA 2004 s. 288, på s. 297. 3 2Se Ramberg, Aktieägaravtal i praktiken, 2011, s. 152. Jfr även Bernitz, Uppsägning av förlagsavtal, NIR 4/2009, s. 363 och Sund-Norrgård, Lojalitet i licensavtal, 2011, s. 195 ff. 33 Se det finländska rättsfallet KKO 2019:13, p. 15–22. Det ska dock nämnas att övervägandena är något vaga och att fallet avser ett konsumentavtal. 34 Se de danska rättsfallen U 1982.176 H och U 1991.429 H. 35 Se Lindskog, Marknadsideologin och pacta sunt servanda, Festskrift till Lars Gorton, 2007, s. 355 ff. 36 Se Lindskog, a.a., s. 357 f., särskilt not 23 och 25. 3 7Se von Bar & Clive, Principles, Definitions and Model Rules of European Private Law. Draft Common Frame of Reference (DCFR), Vol. I, 2009, s. 708, Unidroit Principles of International Commercial Contracts, s. 164–165 och Lando & Beale, Principles of European Contract Law, del I och II, 1999, s. 317. 38 Se Pönkä, a.a., s. 615 f. och däri gjorda hänvisningar. 39 Se Lindskog, a.a., s. 357. 40 Se härvid artikel III - 1:109(2) Draft Common Frame of Reference som stadgar att om avtalsvillkoren anger att avtalsförhållandet aldrig kommer att upphöra kan det sägas upp av endera parten med en rimlig uppsägningstid. Se även von Bar, a.a., s. 708, Unidroit Principles of International Commercial Contracts, s. 164–165 och Lando & Beale, a.a., s. 317. 41 Se Svensson, Handelsbolagslagen, 1981, s. 107 f. 42 Jfr Dillén, Till frågan om »pacta sunt servanda», SvJT 1961 s. 388 på s. 390. 43 Se Grönfors, a.a., s. 25 och däri gjorda hänvisningar. 44 Se Rodhe, Svensk rättspraxis: Förmögenhetsrätt: Förpliktelsers uppkomst och obligationsrätt 1950–1959, SvJT 1961 s. 245 på s. 293. Se även von Post, a.a., s. 168 f. 4 5Se NJA 1992 s. 439, på s. 445. 46 Se Kleineman, Avtalsbundenhet som avtalstolkningsproblem?, JT 1992–93 s. 523 på s. 526. 4 7 Någon skarp längdgräns går således inte att dra, vilket illustreras i avsnitt 3.3 där det synliggörs att allt från något decennium till uppemot 1 000 år eller längre kan komma i fråga. 4 8Jfr Taxell, Avtal och rättsskydd, 1972, s. 1 ff. 49 Jfr Grönfors, a.a., s. 23. Jfr även Norros, a.a., s. 698 f., Haaskjold, Erlend, Kontraktsforpliktelser, 2013, s. 614 som hänvisar vidare till det norska rättsfallet Rt. 1995 s. 1333 och Pönkä, a.a., s. 615. 50 Se Norros, a.a., s. 698 f. 51 Se Svea HovR dom 1989-04-24 i NIR 1989, s. 396 ff. 52 Se HovR över Skåne och Blekinge dom 2008-04-03 i mål T 1512-07. 5 3Jfr Dotevall, Ekvivalensprincipen och jämkning av långvariga avtal, SvJT 2002 s. 441 på s. 444. Jfr även prop. 1975/76:81 s. 120 och SOU 1974:83 s. 145 f. 54 Se Pönkä, a.a., s. 614. Se även Norros, a.a., s. 700. 55 Jfr Dubois & Vukina, a.a., s. 2 ff. 56 Se NJA 1961 s. 642, på s. 648 f. 57 Det ska dock nämnas att klausulens utformning kan få betydelse. Det kan exempelvis förekomma att en enskild klausul inte är heltäckande och att behov av jämkning ändå föreligger, se NJA 2018 s. 19, p. 11 där HD uttalar att avtal som innehåller annat än en skälig uppsägningstid kan jämkas enligt 36 § avtalslagen. 5 8Se särskilt 33 § kommissionslagen (2009:865), 24 § lag (1991:351) om handelsagentur samt 2 kap. 24 § lag (1980:1102) om handelsbolag och enkla bolag. 59 Se SOU 1974:83 s. 126 och 131. 60 Jfr Runesson, Licens till patent och företagshemligheter i avtals- och kontraktsrätten, 2014, s. 81 ff. 61 Se t.ex. prop. 1970:20 del A, s. 262. 62 Se 3 kap. 2 § försäkringsavtalslagen (2005:104). 63 Jfr prop. 1979/80:9 s. 41. 6 4Se prop. 1983/84:136 s. 67. 65 Jfr NJA 1961 s. 642 och NJA 2004 s. 167 som dock avser avtalstolkning. 66 Se prop. 1975/76:81 s. 53 f. och SOU 1974:83 s. 156 f. 67 Jfr von Post, a.a., s. 168 f. 6 8Jfr prop. 1953/54:177 s. 69. 69 Se prop. 1990/91:63 s. 106 f. 70 Jfr Dotevall, Ekvivalensprincipen, 455. Jfr även SOU 1978:67 s. 106 och prop. 1979/80:143 s. 125 som avser bolagsavtal. 71 Se NJA 1992 s. 439 om den förstnämnda avtalstypen och det finländska rättsfallet KKO 1994:95 om den senare. 72 Se HovR över Skåne och Blekinge dom 2008-04-03 med målnummer T 1512-07.
Hänvisas från p. 2 (s. 254)
1.Avtalslagen kom till i en tid som var präglad av enskildas rätt att själva bestämma över sina rättsliga åtaganden. Idén om att den fria viljan styr avtalet lever kvar än idag. Som utgångspunkt har avtalsparter avtalsfrihet, vilket innebär att de är fria att använda avtal som instrument för sin samverkan. Parterna har vidare möjlighet att fritt bestämma avtalets innehåll och därigenom de förpliktelser och verkningar som ska ingå.s. 254
2.Avtalsfriheten garderar parterna en möjlighet att fritt komma överens om avtalets giltighetstid. Ofta framgår en uttrycklig löptid i avtalet. Giltigheten kan då anges för 1) en särskild föreskriven tid som omfattar ett visst tidsrum eller med en slutpunkt, 2) all evighet i form av ett evighetsavtal samt 3) tills vidare, vilket innebär att avtalstiden är obestämd tid men att det föreligger en inbyggd uppsägningsmöjlighet. Avtal med den sistnämnda löptiden kan som huvudregel, till skillnad från de andra två, ömsesidigt upphöra att gälla genom en ensidig viljeförklaring från någon av parterna utan något angivet skäl.s. 254
3.När ett avtal väl slutits är de avtalande parterna skyldiga att uppfylla förpliktelserna och åtagandena i den omfattning som anges i det ingångna avtalet. Att avtalslöftena ska uppfyllas i enlighet med sitt innehåll framgår av principen pacta sunt servanda som utgör en stomme i varje avtalsrättslig relation. Principen, som innebär att ingen part ensidigt kan ändra avtalsinnehållet eller undvika fullgörandet av sina förpliktelser, utgör ett särskilt viktigt element när parternas samverkan sträcker sig över en längre tid. Om parterna kan lita på att relationen är så pass långvarig som det bestämts, föreligger nämligen större möjligheter att dela mål och risker med varandra. På så vis kan parterna i högre grad samarbeta mot gemensamma mål.s. 254
4.Ett strikt fasthållande vid avtalsvillkoren i alla detaljer kan dock leda till orimliga ekonomiska uppoffringar för någon av parterna. Avtalsbundenheten är därför inte någon absolut princip. Denna avvägning består i huvudsak av två grundläggande ytterligheter, parternas behov av rättsskydd å ena sidan och kravet på att parter ska kunna lita på att avtal fullgörs å den andra. För att tillgodose spänningen mellan de båda intressena finns generalklausulen 36 § avtalslagen vilken utgör ett tvingande instrument som erbjuder en möjlighet att jämka och ogiltigförklara ett avtals innehåll.s. 255
5.Förutsättningen för att tillämpa 36 § avtalslagen är antingen att avtalet består av ett oskäligt villkor eller att ett villkor indirekt ger upphov till oskälighet. För att bedöma om oskälighet föreligger ska hänsyn tas till ett antal angivna avvägningsmarkörer; avtalets innehåll, senare inträffade förhållanden, omständigheterna vid avtalets tillkomst samt omständigheterna i övrigt.s. 255
6.Traditionellt är det ”senare inträffade förhållanden” som aktualiseras vid långvariga avtal. Den aspekten ger dock inte svar på frågan om hur avtalets angivna giltighetstid påverkar avtalets skälighet i sig, utan snarare hur förändrade förhållanden runt omkring avtalet kan medföra att avtalets utbyte blir oskäligt. Mer relevant för nu aktuell frågeställning är i stället avtalets innehåll.s. 255
7.Bedömningen av avtalsinnehålls skälighet rymmer två skilda bedömningsspår. I förarbetena anges att ett syfte med 36 § avtalslagen var att ge domstolarna en explicit möjlighet att förklara avtalsvillkor av en viss typ som oskäliga i sig själva. En enskild avtalsklausul kan således, enbart med hänsyn till dess egna innehåll, medföra att ett avtalsförhållande blir oskäligt. Denna klausulinriktade bedömning är typiserad på så vis att en viss typ av villkor presumeras vara oskälig. För att det ska kunna ske krävs att villkoret skapar en så pass djup orättvisa att den inte kan uppvägas av avtalsinnehållet i övrigt eller av andra omständigheter. Det är här fråga om abstrakt oskälighet.s. 255
8.En annan utgångspunkt i bedömningen är att avtalsinnehållet ses utifrån sin helhet. På flera ställen i förarbetena synliggörs detta genom formuleringar såsom ”förhållandet mellan värdet av förmånerna på ömse sidor” och ”bristande proportion mellan förmånerna”. Av betydelse blir här balansen mellan avtalets olika förpliktelser och den riskfördelning som gäller. I dessa fall är det fråga om konkret oskälighet.s. 255
9.Vilken av infallsvinklarna som ska läggas till grund för bedömningen i det enskilda fallet är inte en fråga med ett självklart svar. Det kan tänkas att eftersom syftet med rättstillämpningen är att uppnå materiellt lämpliga resultat i det enskilda fallet, bör det vara fråga om en individualiserad bedömning. Det är också i första hand konkret oskälighet som kommit att användas i rättspraxis. Däremot har en abstrakt prövning av avtalsvillkor processekonomiska fördelar. Avtalsklausulerna blir då mer enhetligt behandlade vilket ger större förutsebarhet för kommersiella aktörer samtidigt som det också underlättar att lika fall bedöms lika i rättstillämpningen.s. 255
10.I förarbetena tydliggörs att det i grunden inte finns någon direkt motsättning mellan de olika angreppssätten. Snarare tar de sikte på olika konturer av vad som kan vara oskäligt. Att behandla båda synsätten kan på så vis lyfta fram både den större och mindre generaliteten i skälighetsbedömningen, vilket synliggör att den fortsatta framställningen skulle gagnas av att omfatta både konkret och abstrakt oskälighet. I nästkommande avsnitt prövas därför långvarighetsklausulers skälighet utifrån båda bedömningsspåren.s. 256