1.Det är nu dags att vända oss till svensk rätt där regleringen av såväl dubbelbestraffningsförbudet som resning till nackdel för den tilltalade i flera avseenden skiljer sig från vad som är fallet i tysk rätt. Inledningsvis kommer vi att kort behandla förbudet mot dubbelbestraffning (avsnitt 3.1), innan vi närmare analyserar institutet resning till nackdel för den tilltalade (avsnitt 3.2–4). Det bör framhållas att den följande framställningen inte i detalj redogör för förutsättningarna för resning. Tyngdpunkten ligger istället på de bakomliggande ändamålen och deras uttryck i resningsreglerna. 3.1 Förbudet mot dubbelbestraffning I svensk rätt är dubbelbestraffningsförbudet inte uttryckligen reglerat i grundlagen, utan det följer istället av art. 4(1) i sjunde tilläggsprotokollet till Europakonventionen vilket trädde i kraft i Sverige år 1988. Det grundläggande ändamålet med förbudet är att främja effektiviteten vid brottsutredningar och fungera som ett grundläggande rättsskydd för den enskilde. En enskild, som tidigare blivit frikänd i en brottmålsrättegång, ska inte behöva leva i ständig oro för att hans sak tas upp på nytt. Den straffprocessuella maximen ne bis in idem utgör i detta avseende en viktig rättsstatlig princip.s. 223
2.Bestämmelsen i sjunde tilläggsprotokollets art. 4(1) föreskriver att ingen får lagföras eller straffas på nytt genom brottmålsförfarande i samma stat för ett brott för vilket han redan blivit slutligt frikänd eller dömd. En förutsättning för att en tidigare dom ska hindra ny lagföring är att det handlar om en lagakraftvunnen dom. Det saknar betydelse om en ny prövning av målet skulle leda till en straffdom eller inte eftersom förbudet mot dubbelbestraffning gäller ny lagföring i sig. Av dubbelbestraffningsförbudets skyddsområde omfattas därmed inte bara flerfaldiga bestraffningar (dubbelbestraffningsförbud in stricto sensu) utan även flerfaldiga utredningar (dubbelprövningsförbud).s. 223
3.De viktigaste rekvisiten i bestämmelsen består av dels begreppet brottmålsförfarande (criminal proceeding), dels förutsättningen att någon lagförs eller straffas på nytt för vad som i princip är samma gärning (same offence). Det avgörande vid tolkningen av det förra begreppet är de s.k. Engel-kriterierna, som etablerades 1976 av Europadomstolen i målet Engel m.fl. mot Nederländerna. Kriterierna avser för det första den rättsliga kvalificeringen av överträdelsen i nationell rätt, för det andra överträdelsens art och för det tredje arten av och strängheten i den sanktion som den berörde riskerat varvid även syftet med sanktionen beaktas. De andra och tredje kriterierna är alternativa, men utesluter inte en kumulativ bedömning när separata analyser av dem inte gör det möjligt att nå en bestämd slutsats i frågan om förfarandet har avsett en anklagelse för brott i konventionens mening. Europadomstolen har under de senaste åren utvecklat tolkningen av ne bis in idem-principen evolutivt och dynamiskt. Enligt domstolen omfattas inte bara renodlat straffrättsliga sanktioner av skyddsområdet, utan även administrativa sanktioner med straffrättsliknande drag har förekommit i vägledande avgöranden gällande dubbelbestraffningsförbudet.s. 223
4.Frågan om en gärnings identitet, dvs. vad som utgör samma gärning, kan i sin tur enligt Europadomstolen inte avgöras med några för alla fall gällande kriterier. I målet Zolotukhin mot Ryssland från 2009 klargjorde domstolen dock att den avgörande faktorn är om det senare brottmålsförfarandet grundas på identiska fakta eller fakta som är i huvudsak desamma som i det tidigare förfarandet. Bedömningen av om dubbelbestraffningsförbudet aktualiseras måste således ske med utgångspunkt i om det är fråga om samma faktaomständigheter i båda processerna, oberoende av hur processerna klassificerats i den nationella rätten. I Sverige har Högsta domstolen (HD) väsentligen anslutit sig till detta synsätt och uttalat att omständigheter som ofta kan tillmätas betydelse är om det kan sägas vara fråga om väsentligen samma händelseförlopp som läggs till grund för de båda åtalen, liksom om det råder överensstämmelse när det gäller angreppsobjekt eller brottsresultat. Andra faktorer som kan påverka bedömningen är om det finns ett nära samband i tid och rum mellan gärningarna. Frågan om gärningens rubricering eller om den tidigare domen och det nya åtalet avser olika brottsenheter kan inte generellt ges någon avgörande betydelse.s. 224
5.Av art. 4(2) i sjunde tilläggsprotokollet till Europakonventionen framgår att det är möjligt att avvika från principen om förbud mot dubbelbestraffning. Enligt andra punkten ska nämligen bestämmelserna i föregående punkt inte utgöra hinder för att målet tas upp på nytt i enlighet med lagen och rättegångsordningen i den berörda staten, om det föreligger bevis om nya eller nyuppdagade omständigheter eller om ett grovt fel begåtts i det tidigare rättegångsförfarandet, vilket kan ha påverkat utgången i målet. Förbudet mot dubbla påföljder är därmed inte absolut, utan det är uttryckligen föreskrivet att inskränkningar i dubbelbestraffningsförbudets skyddsområde är tillåtna under vissa förutsättningar. Sverige har gjort bruk av denna möjlighet genom reglerna om resning till nackdel för den tilltalade. 3.2 Resning till nackdel för den tilltalade Resningsinstitutet har gamla anor i svensk rätt och kan spåras ända tillbaka till rättegångsbalken i 1734 års lag. För svensk del finns bestämmelser om resning i brottmål numera i 58 kap. rättegångsbalken (1942:740; RB). I 58 kap. 3 § RB regleras de formella förutsättningarna beträffande resning till nackdel för den tilltalade.s. 224
6.Enligt 58 kap. 3 § första stycket 1 RB får resning, sedan en brottmålsdom vunnit laga kraft, beviljas till nackdel för den tilltalade om vissa särskilt graverande förhållanden eller falsk bevisning har förekommit och detta kan antas ha inverkat på målets utgång. Vidare kan resning enligt första stycket 2 beviljas om det åberopas någon omständighet eller bevisning, som inte tidigare förebringats, och dess förebringande sannolikt skulle ha lett till att den tilltalade dömts för brottet eller till att en väsentligt strängare straffbestämmelse hade tillämpats. Det är även möjligt att enligt första stycket 3 bevilja resning om det kommer fram nya uppgifter som sannolikt skulle ha lett till att den tilltalade bedömts vara äldre än rätten utgått ifrån och detta i sin tur sannolikt skulle ha lett till att den tilltalade dömts till en väsentligt svårare eller mer ingripande påföljd, eller till en annan utgång i utvisningsfrågan. I bestämmelsens andra stycke anges att resning på grund av förhållande som avses i p. 2 eller 3 förutsätter att det är föreskrivet fängelse i mer än ett år för brottet samt att parten gör sannolikt att omständigheten, beviset eller utredningen inte hade kunnat åberopas i rättegången, eller att parten annars har haft giltig ursäkt för att inte göra det. Av 58 kap. 4 § andra stycket RB följer att en ansökan om resning till men för den tilltalade ska göras inom ett år från det att sökanden fick kännedom om det förhållande som ansökan grundas på.s. 225
7.Den grundläggande förutsättningen för att resning överhuvudtaget ska aktualiseras är att domen (eller beslutet) är lagakraftvunnen. Detta sker antingen efter att överklagandefristen löpt ut eller efter att alla överklagandemöjligheter är uttömda (50 kap. 1 § och 55 kap. 1 § RB). Ytterligare en grundläggande förutsättning för resning är att domen vunnit negativ rättskraft — varmed avses samma sak som materiell rättskraft i tysk rätt — i enlighet med 30 kap. 9 § första stycket RB avseende den eller de gärningar den avser. Rättskraften inträder vid samma tidpunkt som lagakraftvinnandet. Som utgångspunkt gäller nämligen i svensk rätt att rättskraftiga brottmålsdomar inte kan rubbas annat än genom extraordinära rättsmedel såsom resning. Det råder därför ett samband mellan resning och rättskraft såtillvida att resning är det huvudsakliga rättsmedlet för att riva upp en brottmålsdom som omfattas av rättskraft. Hade domar inte vunnit rättskraft och därmed inte blivit orubbliga skulle ett resningsinstitut alltså ha varit meningslöst. För att kunna prövas krävs det därför att resningsansökan omfattar samma gärning som bedömts i den dom mot vilken resning söks.s. 225
8.Den rättsliga effekten av att resning beviljas är att den avgjorda saken, dvs. den eller de gärningar domen avser, kan prövas på nytt. Med andra ord häver resningen domens negativa rättskraft och sätter dubbelbestraffningsförbudet ur spel. Resningsbeslutet undanröjer dock som huvudregel inte det meddelade avgörande som sådant. Därav följer att utgången inte nödvändigtvis måste bli annorlunda trots att resning har beviljats, även om så i allmänhet torde vara fallet. Dessa aspekter skiljer resning rent processuellt betraktat från ett undanröjande som innebär att hela avgörandet sätts åt sidan och att hela målet kan prövas på nytt. Därutöver finns det inte något formellt hinder mot att en resningsansökan endast riktas mot en del av domen. I de gällande resningsbestämmelserna regleras inte heller — med visst undantag för den speciella grunden i första stycket 3 — vilka frågor resning kan beviljas för.s. 226
9.Resningsgrunderna i 58 kap. 3 § om resning till nackdel för den tilltalade överensstämmer i vissa delar med motsvarande grunder för resning till förmån för den tilltalade i 58 kap. 2 § RB. De övriga förutsättningarna är dock betydligt mer restriktiva. HD har dessutom uttalat att prövningen av resningsansökningar som är till nackdel för den tilltalade måste ske med försiktighet. Bortsett från den nytillkomna resningsgrunden i 58 kap. 3 § första stycket 3 om den tilltalades ålder samt några mindre ändringar är resningsgrunderna i stort sett oförändrade sedan införandet av rättegångsbalken. 3.3 Ändamålen bakom resning till nackdel för den tilltalade När bestämmelsen infördes uttalades det att resning till nackdel för den tilltalade endast borde komma i fråga när starka samhälleliga skäl talar för det, vilket ansågs utesluta oriktig rättstillämpning som resningsgrund. I övrigt borde liknande omständigheter som utgjorde grund för resning i andra mål kunna åberopas som grund för resning. Vad som ansågs utgöra starka samhälleliga skäl berördes inte närmare i de ursprungliga motiven, men som exempel angavs att det skulle vara stötande för rättskänslan om en person som dömts för vållande till annans död inte senare skulle kunna dömas för mord när det framkommit ny och otvivelaktig bevisning för detta. I ett sådant läge ansågs det angeläget att domen borde kunna rivas upp och ersättas med en ny. I doktrinen har dessa motivuttalanden ansetts ge uttryck för risken att medborgarnas respekt för straffrättskipningen påverkas negativt om brottslingar går fria endast på grund av formella skäl, något som i sin tur skulle kunna inverka på statens förmåga att upprätthålla folkmoralen. Resning till nackdel för den tilltalade kan således sägas vara motiverat av såväl allmänpreventiva som rättviseskäl.s. 226
10.Resningsinstitutet brukar med särskild hänsyn till den sistnämnda aspekten beskrivas som en kompromiss mellan två inom rättsordningen varandra motstående intressen, nämligen sanning och orubblighet. Sanningsintresset — eller sanningsprincipen — ger uttryck för intresset av att materiellt felaktiga domstolsavgöranden kan korrigeras. Enligt denna princip är målsättningen således i förlängningen att åstadkomma ett materiellt riktigt och rättvist resultat. Orubblighetsprincipen representerar i sin tur intresset av att lagakraftvunna avgöranden förblir orubbliga och inte kan rivas upp. Brottmålsdomars orubblighet motiveras främst av den tilltalades trygghet och rättssäkerhet. Den tilltalade ska, kort sagt, kunna förlita sig på att domen står sig och inte ändras till dennes nackdel. Även andra ändamål kan anföras för att en brottmålsdom ska vara orubblig, bl.a. processekonomiska skäl, intresset av koncentration och att säkerställa ett gediget åtalsunderlag från åklagarens sida. Som utgångspunkt gäller som framgått orubblighetsprincipen i svensk straffprocessrätt, men i 58 kap. 3 § RB regleras de undantag där sanningsprincipen har fått genomslag. Allmänt gäller således en presumtion mot att ändra en friande dom. Denna presumtion kan endast brytas om förutsättningarna för resning till nackdel för den tilltalade är uppfyllda. I andra fall får domen stå sig oavsett hur stötande den kan anses vara.s. 227
11.Kompromissen mellan sanning och orubblighet gäller egentligen generellt för resningsreglerna i 58 kap. RB, men den blir särskilt framträdande vid resning till nackdel för den tilltalade. Det följer inte minst av att domens rättskraft och dubbelbestraffningsförbudet talar starkt mot en sådan möjlighet. HD har i flera avgöranden gett uttryck för att sanningsprincipen och orubblighetsprincipen måste vägas mot varandra vid bedömningen av en resningsansökan. Med beaktande av denna avvägning har domstolen uttalat att bedömningen ska göras mer restriktivt än vad som gäller i fråga om resning till fördel för den tilltalade där inte lika långtgående rättssäkerhetsaspekter gör sig gällande.s. 227
12.Intresseavvägningen mellan orubblighets- respektive sanningsprincipen kommer också till klart uttryck i förarbetena till den lagändring från 2022 som medförde att en ny resningsgrund infördes i 58 kap. 3 § första stycket 3 angående den tilltalades ålder. Sammantaget ansåg regeringen, vid avvägningen mellan principerna om orubblighet och sanning, att den senare borde få ett större genomslag än som tidigare var fallet genom införandet av en ny resningsgrund. I propositionen nämns även likabehandlingsprincipen som ett argument för att resning till nackdel ska vara möjlig när det visat sig att den tilltalade varit äldre än rätten tidigare utgått ifrån. Att en i själva verket vuxen person hanteras som minderårig i påföljdshänseende ansågs kunna uppfattas som orättvist av medborgarna och därmed riskera att minska förtroendet för rättsväsendet. Remissinstansen Stockholms universitet ansåg visserligen att införandet av resningsgrunden riskerade att få samma effekt men fick inte gehör för denna synpunkt. I förarbetena anförde regeringen även, med beaktande av orubblighetsprincipen, att det är nödvändigt att ge resningsgrunden ett snävt tillämpningsområde och att det är viktigt att en reglering som är till nackdel för den tilltalade är tydlig för såväl den enskilde som för rättstillämparen. Här kan alltså skönjas ett allmänt krav på förutsebarhet vid avsteg från orubblighetsprincipen.s. 228
13.Liknande överväganden gjordes nyligen även i ett färskt lagstiftningsärende där möjligheterna till bevistalan enligt 38 § lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare (LUL) utvidgades för personer som inte är straffmyndiga men misstänkta för brott. Det intressanta i sammanhanget är att resningsreglerna i 58 kap 3 § RB gjordes tillämpliga på domar om bevistalan. Denna lagändring ansågs inte självklar eftersom bevistalan endast aktualiseras i fråga om straffomyndiga barn som inte omfattas av det ordinarie straffsystemet, men sammantaget utföll avvägningen mellan orubblighets- respektive sanningsprincipen till den senares fördel. Lagändringarna indikerar att resning till nackdel för den tilltalade är en central beståndsdel av den svenska straffprocessen och att det inte finns några avsikter från lagstiftarens sida att begränsa tillämpningsområdet för rättsmedlet. 3.4 Intresseavvägningens uttryck i resningsreglerna Utgångspunkten är alltså att orubblighetsprincipen ska vara styrande i fall där det är fråga om att resa ett avgörande till nackdel för den tilltalade. Lagstiftaren har dock gett sanningsprincipen företräde i vissa relativt snävt avgränsade situationer där intresset av ett materiellt riktigt domslut ansetts särskilt befogat ur samhällssynpunkt. Genom att studera några av resningsförutsättningarna får man en tydligare bild av den bakomliggande intresseavvägningen.s. 228
14.Först och främst kan avvägningen mellan orubblighets- respektive sanningsprincipen skönjas i den s.k. ettårsregeln i 58 kap. 4 § RB som innebär att ansökan om resning till nackdel för den tilltalade ska göras inom ett år från det att sökanden fick kännedom om den resningsgrundande omständigheten. Den motiverades redan vid RB:s införande av att en åklagare som inte angriper domen genom resning inom en viss tid normalt får anses ha godtagit domen. Någon motsvarande regel för ansökan om resning till fördel för den tilltalade finns inte. Det grundläggande syftet med denna regel är att värna den enskildes trygghet. Genom att knyta resningsgrunderna till en viss tidsfrist säkerställs att den enskilde inte svävar i ovisshet under alltför lång tid.s. 229
15.Balansgången kommer också tydligt till uttryck i resningsgrunderna i 58 kap. 3 § 1 st. 1–3 RB. Vad först gäller första punkten anses sanningsprincipen trumfa orubblighetsprincipen vid brottsligt agerande under brottmålsförfarandet, eller om det under förfarandet åberopats falsk bevisning eller lämnats falska utsagor. Dessa omständigheter anses rentav så stötande att kraven på giltig ursäkt och brottets svårighetsgrad samt straffskala i 58 kap. 3 § andra stycket inte gäller. Som begränsning gäller dock att varken domar- eller åklagarjäv kan utgöra resningsgrund till nackdel för dem tilltalade (jfr 58 kap. 2 § RB). Presumtionen för orubblighet har också motiverat införandet av dubbla inverkanskrav som ett slags rättssäkerhetsmekanism. Således krävs det både att den resningsgrundande omständigheten kan antas ha inverkat på målets utgång och att detta kan antas ha lett till att den tilltalade har frikänts eller till tillämpning av en väsentligt mildare straffbestämmelse än den som borde ha tillämpats.s. 229
16.Enligt andra punkten får resning beviljas till nackdel för den tilltalade om sökanden åberopar en omständighet eller ett bevis som inte har lagts fram tidigare och som sannolikt skulle ha lett till att den tilltalade hade dömts för brottet eller till att en väsentligt strängare straffbestämmelse hade tillämpats. Detta anses allmänt utgöra den vanligaste resningsgrunden. Med ny omständighet eller bevisning förstås något som inte har blivit prövat i den tidigare processen, men kravet på giltig ursäkt i 58 kap. 3 § andra stycket 2 och ettårsregeln medför inte sällan i praktiken att det förutsätts handla om en senare inträffad omständighet. Syftet med detta s.k. nyhetskrav är att förhindra att det sker en omprövning av bevisvärderingen på extraordinär väg. Typfallen är att den tilltalade senare erkänner gärningen eller att det framkommit ny teknisk bevisning. Det krävs då att det görs sannolikt att det nytillkomna skulle ha lett till att den tilltalade dömts för brottet eller till att en väsentligt strängare straffbestämmelse hade tillämpats. Detta har uttryckts som att resningsdomstolen har att göra en hypotetisk bedömning av om det nytillkomna är av sådan karaktär, att det sannolikt skulle ha lett till att den domstol som avgjorde målet i den ordinarie processen hade dömt annorlunda om den hade haft tillgång till det aktuella materialet. Genom denna bestämmelse får sanningsprincipen tydligt genomslag, vilket särskilt motiveras av intresset att åstadkomma ett materiellt riktigt och rättvist avgörande.s. 229
17.Liknande ändamål kan sägas ligga till grund för bestämmelsen i tredje punkten av vilken framgår att resning i vissa fall kan beviljas till den tilltalades nackdel om sökanden åberopar utredning som sannolikt skulle ha lett till att den tilltalade hade bedömts vara äldre än vad rätten utgått ifrån i den ordinarie processen. Därutöver krävs att den högre åldern i sin tur sannolikt skulle ha lett till att den tilltalade hade dömts till en väsentligt svårare eller väsentligt mer ingripande påföljd, eller till en annan utgång i utvisningsfrågan. Som ovan nämnts motiverades införandet av denna resningsgrund med beaktande av såväl intresset av att åstadkomma ett materiellt riktigt avgörande som intresset av att upprätthålla rättsordningens legitimitet. Dessutom ansågs likabehandlingsprincipen påkalla ett avsteg från orubblighetsprincipen.s. 230
18.Samtliga de ovan beskrivna resningsgrunderna ger tydligt uttryck för avvägningen mellan sanning och orubblighet. Avvägningen kommer även till uttryck i att det för såväl andra som tredje punkten dessutom gäller ytterligare två begränsningar, som ytterligare avgränsar resningsinstitutets tillämpningsområde. Först och främst gäller att resning endast får beviljas om det är föreskrivet fängelse i mer än ett år för brottet (58 kap. 3 § andra stycket 1). Något motsvarande krav finns inte vid resning till fördel för den tilltalade, vilket ger vid handen att orubblighetsprincipen till förmån för en frikänd tilltalad tillmätts större vikt än för en dömd tilltalad. Den grundläggande tanken med regeln kan antas vara att ringa brottslighet inte motiverar en så ingripande åtgärd som resning, särskilt då det ingrepp resningen vållar den enskilde inte uppbärs av något enskilt intresse. Orubblighetsprincipen visar sig också genom att resning till nackdel för den tilltalade inte får beviljas vid uppenbart oriktig rättstillämpning, oavsett brottets svårighetsgrad eller om tillämpningen har medfört att den tilltalade har frikänts helt från ansvar. Den tilltalades trygghet ska alltså inte bli lidande på grund av domstolens brister.s. 230
19.Vidare krävs det för att åberopa någon av resningsgrunderna i andra och tredje punkten att det föreligger giltig ursäkt för att den omständighet, bevisning eller utredning som läggs till grund för ansökan inte tidigare har åberopats (58 kap. 3 § andra stycket 2). Så är normalt fallet om det handlar om senare tillkommen bevisning som inte kunde begäras vara känd vid den första prövningen eller att det inte kunde begäras av åklagaren att utreda saken närmare. Kravet på giltig ursäkt är ett tydligt uttryck för orubblighetsprincipen eftersom det normalt inte gäller några preklusionsregler i straffprocessen. Det ger också uttryck för att en tilltalad inte ska bli lidande av att polis och åklagare inte presterar erforderlig utredning vid den ursprungliga förundersökningen respektive åtalet. Kravet kan också sägas samspela med rättskraftsreglerna. En åklagare ska inte kunna lägga vid tidpunkten för den första processen kända omständigheter till grund för resning eftersom en justering av åtalet kan göras enligt 45 kap. 5 § tredje stycket RB om det fortfarande rör sig om samma gärning. Något tillspetsat ska åklagaren inte kunna agera taktiskt genom att inte åberopa omständigheter eller bevisning i den första processen. Ursäktsrekvisitet ger också uttryck för att bevisning så långt det är möjligt ska prövas inom den ordinarie processen, vilket svarar mot intresset av koncentration samt åklagarens utrednings- och bevisbörda. Rättsföljden av att det inte föreligger giltig ursäkt för att åberopa en omständighet är inte synonymt med att det åberopade inte är nytt utan medför att de senare tillkomna omständigheterna inte får beaktas. Ettårsregeln fyller en likartad funktion.s. 231