Stycket

8.Skiljenämnden tog fasta på att när en gäldenär har kvalificerat sin betalning genom att betala à conto (dvs. med förbehåll), är huvudregeln i svensk rätt att förbehållet begränsar betalningens rättshandlingsverkningar. Skiljenämnden fann att det var utrett att Serneke fakturerat à conto under hela entreprenadtiden, varvid Sernekes invändning om att betalningarna utgjort bindande dispositioner ogillades med hänsyn härtill. Serneke hade i andra hand gjort gällande att Riksbyggens agerande under entreprenadtiden skulle tillmätas betydelse i bevishänseende. Detta godtog skiljenämnden, bl.a. som uttalade: Om en part underlåter att utnyttja den granskningsmöjlighet som finns och först långt senare ifrågasätter uppgifter, kan den andra sidan ha svårigheter att ta fram underlag för sin ståndpunkt. T.ex. kan — som i detta fall — någon underentreprenör ha gått i konkurs, vilket i princip omöjliggör ytterligare utredningsmöjligheter. Motsvarande situation kan exempelvis uppstå pga. att anställda har slutat sin anställning eller när ifrågasättandet sker vid en tidpunkt då det inte längre går att ta fram sådant underlag som mot parten önskar. Det är enligt skiljenämnden naturligt att underlåtenhet att tämligen omgående reagera på den andra partens eventuella brister avseende kostnadsuppföljning och i administrativt hänseende påverkar värdet av den bevisning som lagts fram, se 35 kap. 4 § för en liknande situation. Om en beställare haft tillgång till underlaget, exempelvis dagböcker, för fakturor från entreprenörens underentreprenörer, men inte i rimlig tid upplyser entreprenören om att beställaren inte anser underlaget tillfyllest, så är utgångspunkten att underlaget utgör tillräcklig bevisning för kravet. […] Riksbyggens underlåtenhet att granska underlaget för kostnaderna har således enligt skiljenämndens mening en bevisbetydelse i tvisten på så sätt att kostnaderna får anses verifierade om inte särskilda skäl talar däremot. Skiljenämnden motiverade bevisbetydelsen delvis med hänvisning till HD:s uttalanden i ”Kravmjölken”, NJA 2017 s. 203, där HD klargjorde att det av allmänna principer följer att många avtal, särskilt sådana som gäller under längre tid och som rymmer ömsesidiga rättigheter och skyldigheter, förutsätter en lojal samverkan mellan parterna under avtalstiden, innefattande att parterna har en skyldighet att i vissa för avtalet väsentliga delar lämna varandra upplysningar eller klargöra sin uppfattning i olika avseenden, vilket även gäller i situationer då den ena parten påstås ha gjort sig skyldig till ett avtalsbrott. 3.4 Svea hovrätt, dom den 19 juni 2024 i mål nr T 1290-23 Hanssons Hus och Mark & Bygg hade ingått ett entreprenadavtal med AB 04 som avtalsunderlag enligt vilket Mark & Bygg skulle utföra mark- och anläggningsarbeten på en fastighet i Nacka kommun. Ersättningsformen var löpande räkning och ersättning skulle utgå enligt specificerade timpriser för olika arbeten. I målet yrkade Mark & Bygg betalning av tre obetalda fakturor avseende utfört arbete och materialåtgång i entreprenaden. Hanssons Hus bestred talan. I Hanssons Hus bestridande av käromålet låg dels invändningar mot kostnaderna i de tre obetalda fakturorna (bl.a. ifrågasättanden av att arbetet utförts), dels ett påstående om att Hanssons Hus genom att betala fyra sedan tidigare utställda fakturor i entreprenaden redan betalat mer än skäligt pris enligt 45 § köplagen. Som grund för bestridandet i den senare delen hade Hanssons Hus anfört att invändningarna mot de fyra betalda fakturorna skulle föranleda avräkning på Mark & Byggs fordringar avseende de obetalda fakturorna. Hovrätten uttalade att det i den delen alltså rörde sig om ett återkrav. Mark & Bygg hade genmält att Hanssons Hus genom erläggande av betalning hade godkänt kraven i de betalda fakturorna och att rätten att göra invändningar mot dessa därmed blivit prekluderad. Hanssons Hus bestred detta och påståd bl.a. att Mark & Byggs kostnader i de betalda fakturorna reglerats genom à conto-lyft.s. 198