1.3.1 Hovrätten för nedre Norrland, dom den 18 juli 2017 i mål nr T 1036-16 Jämtkraft hade anlitat Vattenfall att utföra en elentreprenad på en av Jämftkraft ägd kraftstation. Standardavtalet ABT 06 var avtalat. Kontraktssumman för Vattenfalls arbeten uppgick till cirka 22 miljoner kr, men entreprenaden kom att kompletteras med en relativt stor mängd ÄTA-arbeten och blev av den anledningen även försenad. Vattenfall yrkade ersättning i målet med cirka 12 miljoner kr med anledning av bl.a. sådana ÄTA-arbeten.s. 195
2.Såvitt nu är av intresse gällde en av de yrkade kostnadsposterna vissa distanskostnader, innefattande traktamente och restidsersättning, avseende personal som arbetat extra bl.a. under den förlängda entreprenadtiden. Vattenfall påstod att parterna varit överens om att Vattenfall skulle ersättas för distanskostnader enligt schablon med 253 kr per timme. Tre fakturor avseende distanskostnader, uppgående till 460 217 kr, hade betalats av Jämtkraft; övriga fakturor ingick i Vattenfalls ersättningsyrkande. Jämtkraft bestred att parterna varit överens om att tillämpa en schabloniserad debiteringsmetod och hävdade att Vattenfall inte hade rätt till ersättning för distanskostnader utöver de kostnader Vattenfall faktiskt haft för resor och traktamente (enligt självkostnadsprincipen i ABT 06 kap. 6 § 9). Enligt Jämtkraft hade Vattenfall inte visat att Vattenfall haft några distanskostnader överhuvudtaget, varför Jämtkraft framställde invändningar både mot de betalda och obetalda fakturorna.s. 195
3.Såvitt avsåg de obetalda distanskostnaderna fann hovrätten att Vattenfall inte hade styrkt att parterna varit ense om en förenklad debiteringsnorm samt att Vattenfall inte presenterat erforderligt underlag till stöd för yrkad kostnad och ogillade därför käromålet i den delen. Vad gällde de redan betalda distanskostnaderna om 460 217 kr hade Jämtkravt begärt kvittning mot andra av Vattenfalls fordringar i målet. Hovrätten uttalade att det i den delen i själva verket handlade om ett återkrav från Jämtkraft. Det förhållandet att hovrätten hade kommit fram till att Vattenfall inte hade lyckats styrka att bolaget haft sådana distanskostnader som omfattades av yrkandet innebar enligt hovrätten inte att Vattenfalls fordran var oriktig i den delen som hade betalats. Hovrätten tillade att betalningarna inte kunde betraktas som misstagsbetalningar (varvid hovrätten avfärdade tillämpning av läran om condictio indebiti) samt uttalade vidare: Enligt hovrättens uppfattning leder Jämtkrafts betalningar och passivitet därefter till att prövningen ska göras från en annan utgångspunkt än den tidigare [alltså jämfört med prövningen avseende de obetalda fakturorna, förf. anmärkning]. Genom betalningarna bör Jämtkraft anses ha accepterat Vattenfalls fakturor och underlag för faktureringen för de betalda fakturorna. Jämtkraft är därmed bundet genom sin accept i dessa delar. Visserligen kan Jämtkraft i en sådan situation föra fram omständigheter som gör att bolaget trots det inte ska anses vara bundet. Några sådana omständigheter har dock inte kommit fram. Slutsatsen blir att Jämtkraft inte har lyckats bevisa att bolaget inte ska vara bundet genom sin betalning och Vattenfall ska därför ersättas med 460 217 kr jämte mervärdesskatt. Jämtkrafts betalningar ansågs alltså ge uttryck för dispositioner (avtalsrättshandlingar) vilka enligt hovrätten kunde genombrytas endast på grund av särskilda omständigheter. Härmed åsyftade hovrätten förmodligen ogiltighetsreglerna i 3 kap. avtalslagen. Då Jämtkraft inte åberopat några ogiltighetsgrunder ansågs Jämtkraft vara bundet av sina betalningar. Återkravet ogillades med hänsyn härtill. 3.2 Stockholms tingsrätt dom den 10 juni 2022 i mål nr T 6919-20 RO-Gruppen och Kryddvägen hade ingått ett totalentreprenadavtal med ABT 06 som avtalsunderlag rörande ett nybyggnadsprojekt i Tyresö, enligt vilket RO-Gruppen skulle nyproducera 48 stycken lägenheter. Enligt avtalet skulle RO-Gruppen ha rätt till ersättning på löpande räkning enligt självkostnadsprincipen för nedlagda kostnader. Till ersättningsformen i avtalet fanns en incitamentsmodell med en riktkostnad kopplad.s. 195
4.I målet yrkade RO-gruppen ersättning för obetalda nedlagda kostnader enligt fakturor utfärdade mot slutet av entreprenaden och begärde därtill riktkostnadsjustering. Kryddvägen bestred talan och gjorde bl.a. gällande att RO-gruppens kostnadsredovisning inte uppfyllde avtalade krav samt att RO-gruppen brustit i sin omsorgsplikt, bl.a. såvitt avsåg ekonomiredovisning och kostnadsuppföljning. Enligt Kryddvägen var RO-gruppens rätt till ersättning begränsad till storleken på avtalad riktkostnad (som enligt Kryddvägen motsvarade ett takpris) och Kryddvägen yrkade därför för egen del återbetalning av mellanskillnaden mellan av Kryddvägen redan betalt belopp och riktkostnaden (alltså framställde Kryddvägen ett återkrav).s. 196
5.Tingsrätten fann att RO-gruppen presenterat ett hållfast underlag till stöd för självkostnaderna, att RO-gruppen styrkt rätt till riktkostnadsjustering samt att riktpriset inte utgjorde ett bindande takpris. Tingsrätten bedömde vidare att Kryddvägen inte hade konkretiserat eller styrkt på vilket sätt RO-gruppen skulle ha brustit i sin omsorgsplikt (eller vilka konkreta ekonomiska följder det fått). Med slutsatsen att RO-gruppen därmed var berättigat till ersättning utöver den som Kryddvägen redan hade betalat i enlighet med vad RO-gruppen yrkat i huvudkäromålet fanns inte skäl att pröva Kryddvägens återbetalningskrav, då någon ”överdebitering” på sätt som Kryddvägen påstått inte hade förekommit. Kryddvägens återkrav ogillades alltså redan på grund av tingsrättens ställningstaganden avseende huvudkäromålet. I målet ställdes därför inte frågan om betalningens bindande verkan som rättshandling på sin spets såvitt avsåg Kryddvägens återkrav, men Kryddvägens betalningar fick dock verkan i annat hänseende. Inom ramen för sin bedömning av huvudkäromålet tillfäste tingsrätten nämligen vikt vid det förhållandet att Kryddvägen under entreprenadtiden redan hade betalat en stor del av RO-gruppens självkostnader och därvid haft tillgång till kostnadsunderlaget digitalt genom inloggningsuppgifter till RO-gruppens kostnadsredovisningssystem. Tingsrätten uttalade att Kryddvägen genom reservationslösa betalningar under sådana förhållanden fick anses ”ha accepterat RO-Gruppens sätt att redovisa sin självkostnad”.s. 197
6.Tingsrättens bedömning handlade således inte om en bedömning likt den hovrätten gjorde i föregående avsnitt där betalningen ansågs utgöra en rättshandling som inte kunde återkallas hur som helst. Snarare är tingsrättens bedömning att förstå på det sättet att Kryddvägens löpande betalningar under projektet, som hade gjorts utan att någon invändning framställdes vid betalningstillfällena, var att betrakta som avtalsgrundande rättsfakta såvitt avsåg den avtalade nivån på redovisningen. En liknande typ av bedömning, dock med den väsentliga skillnaden att samma omständigheter (betalningar utan protest) tillmätts en avgörande bevisbetydelse, framkommer i nästföljande avsnitt avseende en skiljedom mellan Serneke och Riksbyggen, där frågan om betalningens verkan som rättshandling också prövades. 3.3 Skiljedom Serneke v. Riksbyggen, dom den 15 november 2022 Serneke och Riksbyggen hade ingått ett avtal om utförandeentreprenad avseende om- och tillbyggnad i området Qvarnen på Kvarnholmen i Nacka med standardavtalet AB 04 som avtalsunderlag. Enligt avtalet skulle Serneke ha rätt till ersättning på löpande räkning enligt självkostnadsprincipen för nedlagda kostnader. Till ersättningsformen i avtalet fanns en incitamentsmodell med en riktkostnad kopplad.s. 197
7.I målet yrkade Serneke ersättning för obetalda nedlagda kostnader och begärde därtill riktkostnadsjustering. Riksbyggen bestred talan och gjorde bl.a. gällande att Serneke inte hade styrkt nedlagda kostnader samt att Serneke brustit i sin omsorgsplikt. Riksbyggens nedslag på självkostnader träffade både betalda och obetalda kostnader. Riksbyggen hade formulerat sina invändningar mot självkostnaderna som avdrag. Totalt gjordes 72 s.k. avdrag gällande, motsvarande 148 miljoner kr. Dessa begärda avdrag i den del de var hänförliga till redan betalda självkostnader får närmast (liksom i hovrättsfallet avseende Vattenfalls distanskostnader, avsnitt 3.1) uppfattas vara åberopade kvittningsvis mot den fordran som utgjorde Sernekes käromål (och således rörde det sig även här om ett återkrav). Beträffande rättsverkningarna av Riksbyggens betalningar gjorde Serneke i första hand gällande att Riksbyggen genom att fortlöpande erlägga betalning enligt utställda fakturor utan att göra någon invändning mot de kostnadsposter som tagits upp i fakturorna, med full kännedom om kostnadsunderlagets utseende, gett Serneke befogad tillit till att Riksbyggen inte avsåg att senare rikta invändningar mot det redovisade underlaget avseende kostnader som redan betalats. Påståendet får tolkas som en invändning om att Riksbyggens betalningar varit definitiva i den meningen att de utgjort bindande dispositioner vilka Riksbyggen sakande möjlighet att återkalla. Riksbyggen bestred Sernekes invändning och hänvisade därvid till att Serneke fakturerat à-contolyft, medförande att Riksbyggen också betalat à conto. Enligt Riksbyggen medförde detta att betalningarna inte utgjort dispositioner.s. 198
8.Skiljenämnden tog fasta på att när en gäldenär har kvalificerat sin betalning genom att betala à conto (dvs. med förbehåll), är huvudregeln i svensk rätt att förbehållet begränsar betalningens rättshandlingsverkningar. Skiljenämnden fann att det var utrett att Serneke fakturerat à conto under hela entreprenadtiden, varvid Sernekes invändning om att betalningarna utgjort bindande dispositioner ogillades med hänsyn härtill. Serneke hade i andra hand gjort gällande att Riksbyggens agerande under entreprenadtiden skulle tillmätas betydelse i bevishänseende. Detta godtog skiljenämnden, bl.a. som uttalade: Om en part underlåter att utnyttja den granskningsmöjlighet som finns och först långt senare ifrågasätter uppgifter, kan den andra sidan ha svårigheter att ta fram underlag för sin ståndpunkt. T.ex. kan — som i detta fall — någon underentreprenör ha gått i konkurs, vilket i princip omöjliggör ytterligare utredningsmöjligheter. Motsvarande situation kan exempelvis uppstå pga. att anställda har slutat sin anställning eller när ifrågasättandet sker vid en tidpunkt då det inte längre går att ta fram sådant underlag som mot parten önskar. Det är enligt skiljenämnden naturligt att underlåtenhet att tämligen omgående reagera på den andra partens eventuella brister avseende kostnadsuppföljning och i administrativt hänseende påverkar värdet av den bevisning som lagts fram, se 35 kap. 4 § för en liknande situation. Om en beställare haft tillgång till underlaget, exempelvis dagböcker, för fakturor från entreprenörens underentreprenörer, men inte i rimlig tid upplyser entreprenören om att beställaren inte anser underlaget tillfyllest, så är utgångspunkten att underlaget utgör tillräcklig bevisning för kravet. […] Riksbyggens underlåtenhet att granska underlaget för kostnaderna har således enligt skiljenämndens mening en bevisbetydelse i tvisten på så sätt att kostnaderna får anses verifierade om inte särskilda skäl talar däremot. Skiljenämnden motiverade bevisbetydelsen delvis med hänvisning till HD:s uttalanden i ”Kravmjölken”, NJA 2017 s. 203, där HD klargjorde att det av allmänna principer följer att många avtal, särskilt sådana som gäller under längre tid och som rymmer ömsesidiga rättigheter och skyldigheter, förutsätter en lojal samverkan mellan parterna under avtalstiden, innefattande att parterna har en skyldighet att i vissa för avtalet väsentliga delar lämna varandra upplysningar eller klargöra sin uppfattning i olika avseenden, vilket även gäller i situationer då den ena parten påstås ha gjort sig skyldig till ett avtalsbrott. 3.4 Svea hovrätt, dom den 19 juni 2024 i mål nr T 1290-23 Hanssons Hus och Mark & Bygg hade ingått ett entreprenadavtal med AB 04 som avtalsunderlag enligt vilket Mark & Bygg skulle utföra mark- och anläggningsarbeten på en fastighet i Nacka kommun. Ersättningsformen var löpande räkning och ersättning skulle utgå enligt specificerade timpriser för olika arbeten. I målet yrkade Mark & Bygg betalning av tre obetalda fakturor avseende utfört arbete och materialåtgång i entreprenaden. Hanssons Hus bestred talan. I Hanssons Hus bestridande av käromålet låg dels invändningar mot kostnaderna i de tre obetalda fakturorna (bl.a. ifrågasättanden av att arbetet utförts), dels ett påstående om att Hanssons Hus genom att betala fyra sedan tidigare utställda fakturor i entreprenaden redan betalat mer än skäligt pris enligt 45 § köplagen. Som grund för bestridandet i den senare delen hade Hanssons Hus anfört att invändningarna mot de fyra betalda fakturorna skulle föranleda avräkning på Mark & Byggs fordringar avseende de obetalda fakturorna. Hovrätten uttalade att det i den delen alltså rörde sig om ett återkrav. Mark & Bygg hade genmält att Hanssons Hus genom erläggande av betalning hade godkänt kraven i de betalda fakturorna och att rätten att göra invändningar mot dessa därmed blivit prekluderad. Hanssons Hus bestred detta och påståd bl.a. att Mark & Byggs kostnader i de betalda fakturorna reglerats genom à conto-lyft.s. 198
9.I strid med domstolens tidigare etablerade praxis i bl.a. Nybropalatset fann Svea hovrätt att köplagens regel om skäligt pris i och för sig kunde tillämpas analogt vad gällde tids- och materialåtgång i entreprenaden, trots att det rörde sig om en kommersiell entreprenad där AB 04 var avtalat. Efter detta konstaterande inledde hovrätten sin prövning i återkravsdelen genom att omnämna AB 04:s huvudregel om prestations- och mängdbaserad fakturering. Enligt AB 04 kap. 6 § 17 gäller att arbeten ska vara utförda vid fakturering; om tvist råder om delar av beloppet ska ostridigt belopp betalas. Enligt hovrätten hade Hanssons Hus bl.a. mot bakgrund av att avtalet inkorporerade bestämmelsen i kap. 6 § 17 inte förmått visa att parterna hade kommit överens om à conto-betalningar. Detta, dvs. att betalningarna alltså erlagts förbehållslöst, var dock enligt hovrätten inte utslagsgivande för bedömningen av betalningarnas verkan vad gällde Hanssons Hus invändning om skäligt pris.s. 200
10.Mot bakgrund av att själva rättsverkan av en betalning av en faktura enligt hovrätten inte fanns reglerad varken i AB 04 kap. 6 § 17 eller i övrigt i parternas avtal gick hovrätten vidare och refererade till en kommentar till AB 04 kap. 6 § 17, där det uttalats att en beställare som betalar en faktura utan att reklamera som huvudregel inte förlorar rätten att göra gällande invändningar som berör fakturan, såvida inte ”den uteblivna reklamationen” ska uppfattas som ett konkludent godkännande. Enligt hovrätten var den relevanta frågan i målet om denna ”huvudregel” endast innebar att beställaren "i regel” är oförhindrad att göra gällande fel eller andra kontraktsbrott, eller om den också innebar att beställaren i regel kan avvakta med skälighetsinvändningar till ett senare tillfälle. Vid ställningstagandet till denna fråga refererade hovrätten till ”Svartöns pris”, NJA 2022 s. 3, och uttalade att rättsfallet innebär att en betalning av en faktura som regel inte prekluderar en invändning mot prisets skälighet, dock att återkrav måste framställs inom viss tid för att inte allmänna passivitetsprinciper ska slå till. Hovrätten tog också fasta på uttalandena i Svartöns pris om 47 § köplagen; en utebliven fakturareklamation från köparen om att fakturerat pris är oskäligt medför en omkastad bevisbörda.s. 200
11.Hovrättens slutsats blev att i avsaknad av uttryckliga överenskommelser i det aktuella fallet och en tydlig reglering i standardavtalen kunde betalningen av fakturorna ”inte få omedelbar” preklusionsverkan avseende efterhandsinvändningar om prisets skälighet. Avseende Hanssons Hus passivitet fann hovrätten att det inte gått så lång tid från betalningen till dess att invändningarna framfördes att den efterföljande passiviteten fick preklusionsverkan. Däremot ansåg hovrätten att de reservationslösa betalningarna borde få till effekt att Hanssons Hus fick bevisbördan för sitt återkrav; det bedömdes således ankomma Hanssons Hus att visa omständigheter som gjorde att det betalade priset enligt bolagets invändning var oskäligt.s. 200