Närliggande

6.Rättsfallet NJA 1996 s. 696 kan användas för att belysa tolkningens bortersta gräns på straffrättens område. HD ansåg att en slangbåge med tillhörande stålkulor inte omfattades av införselförbudet i 1 § förordningen (1990:415) om tillstånd till införsel av vissa farliga föremål. I bestämmelsen uppräknas föremål som omfattas av införselförbudet: springstiletter, springknivar, knogjärn, kaststjärnor, riv- eller nithandskar och batonger samt karatepinnar av metall, blydaggar, spikklubbor eller liknande föremål. HD framhöll att formuleringen ”liknande föremål” i förordningen innefattade ett krav på att ett föremål till sin konstruktion och verkningssätt ska vara likvärdigt eller nära besläktat med något av de särskilt angivna föremålen. Givet att en slangbåge i väsentlig mån skiljde sig från samtliga föremålstyper som fanns angivna i bestämmelsen kunde den, enligt HD, således inte omfattas av införselförbudet. Avståndet mellan omständigheter i det enskilda fallet och de rekvisit som beskrev dessa omständigheter hade alltså blivit väldigt stort, så stort att domstolen inte längre ansåg sig kunna inpassa den aktuella omständigheten, trots att rekvisitet var relativt öppet formulerat (liknande föremål). Rättskällornas exempel utgjordes i högre grad av föremål, vars huvudsakliga funktion var att utgöra vapen eller som åtminstone kunde göra allvarlig skada. En slangbåge besitter tveklöst vissa av dessa egenskaper om den är av god kvalitet, men till skillnad från en spikklubba är slangbågens huvudsakliga syfte inte alltid att användas som vapen. Den kan också ha ett oskyldigare drag av leksak över sig. Jämförelsen riskerade därför att bli långsökt. I ljuset av den försiktighet som bör omgärda tillämpningen av straffrättslig lagstiftning drog domstolen i det läget slutsatsen att det skulle strida mot 1 § i förordningen att tillämpa den när en slangbåde utgjorde det påstått brottsliga föremålet.s. 1011