Närliggande

5.Rättsfallet visar också att domaren ibland använder tolkningsverktygen för att i juridiska syften kunna tillskriva ett visst rekvisit en mer vidsträckt betydelse än vad det allmänna språkbruket eller ett branschspecifikt språkbruk, utanför det juridiska, tycks medge. En sådan tolkning gör det möjligt att inordna fallets omständigheter under lagregeln. Återigen framgår det att tolkningen synliggör ett innehåll i rätten som vid en första anblick ter sig osynligt för juristen (i detta fall den tillämpningspotential i lagen som uppstått på grund av skillnaden mellan branschspecifikt och juridiskt språkbruk). Trots det innebär synliggörandet av skillnaden inte en ändring av lag enligt RF:s mening, utan tolkningen medför enbart att juristen själv förstår lagens fulla potential. 2.2 Tolkningens bortersta gräns inom straffrätten (analogiförbudet) Trots de exempel på tolkning från straffrättens område som anförts ovan kan det konstateras att möjligheten att tänja på språkets gränser i straffrättslig rättskipning är betydligt mer begränsat än inom civilrätten. Straffrätten präglas som nämnts av legalitetsprincipen och dess analogiförbud, vilka sätter stopp för alltför avlägsna tolkningsresultat. När ett sådant tolkningsresultat, där fallets omständigheter inte låter sig subsumeras under en på förhand existerande rättsregel, väljer domstolen i stället att avstå från att tillämpa lagregeln enligt de högre rättsprinciperna inget brott utan lag och inget straff utan lag samt att hellre fria än att fälla. Det är därför, å ena sidan, möjligt att beskriva det som att staten, i förhållande till den tilltalade, bär risken för att det finns luckor i den materiella rätten. Å andra sidan kan man konstatera att den beskrivningen i viss mån är felaktig, eftersom frikännandet egentligen inte är resultatet av någon lucka i rättsordningen, utan av normhierarkiska överväganden där högre straffrättsliga och processrättsliga rättsregler styr tillämpningen av en lägre materiell straffbestämmelse (vertikal systematisk tolkning). Där den materiella regelns tillämpningsområde tar slut vidtar det straffria området. Principerna inget brott utan lag och inget straff utan lag fungerar som en garanti för rättssäkerheten genom att den ställer krav på lagstiftningen som innebär att den enskilde ska kunna förutse att han eller hon kan bli föremål för ett straffrättsligt ingripande. En inte ovanlig formulering som HD brukar använda i dessa sammanhang är just att ”straffbestämmelsens ordalydelse sätter gränsen för vad som kan inordnas under bestämmelsen”. Emellertid har också HD uttalat att ”det finns inte någon klar gräns mellan lagtolkning och analogisk lagtillämpning.” Denna slutsats kan ifrågasättas. Det kan möjligen vara korrekt att påstå att det i det enskilda fallet initialt är svårt att avgöra hur en lagregel får tolkas. Det kan därför också vara svårt att avgöra lagregelns tillämplighet på fallets omständigheter. På rättsområden där analogier är tillåtna kan det medföra att domstolen missar tillfället att lösa fallet med stöd av en analogi och i stället tolkar lagen på ett extensivt sätt som framstår som överdrivet eller i värsta fall systemvidrigt. På straffrättens område är analogier inte tillåtna. Därför måste tolkningsgränsen identifieras och respekteras. Domstolen riskerar annars att bryta mot legalitetsprincipen, genom ägna sig åt en förment lagtolkning, som egentligen utgör ett analogiserande.s. 1010