Stycket

17.I de fall där det ropas efter straffskärpningar med hänvisning till behov av att kunna använda straffprocessuella tvångsmedel framstår det ofta som klart mindre systemfrämmande att laborera med förändringar av rekvisiten i de straffprocessuella reglerna (att sätta in åtgärden med precision, där den påstås behövas) i stället för att fingera att brottstyper blivit mer allvarliga. Ett exempel på en sådan ändring är sänkningen av gränsvärdet för s.k. obligatorisk häktning eller s.k. presumtionshäktning, i bestämmelsen i 24 kap. 1 § andra stycket rättegångsbalken, från fängelse i två år till fängelse i ett år och sex månader. Om sådana ändringar hade genomförts i större utsträckning och tidigare, så hade eventuellt en rad omotiverade och ologiska straffskärpningar — som skapat betydande skevheter mellan skada-, fara- och kränkningsbedömningar för olika brottsarter — kunnat undvikas. Den allmänna offentligrättsliga principen om framåtblickande proportionalitet måste dock beaktas även i fråga om straffprocessuella tvångsmedel.s. 30