Stycket

2.Alla tre författare stödjer sina slutsatser — direkt eller indirekt — på HD:s uttalanden i NJA 1992 s. 375. I det rättsfallet förde en bank talan mot en kommun med påstående om att kommunen — genom vissa utfästelser — var betalningsansvarig för ett lån som tagits av ett bolag med nära koppling till kommunen. I andra hand gjorde banken gällande att kommunen var skadeståndsskyldig på grund av visst agerande. I HD konkretiserade banken vilket agerande från kommunens sida som konstituerade skadeståndsskyldighet. Kommunen gjorde då gällande att banken ”till rättsfakta upphöjt” vissa omständigheter som tidigare förebragts som obestämda bevisfakta. Banken besvarade invändningen med att det inte åligger banken att ange vilka av de åberopade omständigheterna som är rättsfakta eller bevisfakta utan att det torde vara rättens sak. HD uttalade då att denna ståndpunkt visserligen inte kunde godtas, men fann sedan att de aktuella omständigheterna inte var nya och därmed tillåtna. Därefter gick HD över till att behandla själva prejudikatfrågan om kommunens agerande innebar en betalningsskyldighet för bolagets låneförpliktelse mot banken.s. 600