1.Med åberopsbörda avses parternas skyldighet att åberopa de omständigheter som de vill lägga till grund för sin talan. Denna skyldighet för parterna framgår indirekt genom en till rätten riktad handlingsregel som anger ramen för rättens prövning. I dispositiva tvistemål får domen inte grundas på omständigheter som inte av part åberopats till grund för hans talan.s. 592
2.Åberopsbördans närmare innebörd kan beskrivas i termer av vad som ska åberopas, hur åberopandet ska gå till och vilken part som har åberopsbördan.s. 592
3.Föremålet för åberopsbördan är rättsfakta. I förarbetena uttalas att med ”omständigheter” i 17 kap. 3 § rättegångsbalken avses ”omedelbart relevanta fakta” och ”materiella rättsfakta”. I doktrinen har begreppet rättsfakta ägnats stor uppmärksamhet. Rättsfakta definieras vanligen som faktiska omständigheter som direkt kan leda till att en viss rättsföljd inträder. Rättsfakta ställs ofta mot bevisfakta som avser faktiska omständigheter som endast indirekt kan leda till en viss rättsföljd.s. 592
4.Rättsfakta avser vanligen ett händelseförlopp, t.ex. en beskrivning av någonting som har hänt eller existerat. Rättsfakta kan dock även avse någonting som inte har hänt eller existerat. Typiskt sett avser ordet fakta någonting som har kunnat konstateras eller bestämmas. Fakta utgör därmed ett etablerat (bevisat) tillstånd. Med fakta i rättsfakta avses dock ett påstående om fakta. Det är ett påstående som rätten ska pröva inom ramen för sin bevisvärdering.s. 593
5.Enligt den vanliga definitionen av rättsfakta förutsätts de faktiska omständigheterna knyta an till en rättsföljd i en tillämplig rättsregel. Rättsreglerna delas in i försatser (rättsfakta) och eftersatser (rättsföljder). Även rekvisit, abstrakta rättsfakta och bifallsvillkor är vanliga begrepp för rättsregelns försats. Det är viktigt att uppmärksamma att rättsfakta inte är detsamma som försatsen/bifallsvillkoret i rättsregeln. Med rätt i rättsfakta avses i stället ett påstående om att de faktiska omständigheterna knyter an till rättsregelns försats på ett sådant sätt att rättsföljden ska inträda. Det påståendet ska rätten pröva inom ramen för sin rättstillämpning.s. 593
6.Rättsfakta behöver konkretiseras. För det första behöver rättsfakta individualiseras med tids- och rumsangivelser. Rättsfakta behöver också konkretiseras i förhållande till rekvisiten/bifallsvillkoren i rättsregeln. Det saknas anvisningar om hur långt den konkretiseringen behöver föras. Det står klart att det inte räcker med att ange själva bifallsvillkoret, men också att det inte behöver konkretiseras ner på en nivå där det i stället blir fråga om bevisfakta. Omfattningen av fakta som behöver åberopas — och konkretionsnivån — bestäms av de ord/ begrepp som används i rättsregelns rekvisit/bifallsvillkor. Åberopsbördans omfattning kan därför bestämmas först efter en tolkning av rättsregelns innehåll.s. 593
7.Civilprocessen är uppbyggd kring grundtanken att det är de två parterna som genom sina växelvisa åberopanden och bemötanden (dispositioner) ska beskriva de sakförhållanden som ska prövas av rätten. Det innebär för det första att både käranden och svaranden bär en åberopsbörda. Det innebär också att parterna ska ange sin inställning till samtliga rättsfakta som motparten åberopat. Som invändning mot åberopade rättsfakta kan parterna lämna tre s.k. sakinvändningar (förnekande, rättsinvändning eller motfakta). Förnekande utgör en invändning mot det faktiska händelseförloppet som käranden påstår har ägt rum. Rättsinvändning utgör en invändning mot att åberopade rättsfakta ska leda till en tillämpning av bifallsvillkoret i rättsregeln. Motfakta utgör ett från kärandens rättsfakta fristående påstående om faktiska omständigheter, som leder till tillämpningen av en försats i en rättsregel som ändrar den rättsföljd som käranden söker. Motfakta brukar kategoriseras som rättshindrande eller rättsförändrande. För egen del föreslår jag begreppet avslagsvillkor. Parterna behöver också ange sin inställning (någon av sakinvändningarna) till varje påstående av motfakta.s. 594
8.Processhandlingen åberopande kräver att parten klart och otvetydigt anger att omständigheten läggs till grund för talan. Det är inte tillräckligt att endast nämna eller hänvisa till omständigheten i en skrift eller vid en muntlig framställning. En omständighet kan på det sättet bli införd i målet, men inte åberopad som grund. Parten kan då endast använda omständigheten som bevisfakta, men inte som rättsfakta.s. 595
9.Parternas dispositioner (åberopandena och inställning till dessa) bestämmer ramen för rättens prövning. Genom att klarlägga parternas dispositioner framträder inte bara vilka omständigheter som ska bevisvärderas och/eller tillämpas mot gällande rätt utan också i vilken ordning prövningen bör ske. I fråga om parternas åberopande av rättsfakta och motfakta är det viktigt att beakta i vilken ordning rätten bör pröva dessa. Med den successiva relevansens princip avses rättens skyldighet att pröva rättsfakta före motfakta.s. 595
10.Det saknas generella anvisningar om hur åberopsbördan ska fördelas mellan parterna. Hardenberger beskriver dels några förklaringsmodeller för åberopsbördans fördelning, dels olika typfallsspecifika riktlinjer som kan härledas ur HD:s praxis avseende vissa typer av rättsfakta och motfakta. En vanlig förklaringsmodell vilar på grundtanken att det är möjligt att dela upp de materiella rättsreglerna i bifalls- respektive avslagsvillkor och att fördelningen av åberopsbördan ska följa den uppdelningen. En annan vanlig förklaringsmodell är att åberopsbördans fördelning ska följa bevisbördans fördelning.s. 595
11.För egen del anser jag att förklaringsmodellen som bygger på en uppdelning av de materiella rättsreglerna i bifalls- respektive avslagsvillkor har tydligast skäl för sig. För att komma fram till vilka omständigheter som ska prövas — och sedan om talan ska bifallas eller avslås — måste rätten analysera de materiella rättsreglerna i termer av bifallsrespektive avslagsvillkor. Rätten kan inte resignera inför utmaningen att det saknas tydliga kriterier för hur uppdelningen ska göras. Tolkningen av rättsreglernas betydelse i termer av bifalls- och avslagsvillkor utgör en av grundstenarna i rättstillämpningen. När den tolkningen väl är genomförd är det ofta enkelt att slå fast vilken av parterna som har fördel av att den faktiska omständigheten bedöms föreligga och sedan lägga åberopsbördan på den parten.s. 595